- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
681-682

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Irland. 2. Irländska fristaten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sinnfeinarna De Valeras och Cosgraves segrar på rent
republikanskt program vid fyllnadsval i juli och
aug. 1917 visade, att nationalistpartiets inflytande
var på upphällningen. Däremot hade under Griffiths
skickliga ledning sinn-fein-rörelsen fullbordat
sin politiska organisation genom att rundt om i
landet upprätta sinn-feinklubbar m. m., och den
stod i okt. 1917 färdig att kröna verket med ett
stort nationalkonvent (Árd-Fheis). Detta utsåg
en centralstyrelse, inom hvilken de ledande voro
Griffith, Plunkett, Cosgrave, Collins samt de radikale
doktrinärerna De Valera och Ch. Burgess (Cathal
Brugha). I stadgarna angaf den nya organisationen
som sitt syfte att "åstadkomma I:s erkännande som
oberoende irländsk republik" och gjorde anspråk på att
handla "i det suveräna irländska folkets namn". Till
dess president utsågs De Valera.

Krisen tillspetsades i april 1918, då brittiska
regeringen vid värnpliktens utsträckning i England
till 50-åringar ej ansåg sig kunna låta I. längre
vara helt fritaget från värnpliktsbördan. Lagen om
irländsk värnplikt sanktionerades 18 april; tidpunkten
för ikraftträdandet öfverläts åt regeringen att
bestämma. Mot värnplikten var motviljan på I. utanför
Ulster allmän. Den sammanförde nationalisterna,
O’Briens grupp, det nybildade arbetarpartiet och
sinnfeinarna till en stor konferens i Dublin (18–19
april), hvilken samverkade med en samtidigt i Maynooth
under kardinal Logans presidium hållen katolsk
biskopskonferens. Resultatet blef en protest mot all
påtvingad värnplikt och en samfälld förbindelse att
motsätta sig den "med de verksammaste till förfogande
stående medel"; förbindelsen undertecknades sedan
bl. a. under prästerlig ledning af alla katolska
kyrkobesökare. Regeringen ersatte nu den liberale
vicekonungen lord Wimborne med fältmarskalken lord
French, och under förevändning af, att en stor tysk
komplott upptäckts, häktades 17–18 maj inemot ett
hundratal ledande sinnfeinare, bland dem De Valera,
Griffith och Plunkett, och sattes i engelska
fängelser. De förnekade alla tyska förbindelser,
och de af regeringen utlofvade bevisen för deras
deltagande i komplotten ha uteblifvit. French
proklamerade 3 juni, att värnpliktslagen i händelse
af tillfredsställande frivillig rekrytering ej skulle
sättas i kraft. Rekryteringen gick rätt klent och
upphörde i nov. vid vapenstilleståndet. Väljarkårens
stämning tog sig uttryck i Griffiths seger vid ett
fyllnadsval i juni och än tydligare vid de allmänna
valen i dec. Nationalistpartiet blef då nästan
bortsopadt (det behöll 6 mandat af sina forna 68),
O’Briens grupp försvann fullständigt, Sinn Fein vann
73 mandat, unionisterna 26, hvaraf 23 i Ulster.

I stället för att taga säte i brittiska parlamentet
samlades de 29 bland de valde sinnfeinarna, som voro
på fri fot, 21 jan. 1919 i Dublin, dit alla de 105
på I. valde parlamentsledamöterna för formens skull
inkallats. De 29 konstituerade sig till en irländsk
nationalförsamling, Dail Eireann (se d. o. Suppl.),
antoge en oafhängighetsförklaring, valde De Valera
till Irländska republikens president (22 jan.) och
utsago en ministär. Till republikens ombud vid
fredskonferensen i Paris utsågos De Valera, Griffith
och Plunkett (alla
tre då ännu i fängelse). Försöken att få upp den
irländska frågan vid fredskonferensen stöddes genom
resolutioner af amerikanska kongressens båda hus,
men blefvo fruktlösa. De Valera, som 4 febr. lyckats
rymma ur fängelset, företog en propagandaturné i
Amerika och samlade där teckningar på ett af den nya
republiken upptaget statslån. Dessa utmaningar och de
tilltagande våldshandlingarna föranledde regeringen
att återupplifva 1887 års tvångslag, Dail Eireann
förklarades olaglig (sept.), och i enstaka fall
besvarades våldsdåden med "repressalier". Inför
utsikten att med det sista fredsslutet 1914 års
home-rule-lag automatiskt skulle träda i kraft
framlade regeringen i febr. 1920 en ny bill, som
stadgade två särskilda parlament med begränsad
befogenhet, ett för norra och ett för södra I.,
samt ett af dem utsedt gemensamt råd, Council
of Ireland
, hvilket skulle genom beslut af bägge
parlamenten kunna utvecklas till ett irländskt
centralparlament; till riksparlamentet skulle från
I. sändas 46 ombud. Billen kritiserades från alla
håll, men för att undgå 1914 års lag beslöt Carson
hösten 1920 att ge den sitt stöd, och den antogs
definitivt 20 dec. s. å. Under detta år hade "terrorn"
å ömse håll tagit fart. Antalet mord på poliser
steg oroväckande (176 år 1920 mot 8 år 1919). Den
nye ministern för I., sir Hamar Greenwood, ökade
militärgarnisonen på ön från 40,000 till 60,000 man
(sinnfeinarnas frivilligkårer, nu kallade Irish
republican army
, beräknades uppgå till inemot 200,000
man). Landtpolisen (Royal irish constabulary)
reorganiserades och beväpnades, bl. a. med
handgranater, och till dess stöd införskrefvos för
framtida polistjänst afsedda engelska och skotska
rekryter, värfvade bland mängden af efter fredssluten
demobiliserade soldater och ofta synnerligen
hänsynslösa och oregerliga; på grund af uniformsbrist
buro de till de svarta poliskapporna sina soldatbyxor
af kakityg och kallades därför black-and-tans
("svarta och bruna"). Obekanta med förhållandena
på I., betraktade de sinnfeinarna öfver lag som
"mördarligor", medan dessa å sin sida ansågo sina
våldsbragder som legitima krigshandlingar. Nu följde
ett hemskt år af allt tygellösare skräckvälde och
anarki. Landtpolisen hade koncentrerats till centrala
läger, och sinnfeinarna brände ned de öfvergifna
polisbarackerna ute i bygderna. Razzior efter vapen,
gatustrider och öfverfall från bakhåll förekommo
dagligen. Å ömse håll grep man, ofta utan att befälet
kunde hindra det, till grymma "repressalier", som ej
sällan gingo ut öfver oskyldiga utomstående. Mord
och öfverfall på poliser och soldater följdes af,
att hela byar uppbrändes, bojkottning besvarades med
plundring o. s. v. Särskildt i storstäderna och i
de af gammalt laglösa västliga grefskapen begagnade
sig befolkningens drägg af den rådande anarkien
till upprörande illdåd, som de stridande parterna
sedan skyllde på hvarandra. De religiösa motsatserna
förbittrade striden, sinnfeinare brände unionistiska
godsegares herrgårdar, black-and-tans riktade sina
förödande hämndetåg bl. a. mot mejerierna. I dec. 1920
kungjorde regeringen, att otillåtet bärande af vapen,
deltagande i upproret, ja, t. o. m. härbärgerande
af upprorsmän belagts med dödsstraff. Samtidigt
legaliserades och systematiserades "repressalierna",

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free