- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
711-712

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Italien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Serbien från tillträde till Adriatiska hafvet och sökte
i samband därmed aflägsna ett gammalt tvistefrö
mellan Rom och Wien genom att gå med på, att Albanien
upphöjdes till ett oberoende furstendöme. Däremot
motsatte sig italienska regeringen ett af Österrike
planeradt väpnadt ingripande mot Serbien sommaren
1913 under Andra Balkankriget och lyckades med tyskt
bistånd korsa dessa planer.

Det stöd några moderata socialister gett Giolittis
nordafrikanska politik föranledde juni 1912
deras uteslutande ur partiet, och de bildade då
under ledning af Bissolati och Bonomi ett eget
"reformsocialistiskt" parti. Ministären Giolittis
rösträttsreform genomfördes juni s. å. och gaf
rösträtt, förutom åt myndiga läs- och skrifkunniga
män, äfven åt manliga analfabeter, som fyllt 30 år
eller fullgjort sin värnplikt. De nya parlamentsvalen
höllos först okt.–nov. 1913 och betecknade en tydlig
förskjutning åt vänster: de i tre grupper söndrade
socialisterna fingo 80 platser af 508, liberalerna
af olika nyanser voro i afgjord majoritet med öfver
300 mandat. För första gången invaldes i kammaren en
liten katolsk grupp. Påfven hade nämligen lättat på
röstningsförbudet af 1868 (se Non expedit), dock ej
för staden Rom. Annorstädes tilläts valdeltagande,
där det gällde att utestänga socialister och
kända religionsfiender; många liberaler hade
måst köpa katolikernas stöd genom förbindelser
att ej medverka till någon mot kyrkans intressen
riktad lagstiftning. Utan att därför uppge sitt
stora parlamentariska inflytande afgick Giolitti
mars 1914 och efterträddes af Salandra (se d. o.,
äfven i Suppl.); som utrikesminister kvarstod San
Giuliano. Salandra återställde utan större svårighet
ordningen i Romagna, där i juni en syndikalistisk
strejkrörelse ledt till utropande af "fria kommuner"
(bl. a. i Ancona) och några veckors rätt utbredd
anarki.

Världskrigets utbrott (aug. 1914) gjorde
faktiskt, fastän ej genast äfven formellt,
slut på trippelalliansen. Italienska regeringen
häfdade nämligen, att casus fœderis ej förelåg,
enär Österrike-Ungern utan I:s åtspörjande hade
genom sitt ultimatum till Serbien skapat det läge,
hvarur Tysklands och Österrike-Ungerns krig med
Ryssland (sedan äfven med Frankrike och England)
framgick. I. förklarade sig därför neutralt (3
aug.). För denna sin neutralitetspolitik hade
Salandra och San Giuliano obetingadt stöd äfven
från Giolitti, och folkstämningen skulle för öfrigt
svårligen ha fördragit I:s deltagande i kriget på
arffienden Österrikes sida. Tvärtom började snart
en häftig agitation för deltagande i kriget på
motsidan. Interventionsifrarna fingo växande anhang
bland radikaler, republikaner, reformsocialister och
irredentistiska nationalister, hvaremot Giolittis
anhängare och de katolskt klerikala kretsarna föga
påverkades af krigspropagandan och det officiella
socialistpartiet var principiellt krigsfientligt. Inom
regeringen fick krigspartiet insteg, då San Giuliano i
okt. afled och vid ministärens rekonstruktion Sonnino
(se d. o., äfven i Suppl.) blef utrikes- och Orlando
(se d. o., äfven i Suppl.) justitieminister. Som tysk
ambassadör i Rom (från dec. 1914) sökte furst Bülow
motverka ententelockelserna genom att ställa i utsikt
österrikiska landafträdelser till I. som kompensation
för centralmaktsaktionen på
Balkanhalfön. Italienska regeringen höll tills vidare
alla vägar öppna, och i ett tal 3 dec. proklamerade
Salandra den "heliga egoismen" (sacro egoismo)
som lösen för I:s politik. Besättandet af Valona
underströk, att I. höll sig beredt på alla
eventualiteter.

Våren 1915 förhandlade Sonnino samtidigt med
Österrike om priset för I:s fortsatta neutralitet
och med ententemakterna om lönen för dess deltagande
i kriget på deras sida. Österrikes anbud befunnes
alltför njugga, och 26 april ingick I. med England,
Frankrike och Ryssland i hemlighet fördraget i London,
där det förpliktades att senast inom en månad draga
i fält och som andel i bytet fick löfte om ej blott
Trentino, Trieste och utrikespolitisk hegemoni
i Albanien, utan äfven suveränitet öfver Valona,
Rhodos och Tolföarna samt Görz, Gradisca, Istrien
och norra Dalmatien med öarna därutanför (däremot
skulle Fiume och södra delen af dalmatiska kusten
tillfalla "Kroatien, Serbien och Montenegro"). Nu
blef krigspropagandan i I. ytterligt intensiv; den
leddes af skalden d’Annunzio. Neutralitetspolitikens
anhängare utsattes för skymfliga tillvitelser och
hotfulla demonstrationer. 4 maj lät Sonnino i Wien
förklara I. löst från förbundet (under förevändning
af, att det brutits af Österrike), och 13 maj ställde
ministären Salandra fredspartiet i kammaren mot väggen
genom att begära afsked. Giolitti fann snart, att den
uppjagade krigsstämningen omöjliggjorde bildandet af
ett fredsvänligt kabinett, och då konungen 14 maj
afböjde ministärens afskedsansökan, var därmed
saken afgjord. Giolitti reste missmodig hem (17 maj),
och deputeradekammaren gaf 20 maj med 407 röster mot
74 ministären utomordentlig befogenhet i händelse af
krig. Senaten biträdde beslutet, och 23 maj afläts
krigsförklaring mot Österrike-Ungern. Med Tyskland
endast afbrötos de diplomatiska förbindelserna. I
nov. anslöt sig I. till Londonaftalet af 5 sept. 1914
mellan England, Frankrike, Ryssland och Japan mot
separatfred och intog därmed definitivt sin plats i
de allierades led.

Om I:s deltagande i kriget se närmare Världskriget,
sp. 194–196, 213–214, 228–230, 246–248 och
257–258. Striderna i Trentino och på Isonzofronten
blefvo heta och hårda, ej minst på grund af de svåra
terrängförhållandena, och krigslyckan växlade. Då vid
österrikiska offensiven maj 1916 mot Asiagoplatån
striden fördes öfver på italiensk mark, störtades
(juni) ministären Salandra, och Boselli bildade en
samlingsministär, hvari äfven reformsocialisten
Bissolati och katolikledaren Meda ingingo. Nu
iöljde den länge påyrkade krigsförklaringen mot
Tyskland 27 aug., samma dag som Rumänien inträdde i
kriget. Sonnino, som bibehållit utrikesportföljen,
utverkade vid de allierades premiär- och
utrikesministermöte i S:t Jean de Maurienne april
1917 de allierades löfte, att I. vid en framtida
delning af Mindre Asien skulle erhålla Smyrna, och
i juni s. å. proklamerade den i Albanien opererande
general Ferrero italienskt protektorat öfver detta
land. – Krigets långvarighet och de tunga offer det
pålade I. framkallade där på många håll 1917 en viss
krigströtthet. Under påverkan af ryska revolutionen
började de från början krigsfientliga "officiella"


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:10:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcp/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free