- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
747-748

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Japanska språket och litteraturen - Japansk-kinesiska kriget 1894-95 - Japansk musik - Japansk-ryska kriget 1904-05 - Japanskt porslin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

747

Japansk-kinesiska kriget 1894-95-Japanskt porslin

748

nella japanska poesien likväl hade betydande
representanter som den subjektive Hitomaro
(omkr. 662-710), den några årtionden senare,
objektivare Ak a h i t o, och realisten O k ur a
(660-733], hvilka äro representerade i antologien
"Man-jo-shu", sammanställd af skalden Yakamochi. Sedan
vardt kinesiskan absolut öfvermäktig ända till
slutet af 800-talet, då en nationell strömning
uppstod, ådagalagd genom de af kejserliga hofvet
organiserade täflingarna i sång (uta-awase) och
en litterär blomstring, hvars början betecknas
af N a-r i h i r a, Y a s u h i d e, Kuronushi,
Henjö och K i s e n samt skaldinnan O n o no K o-m
a c h i, de s. k. "sångens sex heliga", och som når
sin höjdpunkt 900-omkr. 1000, den klassiska tiden,
med efterblomstring bort emot 1200. Utom lyriken
odlas då äfven epiken med kärleksromaner, berättelser
(monogatari) och dagböcker (nikki). Därefter inträdde
ett långvarigt förfall inom såväl poesien som romanen,
hvilken sistnämnda börjar höja sig igen först med
Ibara Saikaku (1642 -93) och med Ky o den (1761-1816),
T a m e-n a g, a S h u n s i (d. 1842), Ryutei T a
n e-h i k o (1780-1842) och B a k i n (1767-1848)
får berömda företrädare.

Den dramatiska litteraturen är rik. Omkr. 1400
uppkommo de s. k. no, på handling och personantal
fattiga, högtidligt allvarliga små skådespel med
ämnen ur myten, sagorna eller hjältehistorierna
och buddistisk karaktär. Körsånger växla med mono-
och dialogerna; skådespelarna bära masker. Efter
no-föreställningen ges en kyögen, d. v. s. en
fars. Jöruri, urspr, nanm på hjältinnan i den
populäraste sjungna balladen, äro dramatiska sånger,
ackompagnerade på den tresträngade gitarren och
förbundna med marionettspel. Japans störste dramatiske
författare, Chikamatsu Monzae-m o n (1653-1724)
utvecklade jorurin till ett verkligt drama. Kabuki
är ett folkligt sång- eller talskådespel, utfördt
af skådespelare, hvilket till 1700-talets början var
rått och omoraliskt, men sedan lyftes genom inflytande
från joruris.

Efter 1868 har ett europeiskt inflytande gjort sig
gällande på alla litterära områden, och europeiska
författare öfversättas i stort antal. 1872 utkom
den första japanska tidningen. Professor Tsubouchi
gjorde epok både genom sina kritiska arbeten och
sina måttfullt realistiska berättelser. Y a m a d
a B i m y ö s a i nyttjade det japanska talspråket,
ej det klassiska litteraturspråket i sina berättelser
och dikter, medan däremot Ozaki K ö y ö (d. 1903)
och den högsträfvande Koda Rohan fasthöllo vid det
äldre. Kinoshita Naoe och T o k o-temi Rokwa skrefvo
sociala romaner. T o y a-ma, Yatabe och T. I n o u y
e införde nya strofbildningar och uppträdde 1882 mot
tankas monopolställning, men ha endast delvis ryckt de
yngre med sig. Vid 1800-talets slut och strax efter
1900 blomstrade flera lyrikerskolor med skalder som
eroti-kern T e k k a n och den kraftigare D o i B
a n-sui. Äfven dramat undergick stora förändringar
i riktning mot större likheter med det europeiska,
som flitigt öfversattes och bearbetades.

Den yngsta japanska diktningen uppvisar ytterligt
starka påverkningar från Europa. Y o s a n o och hans
hustru, född Otori Akiko, grundlade 1899 en romantisk
riktning, hvars organ var tid-

skriften "Myo jo". Lyrikern N i k o Toragout-c h i
besjunger gärna franska ämnen och har bildats under
franskt inflytande, likaså Ken Y a n a-guissawa
(f. 1890). Kitahara (f. 1886) åter ansluter sig
formellt till de gamle mästarna. En stark pessimism
präglar mycket af den moderna japanska lyriken. Litt.:
0. Edwards, "Japanese plays and playfellows" (1901),
0. Hauser, "Die japanische dichtung" (1904),
K. Florenz i "Die orientalischen literaturen"
(1906, i "Die kultur der gegenwart"), E. Fenollosa
och E. Pound, "Noh" (1916), och A. Maybon, "Poétes
japonais" (i "Mer-cure de France", 1923).

Japansk-kinesiska kriget 1894-95. Se bd XII,
sp. 1503. Jfr Kina, sp. 68-69.

Japansk musik. Denna är närmast utbildad ur
den kinesiska och verkar svårmodig genom sin
öfvervägande mollkaraktär; den är harmonilös,
föga skarpt rytmiserad och merendels spröd i
klangen. Tonsystemet är en femtonig skala med växlande
intervaller. Notskriften har ganska ringa betydelse;
nottecknen hänföra sig blott till bestämda instrument,
och kompositionerna ha ofta öfverantvardats endast
efter gehör. Japanska folket eger varmt sinne för
tonkonst. Folkmusiken består vanligen af solosång med
instrumental ledsagning. Nästan alla folkinstrument
härstamma från Kina. De vanligaste äro koto (en 7-
eller 13-strängad, liggande harpa, stämd i kvarter),
samisen 1. shamisen (en 3-strängad gitarr, spelad
med plektron), kokju (en liten 4-strängad violin) och
shakuhachi (en bambu-klarinett). Nämnas må ock piwa
(en 4-strängad luta), gekkin (en 4-strängad gitarr)
och hichiriki (en liten med löst munstycke försedd
bambuflöjt, som frambringar fruktansvärdt missljudande
glidtoner). I nästan hvarje japanskt hem finns en koto
eller samisen. De utöfvande musikerna äro delade i 4
skilda kaster. Den högsta, gakunin, rekryteras bland
statens förnämsta personligheter, bildar mika-dons
hofkapell och spelar uteslutande klassisk (religiös)
musik. Nästa kast, genin, spelar endast världslig
musik. Tredje rangen intas af de blinde musikerna,
och den lägsua kasten omfattar de kvinnliga, mest
geishor (se Geisha). Musikundervisningen är strängt
ordnad. Hvad sångens utförande angår, låter tonen
pressad; sångarna anstränga sig att frambringa
strupljud, väl till följd däraf, att det anses
opassande att öppna munnen mycket. Shintoreligionens
prästinnor uppföra gamla mytisk-mimiska danser
under ackompanjerad sång, och i dramat följer musik
(bakom kulisserna) handlingens gång och bidrar
till stämningsmåleriet, hvarvid entonig sång och
klagoljud få instrumental ledsagning af samisen,
trummor, gonggong, klockspel, flöjter och stundom
koto. - Europeisk musik har emellertid på senare tid
fått rätt mycket insteg i Japan. Bl. a. ha japanska
melodier harmoniserats på europeiskt sätt. - Litt.:
Piggott, "The music and musical instruments of Japan"
(1893; 2:a uppl. 1909), 0. Abraham och v. Hornbostel,
"Studien iiber das tonsystem und die musik der
japaner" (i "Sammelbände der I. MG.", IV, s. 302-360),
och T. Norlind, "Allmänt musiklexikon" (s. 432 -434).
E.F-t.

Japansk-ryska kriget 1904-05. Se Kyskjapanska kriget
190 4-O 5.

Japanskt porslin. Se Japan, sp. 1275 och pl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0400.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free