- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
679-680

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Irland. 2. Irländska fristaten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betygade regeringen I:s lojalitet under kriget, och
under de första krigsveckorna tog rekryteringen
till brittiska armén stark fart på hela I. Endast
en oförsonlighetsgrupp af radikala nationalister
och sinnfeinare spekulerade – indirekt påverkad af
den tyska propagandan bland irländarna i Förenta
staterna – i "Englands trångmål som Irlands
tillfälle", nämligen att upprorsvägen förverkliga
oafhängighetsidealet. Brittiska regeringens
många missgrepp gynnade dessa stämningars
spridning. Visserligen sanktionerades
själfstyrelselagen (sept.), men dessförinnan genomdrefs
en lag om uppskof med dess ikraftträdande
till krigets slut, och samtidigt utlofvades en
"ändringsbill" om Ulsters provisoriska uteslutande
före ikraftträdandet. Taktlöshet och misstro
vid behandlingen af irländska rekryter motverkade
rekryteringen. Den nationalistiska frivilligrörelsen
splittrades, i det att sinnfeinarna i dess ledning 24
sept. förklarade, att "I. ej med heder och trygghet
kan deltaga i utländska tvister", och därpå bildade
en fristående kår, Irish volunteers, tills vidare med
rätt liten anslutning. Sinnfeinarna och den feniska
hemliga föreningen Irish republican brotherhood knöto
snart förbindelser med tyska myndigheter i syfte att
vid ett uppror erhålla stöd med vapen och helst äfven
med militära instruktörer; däremot afvisades anbud om
tyskt ekonomiskt bistånd. I Tyskland sökte förgäfves
sir Roger Casement (se d. o. Suppl.) bland irländska
krigsfångar få till stånd en "irländsk brigad",
som af tyskarna skulle förses med vapen o. s. v. och
öfverföras till I. för att deltaga i resningen. Dennas
utbrott förbereddes till påskdagen 1916, och Irish
republican brotherhood fick genom förmedling
af irländarna i Amerika och tyske ambassadören
där (grefve Bernstorff) löfte om en betydande
vapensändning dagarna förut till Tralee bay på Galways
kust (hela telegramväxlingen härom uppsnappades
af brittiska myndigheter). Casement var emellertid
öfvertygad om det tyska stödets otillräcklighet och
tog sig på en tysk undervattensbåt öfver till I.,
efter allt att döma i syfte att förekomma resningens
utbrott i otid. Vapenångaren uppfångades vid irländska
kusten 21 april och sprängdes af sin besättning i
luften. S. d. landsattes Casement och hann, innan
han häktades, sända MacNeill ett varnande bud, att
resningen borde uppskjutas. Denne utfärdade 22 april
order därom, men en grupp ungdomliga entusiaster,
ledda af P. H. Pearse och J. Connolly, beslöt att
trots allt våga försöket.

Annandag påsk (24 april) besatte insurgenterna
en rad offentliga byggnader och andra strategiska
positioner i Dublin och proklamerade den irländska
republiken med Pearse som provisorisk president. Genom
MacNeills kontraorder blef anslutningen till det
hopplösa företaget mindre än beräknats, särskildt
ute i provinserna. Allmänheten förhöll sig mestadels
ovänligt neutral, och sedan myndigheterna hunnit samla
förstärkningar, tvungos med lätthet de upproriske att,
efter tappert försvar, 29 april kapitulera.
Gatustridsveckan efter påsk (Easter week) hade vållat stor
förödelse på de besatta byggnaderna och rätt stor
manspillan (omkr. 450 döda och tusentals sårade),
ej minst bland den utomstående befolkningen. Bland
upprorsledarna blefvo 15 (däribland Pearse, Connolly och
J. Plunkett) efter krigsrättsdom afrättade, 6
fingo dödsdomen mildrad till lifstids straffarbete
(däribland E. De Valera, W. Cosgrave och grefvinnan
C. Markievics), andra ådömdes fängelsestraff (bland
dem M. Collins), Casement hängdes som högförrädare,
och MacNeill dömdes för uppvigling m. m. till
lifstids straffarbete. Masshäktningar af misstänkta
företogos, och på administrativ väg öfverfördes
till internering i England och Wales 1,867 personer
(däribland Griffith).

Dessa stränga åtgärder framkallade fullständig
omsvängning i allmänhetens uppfattning. De afrättade
hyllades som martyrer för I:s sak, i all synnerhet
då man fann, att resningen ej syntes fördröja
själfstyrelsens införande, utan tvärtom gjort
regeringen benägen till eftergifter. Sålunda
tillkännagaf Asquith, efter ett besök i maj på
I. för konferenser med irländare af alla partier,
att Lloyd George fått i uppdrag att med partiledarna
förhandla om en kompromiss, egnad att möjliggöra
själfstyrelselagens omedelbara ikraftträdande. Detta
uppgörelseförsök strandade emellertid i juli på
Carsons bestämda kraf, att Ulster definitivt skulle
ställas utanför själfstyrelselagen. Regeringen,
som vacklade mellan stränghet och eftergifvenhet,
frigaf i dec. 600 af de administrativt internerade,
bland dem Griffith, i fåfäng förhoppning att genom
denna eftergift främja den efter påskupproret
afstannade irländska rekryteringen till armén. I
stället vann våren och sommaren 1917 sinnfeinrörelsen
allt större terräng på L, framför allt bland
ungdomen och det politiskt inflytelserika katolska
prästerskapet. Redmond beskylldes för att helt ha
duperats af regeringen och ej nog kraftigt afvisat
dennas planer på "I:s delning". I två fyllnadsval
besegrades nationalistkandidaterna af sinnfeinare
(vid det första valdes den afrättade J. Plunketts far
grefve Plunkett); de valde underläto att taga säte i
underhuset för att ej nödgas svära därvid föreskrifven
trohetsed. Rörelsens nya program gick ut på att vid
den stundande fredskonferensen söka få I:s oberoende
internationellt erkändt med amerikanskt bistånd och
i kraft af nationernas själfbestämmanderätt.

Lloyd George, premiärminister sedan dec. 1916, beslöt
sig nu för ett nytt uppgörelseförsök: han inbjöd i maj
1917 till ett "nationellt konvent" af alla partier på
I., hvilka där skulle själfva söka enas om ett själf
styrelseförslag; vunnes "substantiell enighet", så
förband sig regeringen att genomdrifva förslaget i
riksparlamentet, om det ej innebure tvång för Ulster
att underordna sig ett irländskt parlament. Inbjudan
afböjdes af Sinn Fein och O’Briens nationalistiska
dissidentgrupp, men antogs af öfriga partier;
kyrkosamfunden, handelskamrarna och grefskapsråden
voro äfven företrädda. "För vinnande af gynnsam
atmosfär" frigåfvos i juni alla i samband med
påskupproret ännu fängslade. De af sir H. Plunkett
ledda konventsförhandlingarna började i Dublin 25
juli. De drogo ut på tiden och förmådde ej skapa
enighet i två hufvudpunkter, om Ulsters ställning
och det nya Irlandsparlamentets förfoganderätt öfver
tullarna. Det omsider med knapp majoritet antagna
och 9 april 1918 framlagda slutbetänkandet fick ingen
som helst praktisk betydelse. De frigifne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free