- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
683-684

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Irland. 2. Irländska fristaten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

delvis i syfte att få slut på de spontant och i
tygellösare former tillgripna. Hungerstrejker i
fängelserna ledde ej som förr till frigifning; största
uppmärksamheten väckte det, då borgmästaren i Cork,
T. Mc Swiney, häktad för att ha innehaft förgripliga
dokument, afled i Brixtonfängelset 25 okt. 1920 efter
63 dagars hungerstrejk.

Själfstyrelselagen af 1920 trädde i kraft 19 april
1921. Sinnfeinarna deltogo i valen till Syd-Irlands
parlament och besatte utan motkandidater 124 af de
128 mandaten; de återstående 4 tillhörde partilösa
representanter för Dublins universitet. Under
stridsåret hade sinn-fein-regeringen upprättat
egna domstolar i hela Syd-Irland i stället för de
bojkottade regeringsdomstolarna, och faktiskt styrde
den hela landet utanför de af brittiska soldater och
polistrupper besatta platserna. Naturligtvis kunde
brittiska regeringen med uppbjudande af tillräcklig
vapenmakt eller med uthungringsblockad ha betvingat
upproret, men den hindrades af hänsyn till Förenta
staterna och sina egna dominions, där sympatierna
öfvervägande voro på irländarnas sida. Lloyd George
beslöt i stället plötsligt i maj 1921 att förhandla,
och efter ett besök i Dublin af Sydafrikanska
unionens premiärminister Smuts ingicks 10 juli ett
stillestånd, hvarpå De Valera, Griffith och 3 andra
ledande sinnfeinare 12 juli reste till London för
underhandlingar. Lloyd George erbjöd åt I. i stort
sedt samma ställning inom riket, som dominions intogo,
men De Valera uppträdde envist som oberoende statschef
öfver hela I. och bestred brittiska regeringens
rätt att deltaga i ordnandet af hans förhållande
till "den politiska minoriteten" (= Ulster). Den
skriftväxling, som följde de muntliga konferenserna,
yppade allt tydligare denna principiella klyfta mellan
hans uppfattning och Lloyd Georges. Den nyvalda Dail
Eireann förkastade äfven Lloyd Georges förslag till
förhandlingsbas och återvalde 26 aug. De Valera till
republikens president. Ett nytt förhandlingsanbud
följde 7 sept. om en konferens, "huru I:s association
med det samfund af nationer, som kallas Brittiska
riket, bäst kan förenas med irländska nationella
sträfvanden", och på denna neutrala förhandlingsbas
kommo 10 okt. nya underhandlingar i London till
stånd. Irländska förhandlare voro Griffith, Collins,
R. C. Barton, E. J. Duggan och G. G. Duffy, brittiska
Lloyd George, Churchill, Greenwood, lord Birkenhead
och sir L. Worthington-Evans. Då förhandlingarna
drogo ut på tiden, hotade regeringen omsider med
fientligheternas återupptagande i stor skala, och
inför denna utsikt förmådde Griffith och Collins
sina kolleger att, om än motvilligt, gå med på en
kompromisslösning. Så tillkom uppgörelsefördraget af
6 dec. 1921.

Enligt fördraget skulle uppsättas en "fristat", Irish
free state
, med "samma konstitutionella ställning
inom det som Brittiska riket kända samfundet af
nationer som Canada, Australien, Nya Zeeland och
Syd-Afrika". Lordlöjtnanten skulle ersättas med en på
samma sätt som i Canada tillsatt generalguvernör. Den
ömtåliga, häftigt omstridda edsfrågan löstes så,
att fristatsparlamentets medlemmar skulle svära dess
författning "tro och lydnad" och samtidigt "trohet"
åt Georg V och hans efterträdare "i kraft af I:s
gemensamma medborgarskap med Storbritannien och
dess tillhörighet till och medlemskap i den grupp af nationer,
som bilda den brittiska sammanslutningen af nationer
("commonwealth of nations")". Fristaten åtog sig andel
i statsskulden, brittiska flottan I:s kustförsvar,
Fristatens armé begränsades enligt dess folkmängds
proportion till Storbritanniens. I Nord-Irland (som 7
juni 1921 organiserats med egen regering och parlament
under hertigen af Abercorn som guvernör och sir James
Craig som premiärminister) skulle 1920 års författning
förbli i kraft, ifall önskan därom uttalades till
konungen, och dess gräns till Fristaten bestämmas af
en tremannakommission (en medlem för Nord-Irland,
1 för Fristaten, 1 af brittiska regeringen tillsatt
ordförande). Skulle Nord-Irland framdeles önska ingå
i Fristaten, komme dess parlament att behålla sina
befogenheter enligt 1920 års akt, men Fristatens
parlament finge sina befogenheter i öfrigt utsträckta
öfver hela I. Tills Fristatens författning hunne
utarbetas, skulle Syd-Irland styras af en provisorisk
regering, utsedd af de där enligt 1920 års akt valde
parlamentsmedlemmarna; aftalet därom skulle gälla
högst 12 månader. Åt brittiska amiralitetet upplätos
för kustförsvaret vissa sydirländska hamnområden.

Fördraget betraktades på bägge ytterlighetshållen
som en kapitulation, af Griffith och Collins åter som
en nödvändig mellanform på vägen till fullständigt
oberoende; på I. gillades det af prästerskapet,
handelsvärlden och sannolikt af befolkningens flertal
som en räddning undan förnyandet af inbördeskrigets
fasor. De Valera påyrkade däremot hetsigt dess
förkastande. Fördraget godkändes dock af Dail Eireann
6 jan. 1922 med 64 röster mot 57. De Valera nedlade då
(9 jan.) presidentposten i hopp att genom återval få
sin auktoritet stärkt, men låg under med 2 röster;
i stället blef Griffith 10 jan. president. Från det
formliga ratifikationssammanträdet af Syd-Irlands
parlamentsmedlemmar 14 jan. uteblefvo De Valera
och hans anhängare. S. d. utsågs den provisoriska
regeringen med Michael Collins som ordf. Syd-Irland
hade sålunda två (samverkande) regeringar (den
republikanska under Griffith fortlefde med sin
ministär, i hvilken Collins var medlem); det fick
tre, när De Valera längre fram på året satte upp
en motregering. Den siste brittiske vicekonungen,
lord Fitzalan, öfverlämnade redan 16 jan. Dublin
castle åt provisoriska regeringen, men försiktigtvis
kvarstannade brittiska trupper alltjämt på I. Det
visade sig snart, att irländska armén var söndrad och
till stor del höll fast vid republiken. Följden häraf
blef dels ett bittert inbördeskrig mellan irländarna
själfva, dels republikanska infall på Ulsters område
i syfte att utmana till brittisk intervention och
på den vägen söka få en enhetlig republikansk och
anti-brittisk stridsfront återställd. De Valeras
anhängare vunno så betydande framgångar, att fria
val till ett författningsgifvande parlament voro
otänkbara, och Collins aftalade därför (maj) med
honom om att vid valen till denna dail majoritet och
minoritet skulle enas om samma mandatfördelning som
förut och att därpå minoriteten skulle få 4 platser
i den nya ministären mot majoritetens 5. Genom
uppträdande af två nya partier, ett bondeparti och
ett arbetarparti, utföllo emellertid valen 16 juni så,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free