Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordbrukarnas riksförbund ... - *Jordloppor - *Jordlöparsläktet - *Jordmandel - *Jordmån - Jordmörsare - Jordnöt - Jordpapegojan - Jordpäron - *Jordregister - Jordräntestegringsskatt - Jordrök - *Jordskalf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendom, 2) Statistiska utredningar ang. den svenska
jordens fördelning på olika slag af egare och brukare,
samt 3) Eedogörelse för vissa enquéter i jordfrågan:
a) Jordbruksfastigheters försäljning till bolag
och icke jordbrukande enskilda personer, samt b)
Minimiarealen för bondgårdar samt egostycknings-
och jordafsöndringslagarnas tillämpning.
H. J. Dft.
*Jordloppor, zool. Se pl. I till art. Landtbrukets skadeinsekter.
*Jordlöparsläktet, zool Se fig. 5 i art. Insekter.
*Jordmandel, bot. Se äfven Lathyrus.
*Jordmån betecknar jord med särskild hänsyn till dess
för växtligheten mer eller mindre lämpliga naturliga
beskaffenhet, men används ofta liktydigt med jordart
(se Jo r d a r t e r).
H. J. Dft.
Jordmörsare, krigsv. Se Gaskastare. Suppl.
Jordnöt, bot. Se Conopodium. Suppl.
Jordpapegojan, zool. Se Papegojor, sp. 1486.
Jordpäron, Apios tuberosa, bot. Se Apios. Suppl.
*Jordregister har upprättats och föres länsvis
af öfverlandtmätarna. För Kopparbergs län och en
mindre del af Gäfleborgs län utfärdades särskilda
bestämmelser genom förordn. 25 april 1913. Det var i
stort sedt 1923 upplagdt för hela riket med undantag
af några socknar i Kopparbergs län. H. Bhn.
Jordräntestegringsskatt, nationalek. Se Värdestegringsskatt.
Jordrök, fys. Se L u f t.
*Jordskalf, geol. Sedan jordskalfvens natur af
vågrörelse, som fortplantar sig öfver mycket
stora delar af vår jord och stundom genom hela
jordklotet, blifvit fullt utredd och man konstruerat
noggranna apparater (se Seismograf), som uppmäta
och registrera äfven de svagaste och obetydligaste
rörelser i jordskorpan, har jordskalfsforsk-ningen
gått starkt framåt. Genom de seismogram, som upptas
på de olika seismologiska stationerna, kan man
för ett Jordskalf dels bestämma utgångsstället,
dess härd (om man betraktar det som ett område)
eller hypocentrum (om man betraktar det som en
punkt), och dettas djup i jordskorpan, dels utreda
dess förlopp och utbredning. Emellertid lägger man
ändock stor vikt på de subjektiva iakttagelserna inom
det makroseismiska området och insamlar dylika så
noggrant som möjligt samt ordnar dem efter utförliga
skaloj-, t. ex. Forel-Rossis (se d. o. Suppl.); man
kan däraf draga viktiga slutsatser om jordskalfvets
förlopp och utbredning, särskildt i fråga om svagare
Jordskalf eller om förloppet i de perifera delarna
af Jordskalfsområdet. Alltefter afståndet från det
ställe, där ett Jordskalf instrumentelit observeras,
till dess härd talar man om n ä r s k a l f och
fjärrskalf. Jord-skalfsvågornas fortplantning
genom jorden försiggår genom jordens massa åt alla
håll, och af skalfvets vågrörelser gå några, de
första, rakt igenom jordklotet och registreras på
seismograferna som "förelöpare", medan andra följa
jordytan som "långa vågor" (vågrörelser med långa
svängningsperioder), hvilka inleda jordskalfvets
hufvudfas med maximum af rörelse; sedan aftaga
svängningsperioderna, och rörelsen minskas
småningom. I ett seismogram kunna dessa olika delar
af skalfvet särskiljas, och i den
bifogade figuren af ett normalseismogram anges de
olika faserna af ett Jordskalf. Emellertid har man
funnit, att seismogrammen bli ytterligare komplicerade
därigenom, att de jordskalfsvågor, som gå mera rakt
igenom jordklotet, vid jordytan reflekte-
Fig. 1. Xormalseismogram af ett fjärrskalf (efter
Oraori). a -b, b-c förelöpare, c-e skalfvets
hufvudfas, e-h senare faser, h-i skalfvets upphörande.
ras och sedan iakttagas i seismogrammen från
olika stationer inom området för jordskalfvet. Af
vågrörelsens gång genom jordklotet och särskildt af
förseningar och oregelbundenheter i densamma har man
kunnat draga slutsatser om byggnaden af jordens inre
och särskildt om diskontinuitetszoner dels på ett
djup af omkr. 1,200 km. under jordytan, dels på ett
djup af omkr. 2,400-2,900 km. (se Jorden, Suppl.,
sp. 791). Af alla efter olika metoder företagna
undersökningar oin läget af jordskalfs-härden
framgår, att denna har ett ganska ytligt läge,
och i intet fall har man skäl att antaga densamma
vara belägen på större djup än omkr. 120 km.,
d. v. s. ofvan den isostatiska utjämningszonen
(se Isostasi. Suppl.), och i allmänhet betydligt
högre upp i jordskorpan; vid våldsamma Jordskalf
med stort makroseismiskt störningsområde är härdens
läge vanligen djupt, men däremot ytligt vid måttligt
starka Jordskalf med mindre störningsområden. -
De seismiska zonerna i jordskorpan sammanfalla i
mycket med vulkanernas utbredning och med de unga
bergskedjornas förekomst. En jämförelse mellan kartor,
där dessa förhållanden framställas, visar synnerligen
väl denna öfverensstämmelse. Jfr öfversiktskartan
öfver fastlandens seismiska områden å sp. 799-800
(fig. 2) och kartor vid art. Jorden, sp. 131-132. -
Senare års undersökningar ha ytterligare gett
goda exempel på jordskalfvens samband med traktens
geologiska byggnad. De skandinaviska jordskalfven
vill man numera hänföra till i allmänhet samma
processer, som förorsakat den kvartära landhöjningen
i Skandinavien, d. v. s. den isostatiska utjämningen
af det bortsmälta istäckets tyngd. Af de skäl, som
tala härför, må särskildt framhållas, att de områden
i Sverige, som äro starkast seismiska, äro dels vissa
delar af Bottniska vikens kust från Söderhamn till
Skellefteå, däribland just det område, där den största
kvartära landhöjningen (öfver 250 m.) försiggått,
dels vissa delar af västra Sverige vid Vänern, där
också i postglacial tid betydande nivåförändringar
egt rum. Åtskilliga af de i Skandinavien iakttagna
jordskalfven har man förr velat tillskrifva de
här skarpt framträdande förkastningarna, men i
de flesta fall är sambandet ganska osäkert, och i
allmänhet torde förhållandena vid de skandinaviska
förkastningslinjerna vara så pass stabila, att från
dem utgående rörelser af större mått näppeligen kunna
förväntas. De Jordskalf, som iakttagits i Sverige
från 1497 till 1909, har professor R. Kjellén upptagit
till kritisk behandling och efterforskat i tillgängliga
källskrifter; hans arbete är den förnämsta urkunden för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
