Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jugo-Slavien - *Juhlin, A. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af J., som härvidlag kunde påräkna kraftigt
amerikanskt stöd. Omsider kom det till en uppgörelse
genom direkta förhandlingar med Italien, fördraget
i Rapallo 12 nov. 1920 (om dess innehåll se
Italien. Suppl., sp. 714). J:s förnämsta vinst i
detta fördrag var, att Italien uppgaf sina anspråk
på Dalmatien (med undantag af staden Zara och
några öar), hvarjämte Fiume blef en oberoende fri
stad och d’Annunzio tvangs att draga tillbaka sina
frivilliga därifrån. Flera tvistepunkter återstodo
emellertid, och de aflägsnades först genom ett
fördrag i Rom 27 jan. 1924, då J. måste medge Fiumes
införlifvande med Italien, men behöll det till
Fiumes hamnområde hörande Porto Barros. I samband
med Rapallofördraget upphörde Italien att ge den
mot Podgoricabeslutet protesterande landsflyktiga
montenegrinska dynastien sitt stöd. J. erhöll
genom freden i S:t Germain bl. a. Krain samt delar
af Kärnten och Steiermark; en i fredsfördraget
stadgad folkomröstning om Klagenfurtbäckenet utföll
okt. 1920 till Österrikes förmån (jfr Österrike,
förbundsrepublik, sp. 232). Till J. afträddes
äfven Bosnien och Hercegovina samt från Ungern
utom Kroatien och Slavonien äfven en del af södra
Ungern upp till trakten af Szeged (västra delen af
Banatet, som i öfrigt tillföll Rumänien, samt Bačka
och Medjumurje, d. v. s. delar af komitaten Torontál,
Temes, Krassó-Szörény, Bács-Bodrog, Baranya och Zala);
gränsuppdragningen fördröjdes där flerstädes, och
Pécs återlämnades till Ungern först i aug. 1921. Från
Bulgarien erhöll J. genom freden i Neuilly 1919
städerna Strumitza och Caribrod med omnejd samt ett
litet område på högra stranden af Timok. Med Albanien
uppstodo gränskonflikter, som emellertid efter en
uppgörelse 1921 småningom afvecklades.
Alla dessa tvistiga gränsfrågor fördröjde i två år
valen till den konstituerande nationalförsamlingen,
och under tiden styrde regeringen i Belgrad med
ett provisoriskt parlament af rätt tvifvelaktig
auktoritet. Ministären Protić föll i sept. 1919 på
jordfrågan och följdes af en ny koalitionsministär
under demokraten Davidović, redan i febr. 1920 aflöst
af en ny ministär Protić, som i maj s. å. gaf rum för
en koalitionsministär under Vesnić. Utrikesminister
var hela tiden Trumbić, hvilken drog sig tillbaka
i nov. 1920, sedan han genomfört uppgörelsen
med Italien i Rapallo. Valen till konstituerande
nationalförsamlingen kunde ändtligen företagas i
nov. 1920; de utföllo så, att af de 420 mandaten
omkr. hälften delades ungefär jämnt mellan radikaler
och demokrater (de gamla serbiska hufvudpartierna),
medan andra hälften fördelades på ett antal smärre
grupper, bland hvilka Radićs kroatiska bondeparti, ett
60-tal deputerade, valts på programmet republikansk
federation och höll sig borta från Belgrad. Ej mindre
än 58 kommunister valdes. Det blef nu den gamle
Pašić, som (jan. 1921) öfvertog regeringsmakten i
spetsen för en af radikaler och demokrater bildad
koalitionsministär, åt hvilken han skaffade majoritet
genom att köpa understöd af de muhammedanske
godsegarna i Bosnien ("begerna"), som fingo dryg
kompensation för exproprierade jordegendomar. Genom
Pašićs försorg fick den nya författningen, som antogs
28 juni 1921, en för de nya riksdelarna ovälkommen
centralistisk prägel. Ett attentat mot
prinsen-regenten, då han återvände från att
ha aflagt ed på författningen, visade liksom
mordet på den duglige inrikesministern Drasković,
att terrorismens läror vunnit farlig utbredning
inom vissa folklager, och stränga lagar antogos
mot omstörtningspropagandan, hvarjämte de
58 kommunistdeputeradenas mandat förklarades
annullerade. Stort besvär vållades regeringen äfven
genom den mängd "hvita" ryska flyktingar J. fick
inhysa efter general Wrangels nederlag på Krim. Konung
Peter afled 16 aug. 1921 och efterträddes af sonen
Alexander, hvilken ända sedan 1914 varit Serbiens
regent. Hans giftermål juni 1922 med prinsessan Maria
af Rumänien befäste det goda förhållandet till denna
grannstat, med hvilken J. liksom Tjecho-Slovakien
allierat sig genom fördrag 1920–21 ("Lilla ententen";
se d. o. Suppl.). De nya skupsjtinavalen egde rum
i mars 1923. Den starka partisöndringen i J. har
fördröjt arbetet med den nya statens inrikespolitiska
uppgifter, bland hvilka främst märkas utvecklingen
af jordbruk och bergsbruk, samfärdselmedlens
förbättring och skolundervisningens höjande.
Ömtåligast är förhållandet till kroaterna. Radić
och 65 andra deputerade af det "kroatiska blocket"
afgåfvo sålunda våren 1922 en demonstrativ protest
mot, att Belgradregeringen på Genuakonferensen
representerade äfven Kroatien. På senaste tiden (våren
1924) ha emellertid åtskilliga af hans anhängare
börjat deltaga i det parlamentariska arbetet i
Belgrad, därmed uppgifvande sin stridsställning mot
författningen; nykomlingarna ha emellertid också
ökat oppositionens numerär och på så sätt försvagat
Pašićs parlamentariska ställning. Af ekonomisk
framtidsbetydelse är J:s fördrag med Grekland i
okt. 1923 om en fri zon vid Saloniki och arrendering
på 50 år af ett jugoslaviskt tullområde där. Se äfven
Serbien (Historia.) Suppl.
Litt.: R. W. Seton-Watson, "The southern slav
question" (1911; vidgad tysk uppl. 1913), F. Sišic,
"Geschichte der kroaten" (1917) och "History of
Fiume" (1919), M. Kossitch, "Die südslawenfrage"
(1918), J. Duhem, "La question yougoslave" (1919),
G. Gravier, "Les frontières historiques de la
Serbie" (s. å.), F. F. G. Klehrwaechter, "Der
untergang der österreichisch-ungarischen monarchie"
(1920), A. Mousset, "Le royaume des serbes, croates
et slovènes" (1921), H. Baerlein, "The birth of
Yugoslavia" (2 bd, 1922), och V. Langlet, "J." (i
"Nord. tidskr.", 1924). V. S-g.
*Juhlin, A. J., lämnade riksdagen 1911. Han
har varit led. af kommittén för utredning om
förbättrade sjöförbindelser med England och af
lufttrafikkommittén, ordf. i kommittén för utredning
om postchecksrörelse i Sverige och bland de sakkunnige
för postsparbankens omorganisation. Han är ordf. i
Styrelsen för civilstatens änke- och pupillkassa. Som
generaldirektör har J. inlagt stora förtjänster
om postverkets tidsenliga utveckling. Särskildt
har J. intresserat sig för arbetsbesparande
maskinella anordningar och för förbättring af
post-förbindelserna å landsbygden, bl. a. genom
upprättandet af postautomobillinjer. – J., som var
Sveriges ombud vid världspostkongressen i Madrid 1920,
har, icke minst under vidsträckta utrikesresor,
tagit liflig del i det internationella postarbetet
och bl. a. varit led. af en internationell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
