- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
715-716

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Italien - Italienska folkpartiet - Italienska kriminalistskolan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ministärens majoritet i det nya parlamentet befanns
opålitlig, gaf Giolitti juni 1921 rum för en
ministär Bonomi (Della Torretta utrikesminister),
som emellertid snart visade sig svag och maktlös
inför kommunisternas och fascisternas allt öppnare
lagtrots. Redan i febr. 1922 följdes den af ett nytt
koalitionskabinett under Facta (se d. o. Suppl.) med
Schanzer som utrikesminister. Under dess ämbetstid
inföll Genuakonferensen (se d. o. Suppl.), och efter
dennas misslyckade försök till allmän uppgörelse
med Sovjet-Ryssland slöt italienska regeringen
på egen hand ett handelsfördrag med Ryssland, men
Moskvaregeringen beslöt juni 1922 att ej ratificera
det. Facta rekonstruerade i juli sin ministär,
men stod maktlö inför en hotande socialistisk
storstrejk, hvilken då med stor energi undertrycktes
af fascisterna. Deras ledare, Benito Mussolini (se
d. o. Suppl.), hade därmed uträttat, hvad ingen af
de närmast föregående årens svaga ministärer vågat
försöka, nämligen att få bukt på den kommunistiska
omstörtningsrörelsen. Fascistledningen grep nu äfven
efter själfva statsmakten och eröfrade också denna
genom en statskuppsartad uppmarsch mot Rom i okt. (se
därom närmare Fascism. Suppl., sp. 746). Facta, som
ett ögonblick tänkt göra motstånd, hindrades därifrån
af konungen, som vägrade underteckna dekretet om
belägringstillstånd. Mussolini fick i stället (30
okt.) i uppdrag att bilda ministär, öfvertog själf
in- och utrikesministerposterna och fick en faktisk
diktatorsställning, bekräftad genom parlamentets
beslut att bevilja den nya ministären utomordentliga
befogenhete till 1923 års utgång.

Mussolinis utrikespolitik har gått ut på att åt
I. vinna en med öfriga stormakters fullt jämlik
ställning vid de internationella rådslagen och
särskildt att stärka I:s inflytande i Medelhafvet. Om
hans hänsynslösa tillvägagående mot Grekland vid en
konflikt, föranledd af mordet på några italienare på
grekiskt område (aug. 1922), och hans öppna trots
mot Nationernas förbund, när det, efter italienskt
besättande af Korfu, sökte upptaga konflikten
till behandling, se Korfu. Suppl. Denna "aktiva"
utrikespolitik bidrog nog att göra Jugo-Slavien
benäget för en ny reglering i godo af Fiumefrågan,
och 27 jan. 1924 ordnades denna definitivt därhän,
att staden Fiume införlifvades med I., men det
till hamnområdet hörande Porto Barros tillföll
Jugo-Slavien. Inrikespolitiskt har Mussolini
endast till en mindre del hunnit genomföra
fascistpartiets program (jfr Fascism. Suppl.,
sp. 746). Finanserna ha förbättrats, ämbetsverken
reorganiserats, strejkerna nästan måst upphöra,
men å andra sidan har medborgarfriheten fått
undergå väsentliga inskränkningar och de lokala
fascistsammanslutningarnas godtyckliga framfart
endast delvis tyglats. Hösten 1923 genomdrefs en
ny vallag (se ofvan, sp. 709), som åt
det parti, som erhåller det högsta röstetalet,
inrymmer två tredjedelar af kammarmandaten; den
gamla deputeradekammaren upplöstes i jan. 1924,
och "valreformens" genomskinliga metod att ge
fascistdiktaturen ett konstitutionellt utseende
tillämpades med åsyftadt resultat, valet af en lydig
deputeradekammare, i april 1924.

Litt.: L. M. Hartmann, "Hundert jahre italienischer
geschichte, 1815-1915" (1916),E. Masi, "II
risorgimento italiano" (2 bd, 1918), L. Hautecoeur, "L’Italie sous le ministére Orlando, 1917-1919" (1919), J. P. Trevelyan, "A short history
of the italian people" (1920), A. v. Hofmann, "Das
land I. und seine geschichte" (1921), E. Lémonon,
"L’Italie d’aprés-guerre" (1922), T. Tittoni, "Modern
Italy" (s. å.), och I. Hjertén, "Mussolini" (1924).
V.S-g.

Italienska folkpartiet, (it. <i>Partito popolare
italiano), polit</i)., ett demokratiskt katolskt
parti i Italien. Det bildades jan. 1919, sedan
under det närmast föregående årtiondet Vatikanen i
praktiken alltmer uppgett sin tidigare omedgörligt
afvisande ståndpunkt mot troende katolikers och
särskildt prästers öppna deltagande i Italiens
politiska lif (jfr Non expedit). Bland partiets
vid dess bildande antagna programpunkter märkas:
den heliga stolens frihet och oberoende, skydd för
det kristliga familjelifvet, bibehållande af förbudet
mot skilsmässa, undervisningsfrihet med garanti för
likaberättigad ställning för konfessionella skolor,
sociala reformer, kvinnorösträtt, främjande af
internationellt skiljedomsförfarande, folkförsoning
och rustningsminskning. Under ledning af sin förste,
synnerligen energiske generalsekreterare, prästen
Don Sturzo (se Sturzo. Suppl.), vann partiet raskt
stor anslutning, och vid 1921 års val lyckades
det i deputeradekammaren .insätta 109 af sina
medlemmar (popolari, "folkpartister"). Flera af
dess ledande män, t. ex. Meda och Nava, inträdde
i åtskilliga af de hvarandra raskt aflösande
koalitionsministärerna. Genom fascismens seger
1922 kom partiet i en rätt ömtålig ställning, och
delade meningar yppades inom ledningen om partiets
ställningstagande till den nya rörelsen. Många
partimedlemmar öfvergingo till det fascistiska
regeringspartiet, och vid valen i april 1924
nedgick folkpartiets, liksom öfriga icke fascistiska
gruppers, antal kammarmandat högst betydligt. Jfr
G. de Rossi, "II partito popoläre italiano" (1920).
V. S-g.

Italienska kriminalistskolan plägar man efter dess
främsta representanter benämna den riktning inom
den moderna straffrättsvetenskapen, som först gaf
uppslaget till ett mera ingående, metodiskt studium
af kriminalitetens orsaker. Som skolans grundläggare
framstår Cesare Lombroso (se d. o.) genom sitt
arbete L’uomo delinquente (1876), som särskildt
i sin 2:a, betydligt utvidgade upplaga (1878)
riktade hela den intresserade kulturvärldens
uppmärksamhet på hithörande frågor. Trots
den ganska ringa sanningskärna, som hans däri
framställda teorier numera allmänt anses ega,
gaf likväl mängden af det däri hopade materialet
en anvisning om, hvilket betydelsefullt område,
som här låg öppet för forskningen. Uppslaget
fullföljdes närmast af hans båda betydande
lärjungar, Raffaele Garofalo (se d. o.) och Enrico Ferri (se d. o.), hvilka kunna anses som
den moderna kriminologiens (se d. o.) verkliga
grundläggare. Italienska kriminalistskolan bildar
epok inom straffrättsvetenskapen icke blott i nu
nämndt hänseende, utan äfven som utgångspunkt
för nya strömningar inom kriminalpolitiken (se
d. o.), i det att dess representanter, särskildt
Ferri, med stor energi gjort sig till målsmän för
bestraffningsreglernas ombildning till att uteslutande
fullgöra funktionen såsom ett samhällets skyddsmedel
mot kriminaliteten med fullständig utrensning af alla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free