Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess / 923-924 (1924) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaolinit ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

då karbid och koloxid bildas enligt formeln:
Ca O + 3 C ->Ca C₂ + CO. Den industriella framställningen
af kalciumkarbid utvecklade sig sedan ytterst hastigt.

Den mest gängse typen af karbidugnar är den
s. k. Alby-ugnen, som till stor del utarbetats
vid Alby karbidfabrik i Sverige. Den, som där mest
verkat för arbetssättets och ugnskonstruktionens
fullkomnande, var filos, doktor Albert Petersson
(se d. o.). Denna typ (se fig.) används äfven för
ett flertal ferrolegeringsugnar.


Karbidugn: Alby-ugnen.

Ugnen uppföres af vanligt, eldfast tegel, inuti
! dock utfodradt med magnesittegel. I bottnen
befinner sig en orörlig kolelektrod, infattad
i en järnram, genom hvilken strömmen tilledes.
Ugnen upphettas medelst ljusbåge. Då kolen
i ljusbågen under alla omständigheter småningom
förtäras, så måste åtminstone en af elektroderna
i en ljusbågsugn vara rörlig, så att den
successivt kan närmas till den andra elektroden,
enär ljusbågen slocknar, d. v. s. strömafbrott
inträder, om afståndet blir för stort.
Den öfre kolelektroden är därför | rörlig i
vertikal led. Den består vanligen af ett block
af kolstafvar, hopfästa upptill med omsorgsfull
kontakt i en järnram, som uppbäres af en
kedja och kan höjas och sänkas. Numera skarfvas
den rörliga elektroden med hjälp af nipplar,
medelst hvilka en ny elektrod påskrufvas, så att
elektroden kan fullt utnyttjas, utan att stumpar
bli öfver. Vid ugnens startande närmas den rörliga
elektroden intill bottenelektroden, så att
ljusbåge uppstår. Nu påfyllas kalk och kol,
hvarvid karbidbildningen börjar. Från och med det
att detta inträffat, tjänstgör karbidlagret
som den undre elektroden. Strömmen tar sig
fram icke blott | som ljusbåge, utan äfven på
grund af ledningsförmågan hos mot den rörliga
elektroden anliggande bitar af beskickningen
genom direkt kontakt. Värme alstras således
äfven genom motståndet vid strömmens passage
genom intill kolelektroden
angränsande delar af beskickningen och karbidlagret
i bottnen af ugnen, men den på så sätt alstrade
värmemängden är obetydlig gentemot hvad som frigöres
i ljusbågen, där värmeutvecklingen i ugnen således
är koncentrerad. Smält karbid uttages med vissa
mellanrum genom det å fig. synliga tapphålet; den
nedanför detta befintliga karbiden aftappas således
aldrig. Beskickningen påfylles med vissa mellanrum,
så att driften är kontinuerlig. - Spänningen på en
dylik ugn uppgår til) 40-50 volt, eller den spänning,
som erfordras för att uppehålla ljusbågsspänningen.
I regel användes växelström.

Per kilowattår erhållas omkr. 2 ton
karbid. Karbidtillverkningen upptogs i Sverige 1897
i en af Trollhättans elektriska kraftaktiebolag
på initiativ af G. De Laval startad fabrik
i Trollhättan, som nedlades 1901 vid en då
i följd af stark öfverproduktion inträffad
karbidkrasch. S. å. nedlades äfven en fabrik vid
Kortfors, som en kort tid varit i gång. Stockholms
superfosfatfabriksaktiebolag eger nu de flesta
svenska karbidfabrikerna, nämligen de i Alby (startad
1900; 8,000 kw.), Månsbo (startad 1900; 500 kw.),
Ljungaverk (startad 1912; 9,000 kw.) och Trollhättan
(startad 1917; 5,000 kw.). Åtminstone temporärt
har karbidtillverkning drifvits vid Gullspångs
elektrokemiska a.-b. i Gullspång och Vargöns a.-b. i
Vargön m. fl. I Norge, Tyskland, Schweiz, Frankrike,
Amerika m. fl. länder finnes ett betydligt antal
karbidfabriker.

Karbidens ursprungliga användning var så godt
som uteslutande den att tjäna som material för
framställning af acetylen (se d. o. äfvensom
art. Acetylengasverk, Kalciumkarbid samt, i Suppl.,
Karbidlampor). Acetylenen lämpar sig mindre väl för
inomhusbelysning på grund af den obehagliga lukten. I
stället har kommit användning för svetsning med syrgas
samt lampor för automobiler, motorbåtar och fyrar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>