Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordbrukarnas riksförbund ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbindelse med sprickorna i brottstyckezonen och
förorsaka de vulkaniska eruptionerna. Likaledes ega
de bergskedjebildande rörelserna rum i de öfre
jordlagren och väsentligen i brottstyckezonen. Här
måste man emellertid söka i någon mån olika
förklaringsgrunder, om man i fråga om jordens bildning
ansluter sig till nebularteorien eller till någon
meteoritteori. I förra fallet är skrumpningen af
jordskorpan genom sammandragningen af den inre
flytande massan under förlust af värme till
världsrummet en betydelsefull faktor, åstadkommande
rörelser i horisontal led i jordskorpan, i senare fallet
måste man förklara det väsentliga af processen
genom inre rörelser i jordskorpan och isostatiska
omsättningar af äfven på själfva jordytan försiggående
processer, utan att i nämnvärd mån någon förändring
af jordklotets volym eger rum. – Litt.: W.
Ramsay, ”Geologiens grunder” (2:a uppl. 1912),
L. V. Pirsson och Ch. Schuchert, ”A textbook of
geology” (I, ”Physical geology” af L. V. Pirsson,
2:a uppl. 1919), W. H. Hobbs, ”Earth evolution
and its facial expression” (1921), och W. Salomon
m. fl., ”Grundzüge der geologie” (I, ”Innere
dynamik”, 1922).
1 o. 2. K. A. G.
Jorden rundt på 80 dagar (Le tour du monde en
quatre-vingt jours), framgångsrikt sceniskt utstyrselstycke
af Jules Verne (se denne), byggdt på hans
liknämnda roman, uppf. i Stockholm f. g. 1876.
Jordflyn, zool. Se Nattflyn.
Jordflytning 1. Solifluktion (af lat. so′lum,
jord, och flu′ctio, flytning), geol., kallas det
förhållandet, att af vatten genomdränkta jordarter,
flytjord, på sluttande underlag röra sig utefter detta.
Jordflytning gör sig väsentligen gällande i kalla och
fuktiga klimat, där jordens ytlager gång på gång
kan frysa och töa upp igen. De jordarter, som mest
bli utsatta för jordflytningen, äro vittringsgrus,
moränaflagringar och annan af mycket olikstora
fragment bestående detritusjord. Dock kunna äfven
lerarter, särskildt om de äro rika på finsand eller mo,
förete dylika rörelser (jäslera). I arktiska trakter
äro jordflytningsfenomenen synnerligen utpräglade,
och bland de mest storslagna äro ”stenfloderna”
(eng. stone rivers) på Falklandsöarna. Ett
analogt fenomen är rutmark (se d. o. Suppl.),
som förekommer på mera jämn terräng. Jordflytningen
är en faktor af stor betydelse för utbildandet
af terrängformerna, särskildt i arktiska och
subarktiska trakter, men först i senare tider har
hela dess verksamhet blifvit klargjord, och icke
minst ha svenska forskares arbeten bidragit till
frågans utredande. Se J. G. Andersson, ”Solifluction”
(i ”Journal of geology”, 1906).
K. A. G.
Jordfrågan är en under senare årtionden allt
mera vanlig beteckning för en mångfald mera eller
mindre sammanhängande rättsliga och ekonomiska,
sociala och politiska spörsmål, som hänföra sig till
jorden och dess fördelning på egare (se
Jordegare) och brukare (se Arrende. Suppl., och
Åborätt, sp. 932), med särskild hänsyn till
jordbruksjorden. Denna senares nationalekonomiska
betydelse har i skilda tider och länder på olika sätt
gjort akut den numera s. k. jordfrågan (jfr
Agrarpolitik och Bonde). I nyaste tid har frågan
aktualiserats af flera orsaker. Hela den moderna
ekonomiska utvecklingen i kulturländerna med den
tilltagande industrialiseringen och den starka
folkökningen samt befolkningens sammanströmning till
växande städer och industrisamhällen, äfvensom
emigration, har föranledt åtgärder till motverkande
af flykten från landsbygden, hvilka vanligen utmynnat
i jordpolitiska reformförsök (se Agrarpolitik,
Egna hem, äfven i Suppl., och Norrlandsfrågan). De
i följd af den transoceanska konkurrensen på
spannmålsmarknaden under 1870-talet ändrade
förhållandena för landtbruket gåfvo uppslaget till
en småbrukarrörelse (se Landtbruk, sp. 1069),
som påkallat äfven jordpolitiska åtgärder (se Småbruk
och Torp). Burskap i den jordpolitiska diskussionen
har emellertid jordfrågan i ordets moderna mening
framför allt fått dels genom de jordpolitiska
sträfvanden, som internationellt propagerats af
Henry George (se denne) och hans anhängare, hvilka
i början af 1900-talet bildade mindre betydande
sammanslutningar äfven i Sverige, dels därigenom,
att Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (se
d. o.) fr. o. m. 1911, under påtagligt inflytande af
nyssnämnda propaganda, utförligt upptog frågan i sitt
program, hvilket därvid betecknade som det centrala
i jordpolitiken att underlätta tillträdet till jorden
för dem, som genom arbete vid jorden vilja skaffa sig
hem och utkomst; att skydda jordens verkliga brukare
mot exploatering och att betrygga produktionens
planmässighet och stegra dess afkastning. Såsom medel
att realisera programmet rekommenderas tvångsköp
af större egendomar i enskild ego, vanhäfdade
egendomars indragning till samhället, fideikommissens
inlösning, återgång af statens jorddonationer,
upplåtelser å kronojord mot tryggad besittningsrätt,
arrendelagstiftning till skydd för arrendatorer och
torpare å jord i enskild ego med rätt till ersättning
af jordegaren för nyodlingar och jordförbättringar,
statlig centralisation af egnahemsrörelsen med
statsbidrag till egnahemsbyggnader m. m. För svenska
statens jordpolitik saknas ett enhetligt program,
ehuru jordfrågan ur olika synpunkter underkastats
omfattande utredningar af ett flertal kommittéer,
bland hvilka märkas Emigrationsutredningens
publikationer (I–XX) 1908-12 (X. ”Bondeklassens
undergräfvande”, XI. ”Torpare-, backstugu- och
inhysesklasserna”, XII. ”Jordstyckningen” och
dess betänkande 1913, Betänkande i egnahemsfrågan
1914 (I–III), Äbokommitténs betänkanden (I–IV)
1916–20, Jordstyckningskommissionens betänkande
med förslag till lag om delning af jord å landet
m. m. 1920, Kronolägenhetskommissionens betänkanden
(I–III) 1919–20 (besittningsrätt för obegränsad
tid till kronojord och annan publik jord),
Kolonisationskommitténs (för kolonisation å kronans
marker i Norrland och Dalarna) betänkande 1920,
hvars förslag om ströängars indragning till kronan
m. m. upphöjts till lag 1921 och Jordkommissionens
betänkanden (I–VI) 1920–23, hvars sista del innehåller
principuttalanden för skilda uppfattningar i
jordfrågan. Dennas intressekonflikter synas lämpligen
kunna inordnas under 3 kategorier (närings-, social-
och skattepolitik): 1) jordens fördelning a) på
de olika näringsgrenarna, särskildt jordbruk och
grufdrift m. m., sågverks- och pappersindustri m. m.,
hvartill kommer ordnandet af vattenrätten till förmån
för jordbruk och fiske, farleder och flottleder
samt vattenfallsverk (expropriationslagstiftning,
inskränkningar i bolags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
