- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
791-792

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordbrukarnas riksförbund ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

791

Jorden

792

skulle ligga på ett djup af 2,300 m. under
hafsytan. Äfvenledes framgår af kurvan den
stora utbredningen af låga nivåer närmast
ofvan hafsytan samt i fortsättning därmed en
svagt sluttande strimma längs fastlandets
kust, den s. k. kontinentalplattformen (se
d. o. Suppl.) 1. fastlandssockeln, samt den ringa
utbredningen af de stora hafsdjupen. Två höjdzoner
på litosfarens yta ha en särskildt stor utbredning,
nämligen dels låglandet från omkr. 800 m. ö. h. till
kontinentalplattformens yttre kant, dels en oceanisk
zon med ett hafsdjup af mellan 3,000 och 6,000 m.

I fråga om teorierna för jordens bildning ha på
senare tider från olika håll rests invändningar mot
den allmänt omfattade Kant-Laplaceska nebu-larteorien
(se K o s m o g o n i, sp. 1132), men ännu synes icke
någon annan teori ha vunnit så stor anslutning,
att den kan sättas i stället för denna, äfven
om man i Nord-Amerika på geologiskt håll ganska
allmänt synes samla sig kring den af Chamberlin
(se d. o. Suppl.) och Moulton uppställda p l a
n e-tesimalteorien, som antar jorden vara bildad
genom aggregation af fasta, diskreta delar från
världsrymden. Naturligt nog måste den förklaring, som
man vill göra gällande för jordens bildning, ha ett
visst samband med de föreställningar, som man bildar
sig om jordens. inre, och de kosmogoniska teorierna
återspeglas i så godt som hvarje viktigare detalj
i jordförklaringen. Från nebularteoriens ståndpunkt
ligger det antagandet nära till hands, att någonstädes
inom jordklotet förefinnes en glödflytande zon, som
utgör ett gränsskikt mellan en stelnad jordskorpa
och en på grund af det starka trycket snarast
fast jordkärna. Den med nebu-larteorien urspr,
förenade uppfattningen af en relativt föga mäktig
skorpa, som omgaf jordens glödande, flytande inre,
har man för längesedan uppgett. För jordens kärna
antar man numera i allmänhet på grund af det stora
tryck, som massan där måste vara underkastad, ett
tillstånd, hvilket, fastän temperaturen där torde
öfverskrida den kritiska temperaturen för de flesta
grundämnena, liksom temperaturen för existens af
kemiska föreningar, närmast skulle jämföras med
det fasta, men dock ganska lätt går öfver i det
flytande. De olika grundämnena förekomma i jorden
i en viss ordning, så att de tyngre elementen äro
ansamlade mot jordens centrum. Denna uppfattning
förefaller ganska naturlig, hvilken af de två nämnda
teorierna, som man uppställer för jordens bildning, en
kondensation af gasformiga element till först flytande
och sedan fast form eller en ansamling af urspr, fasta
smådelar. De olikartade delarna af jordklotets massa
torde emellertid icke helt jämnt gå öfver i hvarandra,
utan diskontinuitetsytor torde förefinnas på olika
nivåer, hvilket man kunnat konstatera genom nyare
tiders seismografiska undersökningar (se J o r d s k a
l f. Suppl., sp. 798). Den yttre jordskorpan 1. litosf
aren skulle vara uppbyggd öfvervägande af mineral,
innehållande kiselsyra (Si 02) och lerjord (A12 03)
eller magne-sia (MgO), och dessa delar betecknas genom
förkortning af de kemiska symbolerna för elementen i
fråga som sal och sima. De närmast därunder liggande
delarna af jordskorpan skulle karakteriseras genom
förekomsten af elementen krom (Gr), järn (Fe) och
nickel (Ni), till största delen i förening

med kiselsyra (dessa delar betecknas på analogt sätt
såsom crofesima och nijesima), och härigenom skulle
den egentliga vikten stiga till 4-6; denna del skulle
bilda en mellanzon mellan jordskorpan (litosf aren)
och kärnan (barysfären 1. centrosfären). I denna
senare skulle ej några silikat ingå och endast i de
öfre delarna andra kemiska föreningar, sulfider,
oxider och karbider; i kärnans inre delar skulle
väsentligen förekomma gedigna metaller, främst
järn och tyngre metaller. Kärnan betecknas med
nife. Geologen E. Suess och geofysikern J. E. Wiechert
ha närmare utformat dessa antaganden, och deras
åsikter åskådliggöras af närstående fig.

Fig. 2. Jordklotets byggnad (efter Suess och
Wiechert)-

De här antagna gränserna för de olika zonerna
i jordklotet stämma icke helt öfverens med de
diskontinuitetsskikt i jordens inre, som man på
grundval af de nyaste seism ologisk a undersökningarna
anser sig böra antaga. Enligt dessa skulle jordkärnan
snarare ha en radie af 3,900 km. (emot 3,500) och
mellanzonen en mäktighet af 1,200 km. (emot 1,700).

Om själfva jordskorpans byggnad och beskaffenhet
kunna vi i viss mån draga slutsatser från jordytans
geologiska förhållanden, och här ha vi som viktigaste
faktorer bergskedjebildningen och vulkanismen,
och hela vår geologiska erfarenhet talar för, att
dessa processer äro bundna vid litosfärens öfre
delar, som äro belägna ofvanför den isostatiska
utjämningszonen (se I s o s t a s i. Suppl.), hvilken
antas ligga på omkr. 120 km. djup. Nedanför denna
skulle bergarterna vara homogena och endast föga
rörliga. Endast ofvan denna zon kunna sprickor i
jordmassan hålla sig öppna och detta hufvudsakligen
i den öfre delen. Experimentellt har man visat,
att bergarterna i allmänhet vid tillräckligt högt
allsidigt tryck bli plastiska, hvarför man antar, att
jordskorpans öfversta del (enligt de bästa beräkningar
till ett djup af 50-60 km.) representerar en art
brottstyckezon, där bergarterna äro genomträngda
af sprickor, och nedanför denna kommer en zon,
där bergarterna bli mer eller mindre plastiska,
en flytzon. Mot djupet af denna senare, i lagren
närmast ofvan den isostatiska utjämningszonen, ega
de rörelser i magman rum, hvarigenom de magmahärdar
bildas, som få för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0422.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free