- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
717-718

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska kriminalistskolan - *Italienska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

717

italienska litteraturen

718

vedergällningssynpunkter
(jfr Preventions-teori).
N.S-g.

italienska litteraturen. Verismen, som i likhet
med naturalismen i Frankrike m. fl. länder byggde
på en modern naturvetenskaplig åskådning, skapade
med G i o v. V e r g a (d. 1922) och andra en
betydande prosadikt med ämnen från folklifvet i
olika delar af landet. Hembygdsdiktningen har
i Italien fått en mycket stark ställning på
grund af de där ovanligt skarpt utpräglade
landskapsegendomlighe-terna. Särskildt
lifligt blomstrar af samma skäl också
dialektlitteraturen. Bland dess förnämsta
företrädare är den känslofulle och humoristiske,
folklige neapolitanske lyrikern Salvatore Di
Giaco-mo (f. 1860), af hvars sånger ett icke ringa
antal blifvit tonsatt och klingar genom Neapels
gator. Mycket betydande äro romarna B e 11 i och C
e-sarePascarella (f. 1858), och af öfriga skalder på
Korns dialekt må nämnas G i g g i Z a-n e 11 a och
satirikern Alberto Salustri, populär under märket
T r i l u s s a; vidare pisa-naren Eenato Fucini
(1843-1922), märket N er i Tanfucio, det toskanska
landskapets ypperlige skildrare, venetianen A 11 i
l i o Sarfatti, veronesaren B er t o Barbaran i,
milanesaren Ferdinando Fontän a, neapolitanen
Ferdinando R u s s o, piemontesaren Brofferio
och sicilianen M e l i. Lyriken behärskades långt
in på 1900-talet af Giovanni Pas-coli (d. 1912)
och Gabriele d’Annunzio, hvilka fått talrika
efterföljare. Pascoli var på en gång naiv och
preciös, ett fruktbart lyriskt skaplynne, som i
kärlek och ömhet omfattade människorna och tillvaron,
och hans diktning är subjektiv, känslig, vek och
drömmande. D’Annunzio hyllade från början en radikal
sensualism, som snart tog formen af ett estetiskt
virtuosen, för hvilket sinnenas njutningar var det
enda betydelsefulla. Efter att en kort period ha
låtit påverka sig af Tolstoj och Dostojevskij vardt
han nietzschean och har under Italiens krig varit
det nationella utvidgningsbegärets eggare och själfva
krigets lofprisare, hvarunder hans diktning blifvit
alltmer dekorativ och retorisk. G u i d o Gozzano
(1883-1916) och Amalia G u g-lielminetti (f. 1889)
visa samma sinnliga lidelsefullhet som d’Annunzio,
deras mästare. F r a n-cesco Pastonchi (f. 1875),
som utgick från d’Annunzio, har efter ett skede af
pessimism utvecklats till en entusiastisk förhärligare
af naturen, af vetenskapens och arbetets fredliga
segrar. G i o-vanni Marradi har berömts för sina
retoriska hyllningar åt Garibaldi. Vidare må nämnas
F r a n-cesco Gaeta, Giovanni Bertacchi, Alfredo
Baccelli (f. 1863), Arturo C o-1 a u 11 i (f. 1851),
Angelo Orvieto, Corra-do Corradini, Giovanni Cena
(1870- 1917), Francesco Chiesa, Fausto Sal-vätor i,
Capuano Anzoletti och Giovanni Castanzi. Skilda
riktningar ha gjort sig gällande, utan att någon
särskild vunnit en ledande ställning. Fri vers, med
starka påverkningar från den franska litteraturen
och äfven Walt Whit-man, har odlats lifligt,
och i den yttersta strömningen, futurismen, med
F. T. Marinetti som chef, har verismens konträra
motsats uppträdt. Redan före kriget befann sig
emellertid futurismen på återgång. Utan att ännu
ha frambragt

stora poetiska värden, är den yngsta italienska
lyriken i samklang med den allmänna utvecklingen
i landet, eftersträfvar allvar och enkelhet,
personlighet och omedelbarhet. Af de yngre kunna
nämnas mystikern Arturo Onofri (f. 1880) och
den subtile, tidigt bortryckte Sergio Corra-zini
(1887-1907). Om den moderna poesien se G. Papini och
E. Pancrazi, "Poeti d’oggi 1900- 20" (1920).

Roman- och äfven novell-litteraturen är alltjämt
föremål för lifligt intresse, ehuru några af de
förnämsta författarna från 1800-talets senare
hälft gått bort: De Amicis 1908, Rovetta 1910,
Fogaz-zaro 1911, Castelnuovo 1915, Neera 1916,
Farina 1918, Verga 1922. Fortfarande verksamma
af de äldre äro Matilde Serao, Teresa Ubertis,
Annie Vi-vanti, Grazia Deledda och d’Annunzio, som
på senare år likväl föga odlat romanen. Sicilianen
Luigi Pir an dello (f. 1867) är känd som humorist,
alltid med pessimistisk underton. L u-ciano Zuccoli
(f. 1870) är en alsterrik prosaist, som företräder en
individualistisk realism, Alfredo Panzini (f. 1863)
en iro-niker, hvars rätt godtyckliga formgifning
ej utesluter, att han roar och behagar. Den store
publikgunstlingen på senare år har varit G u i d o
da Veron a (f. 1881), som låter erotiska äfventyr
dominera i sina berättelser och är en sensualist af
robustare läggning än d’Annunzio. Bland den sociala
romanens representanter märkas bl. a. Giovanni Cena
(1870-1918), konstkritikern U g o

0 j e 11 i (f. 1871) och den förut
nämnde Baccelli. Af den stora mängden
uppmärksammade yngre prosaister må vidare
nämnas Antonio B el tram e 11 i (f. 1880),
öfv. till sv., Mas-simoBontempelli (f. 1885),
poet, men framför allt novellist, G. A. Borgese
(f. 1882), professor i tysk litteratur, novellisten
och dramatikern Raffaele Calzini (f. 1887), Marino
Morett i (f. 1885), som fint skildrar sin hembygd,
Romagna, och dess befolkning, den ryktbare Giovanni
Papini (f. 1881), en vulkanisk natur, hvars "Storia
di Cristo" (1921) väckt ett oerhördt uppseende och som
från en negativ världsåskådning öfver pragmatismen
och futurismen kommit till en positiv katolsk tro;
han har äfven varit af stor betydelse som utgifvare
af eller väsentlig medarbetare

1 flera tidskrifter: "Leonardo" 1903-07,
"La voce" 1908-13, "Lacerba" 1913-15; den alsterrike
Rosso di San Secondo(f. 1887), A r-dengo S o f f
i c i (f. 1879), äfven målare och kritiker, som från
att vara internationalist öfvergått till fascismen.
En modern prosaantologi är G. Titta Rosas "Narratori
contemporanei" (2 bd, 1921). I versdramat har
d’Annunzio, liksom i lyriken, varit dominerande, i
det samtidsskildrande prosadramat ha psykologer som
Bracco, Butti (d. 1912) och Praga betecknat den
härskande smaken genom efter-bildning af nordiska,
tyska och franska mönster. Florentinaren S e m B e
n e 11 i (se denne. Suppl.) har framträdt som den
starkaste individualiteten i sina historiska dramer;
liksom Benelli ha äfven Ettore Moschino och
Fausto Salva-tori behandlat medeltidsämnen.
Det moderna sällskaps- och sededramat företrädes
af D a r i o Niccodemi, Alfredo Testoni,
Dome-nico Tumiati, de redan nämnde Ojetti, Pi-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free