- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
659-660

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Internationella penitentiära kommissionen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ende utveckling ändras certifikaten, hvarför här
blott anges, hvilka certifikat som nu (1924) finnas.

I. Förarcertifikat för flygplanförare (egentligt flygcertifikat).

A. Privatförarcertifikat (för sportflygare). Profven omfatta höjdprof,
glidflygprof och manövreringsprof samt vissa teoretiska prof.

B. Trafikförarcertifikat, som utom föregående certifikats prof kräfver
landnings-, uthållighets-, orienterings- och hårdvindsprof samt teoretisk pröfning.

II. Förarcertifikat för ballongförare.

Profven äro dels teoretiska, dels praktiska under
färder äfven nattetid.

III. Förarcertifikat för luftskeppsförare (motorballongförare).

Efter aflagda ballongförarprof fordras ytterligare
teoretisk pröfning samt praktiska manövreringsprof
under ett antal färder dag och natt.

K. A–n.

Internationellt normalljus. Se Ljusenhet.

Interparlamentariska unionen är en sammanslutning
af grupper inom nästan alla kulturstaters parlament
med ändamål att verka för främjandet af fredssaken
och för lösning af andra rättsliga och kulturella
problem, som äro af internationell karaktär och
lämpligen kunna göras till föremål för samarbete
mellan riksförsamlingarna i olika länder.

På initiativ af fredsvännerna W. R. Cremer och
F. Passy sammanträdde medlemmar af engelska
och franska parlamenten hösten 1888 i Paris
till en öfverläggning om de åtgärder, som borde
vidtagas för att främja afslutandet af traktater om
internationell skiljedom. Man beslöt inbjuda alla för
saken intresserade parlamentsmedlemmar i världen att
1889 samlas till en interparlamentarisk konferens
i Paris. Denna bevistades af parlamentariker
från 9 länder, däribland Frankrike, England,
Förenta staterna, Italien och Danmark. Tanken
på interparlamentariskt samarbete vann sedan
anslutning och målsmän i allt vidare kretsar. Nya
konferenser sammankallades. I 2:a interparlamentariska
konferensen, som hölls i London 1890, deltogo äfven
representanter för Sverige, Norge, Tyskland och
Österrike. På 3:e konferensen, i Rom 1891, voro
alla europeiska riksförsamlingar utom Bulgariens
företrädda.

Interparlamentariska grupper bildades under dessa
och de följande åren inom de flesta europeiska
och en del utomeuropeiska parlament. Redan 4:e
interparlamentariska konferensen, i Bern 1892,
upprättade en stor union af dessa grupper, hvilken
sedermera benämndes Interparlamentariska unionen
(Union interparlementaire).

Under tiden mellan Bernkonferensen 1892 och
Världskrigets utbrott höllos interparlamentariska
konferenser åren 1894–1897, 1899, 1900, 1903–1906,
1908, 1910, 1912 och 1913. Interparlamentariska möten
af mindre omfattning egde äfven rum. Bl. a. samlades
medlemmar af franska, svenska, danska och norska
grupperna 1904 i Paris på inbjudan af franska
interparlamentariska gruppen, som i sin tur på svensk kallelse
besökte Stockholm 1909. Världskriget medförde ett allvarligt
afbrott i samarbetet, och ingen allmän interparlamentarisk
konferens egde rum åren 1914–1920. Unionen lyckades
dock öfverlefva krisen. Den 19:e konferensen
sammanträdde 1921 i Stockholm, den 20:e i Wien 1922
och den 21:a i Köpenhamn 1923.

Interparlamentariska grupper finnas f. n. (1924)
i alla europeiska stater utom Ryssland och Turkiet,
äfvensom i Förenta staterna, Japan, Canada, Chile
och Nederländska Indien. Inom hvarje parlament får
finnas endast en grupp. Hela antalet grupper är 30,
alla anslutna till unionen.

Unionens högsta organ är konferensen, som består
af representanter för de olika nationella grupperna
och i regel sammanträder hvarje år. Verkställandet
af konferensernas beslut och högsta ledningen af
unionens löpande angelägenheter tillkommo enligt
stadgarna af 1892 en interparlamentarisk byrå
(Bureau interparlementaire}, som tilllika var unionens
generalsekretariat och hade sitt säte i Bern. Därjämte
bildades 1894 en delegeradeförsamling, som bestod af
två af konferensen valda medlemmar för hvarje grupp
och hvars särskilda uppgift var att förbereda och
organisera konferensen. Konferensen i Kristiania
1899 afskaffade byrån och delegeradeförsamlingen
och upprättade i stället ett råd, bestående af
2 medlemmar från hvarje till unionen ansluten
grupp, hvarvid namnet "Bureau interparlementaire"
reserverades åt unionens generalsekretariat, som nu
blef en själfständig institution. Rådet är unionens
öfverstyrelse och sammankallar konferensen. Enligt
beslut af konferensen i Berlin 1908 bildades
1909 en särskild exekutivkommitté, bestående af
rådets president som själfskrifven ordf. och 4
andra medlemmar, valda af konferensen bland rådets
ledamöter. Denna kommitté har öfverinseende öfver
generalsekretariatet. Detta var förlagdt till
Bern 1892–1909, Bruxelles 1909–1914 och Kristiania
1914–1920. Dess säte är sedan 1920 Geneve.

Ordförandeskapet i rådet och exekutivkommittén
innehades af A. Beernaert (Belgien) 1909–1912 och lord
Weardale (Storbritannien) 1912–1922. Nuv. president
är frih. T. Adelswärd (Sverige). Sekretariatet leddes
1892–1909 af A. Gobat (Schweiz). Han efterträddes 1909
af nuv. generalsekreteraren Chr. L. Lange (Norge).

Svenska riksdagens interparlamentariska grupp bildades
i Stockholm 15 maj 1892 af bl. a. riksdagsmännen
Arvid Gumælius, R. Klinckowström, E. J. Ekman,
Henrik Hedlund och Edvard Wavrinsky. Gruppens namn
var ursprungligen Svensk parlamentarisk fredskommitté,
men ändrades till Svensk parlamentarisk fredsgrupp
1894, Svensk interparlamentarisk fredsgrupp 1901
och Svenska riksdagens interparlamentariska grupp
1915. Antalet medlemmar är nu (1924) 143 i Första
och 205 i Andra kammaren eller öfver 90 proc. af
riksdagens ledamöter. Styrelsen har till sitt biträde
ett sekretariat, som disponerar lokal i riksdagshuset,
där äfven gruppens värdefulla bibliotek i historia,
politik och internationell rätt är inrymdt. Sedan
1913 har gruppen erhållit statsanslag. Ordförande i
gruppen ha varit Klinckowström, Ekman, Magnus Höjer,
Gullbrand Elowson, Karl Karlson Bonde, Louis De
Geer d. y. och T. Adelswärd.

Inom Interparlamentariska unionens ram

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0356.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free