- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
937-938

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

937

Karl-Karlberg

938

Karl, kejsare af Österrike (Karl I) och konung
af Ungern (Karl IV), f. 17 aug. 1887 på slottet
Persenbeug i Nedre Österrike, d. l april 1922
i byn Monte invid Funchal på Madeira, var son
till kejsar Frans Josefs brorson ärkehertig
Otto (f. 1865, d. 1906) och konung Georgs
af Sachsen dotter Maria Josefa. K. blef 1903
officer vid ett kavalleriregemente och hade nått
öfverstelöjt-nants grad, då han vid sin farbroders,
ärkehertig Frans Ferdinands, död, 28 juni 1914,
blef österrikisk-ungersk tronföljare. Han steg nu
raskt i graderna, blef aug. 1914 öfverste, maj 1915
generalmajor, i början af 1916 fältmarskalklöjtnant
samt i maj s. å. chef för 20:e armékåren, med hvilken
han deltog i offensiven mot Italien på Tyrolfronten i
maj s. å. I juli s. å. blef han general af kavalleriet
och chef för den af tyska sydarmén samt österrikiska
3:e och 7:e arméerna bestående armégrupp, som sökte
motsätta sig Brusilovs första offensiv mot fronten
i Galizien och på hösten s. å. med något ändrad
sammansättning försvarade södra Karpaterfronten och
nordöstra Siebenburgen mot ryssarna och rumänerna. Han
efterträdde 21 nov. s. å. Frans Josef som österrikisk
kejsare och ungersk konung.

Om K:s regeringstid se närmare Österrike, kejsardöme,
sp. 252-254, och U n g e r n, sp. 1049 -50. Han
var politiskt fullkomligt oerfaren och till
följd af svag karaktär i hög grad opålitlig,
men välmenande och personligen älskvärd. Som
sitt mål satte han att söka åstadkomma snar
samförstånds-fred och att demokratisera Österrikes
statsskick. Om hans försök 1917 att i fredssyfte
förbereda underhandlingar med ententen genom sin
svåger prins Sixtus af Bourbon seSixtus-brefven,
Suppl., och Världskriget, sp. 151. Han förmådde
emellertid icke öfva tillräckligt tryck på sina
tyska bundsförvanter för att drifva dem till en
för ententen antaglig förhandlingsbas, och när hans
hemliga sonderingar hos ententen våren 1918 blefvo
uppenbara, sökte han afvärja brytning med Tyskland
genom att offentligen förneka de längst gående
af sina året förut i skrift gjorda uttalanden. -
Vid sin tronbestigning hade K. själf öfvertagit
högsta befälet öfver armén och marinen; vid armén
fungerade ärkehertig Fredrik (se d. o. Suppl.) som
hans ställföreträdare till febr. 1917, då ärkehertigen
erhöll afsked. Meningsskiljaktigheter mellan K. och
generalstabschefen von Conrad ledde s. m. till
den senares ersättande med general von Arz. Af de
krigshandlingar den med tyska trupper förstärkta
österrikisk-ungerska armén under K:s öfverbefäl
utförde är offensiven mot Italien i okt. 1917 den mest
betydande. - I Österrike tilltogo de separatistiska
sträfvandena, särskildt efter den vidtgående
amnesti K. i juli 1917 proklamerat, och de militära
motgångarna sommaren och hösten 1918 omöjliggjorde
monarkiens sammanhållning. K:s sista förtviflade
försök i denna riktning, manifestet af 16 okt. 1918 om

Österrikes förvandling till en federativ
sammanslutning af fria nationer, blef endast signalen
till upprättandet af en rad nationalregeringar,
mot hvilka centralregeringen i Wien med hvarje
dag blef allt maktlösare. Under den samtidigt
pågående politiska krisen i Ungern präglades K
:s uppträdande af ytterlig rådvillhet. Makten
öfvergick såväl i Wien (30 okt.) som i Budapest
(31 okt.) till provisoriska regeringar, och
K. såg sig 11 nov. nödsakad att i en proklamation
afstå från hvarje andel i statsangelägenheterna i
Österrike, lösa sina ministrar från deras ämbetsed
och förklara sig "på förhand godkänna det afgörande
Tysk-Österrike träffar om sin statsform". Han afreste
därpå till slottet Eckartsau och utfärdade därifrån
en likalydande proklamation rörande Ungern. Någon
otvetydig tronafsägelse för sig och sin ätt hade han
ej därmed för någotdera riket afgifvit, men republiken
utropades under folkmassornas tryck omedelbart såväl
i Wien (12 nov.) som i Budapest (16 nov.). Den
nya tysk-österrikiska regeringen nödgade några
månader senare K. genom hot om landsförvisning eller
internering att lämna Österrike. Vid öfverskridandet
af gränsen (24 mars 1919) underskref han i Feldkirch
en dock ej då offentliggjord protest, hvari han
frånhände provisoriska nationalförsamlingens och
den i febr. 1919 valda konstituantens republikbeslut
bindande kraft och förbehöll sig sina österrikiska
tronrättigheter. Han bosatte sig nu i Schweiz (i
Villa Prangins vid Genéve-sjön) och underhöll därifrån
förbindelser med österrikiska och i synnerhet ungerska
monarkister. I den fantastiska förhoppningen att
genom sin närvaro kunna dämpa de inre stridigheterna
i Ungern och blindt litande på, att riksföreståndaren
Horthy skulle till honom öfverlåta regeringsmakten,
företog K., måhända därtill uppmuntrad från
inflytelserikt franskt håll, ett restaurationsförsök
och dök 28 mars 1921 plötsligt upp i Szombathely
(Steinamanger) i västra Ungern. Då Horthy ej ville
främja K:s planer, såg sig denne nödsakad att
återvända till Schweiz (april), där förbundsrådet
som villkor för uppehållstillstånd affordrade honom
en förbindelse att ej i Schweiz bedrifva politisk
verksamhet och att vid ombyte af asyl därom underrätta
förbundsrådet minst 3 dagar i förväg. K. sökte nu
utverka tillstånd att få bosätta, sig i Sverige
eller Spanien, men stötte på svårigheter och företog
hösten 1921 ett nytt restaurationsförsök. I sällskap
med sin gemål anlände han 21 okt. i flygmaskin
till Sopron (ödenburg). Han vann anslutning hos
därvarande legitimistiska trupper och drog med dem mot
Budapest. Horthy, hotad med väpnad intervention från
Tjecho-Slovakien och Jugo-Slavien, sände då trupper
emot honom, och efter några smärre sammanstötningar
måste K. ge sig fången och internerades i klostret
Tihany. Ungerska nationalförsamlingen beslöt
6 nov. under påtryckning från ententen förklara
huset Habsburg förlustigt sina tronrättigheter, och
K. jämte sin gemål fördes på brittiska örlogsfartyg
nedför Donau till Galatz och sedan till Funchal
på Madeira. I en villa i närheten afled han några
månader senare i lunginflammation. -Litt.: K. Nowak,
"Der sturz der mittelmächte" (1921) och "Chaos"
(1923), samt K. Werkmann, "Der tote auf Madeira"
(s. å.). H. J-dt. V. S-g.

Karlberg, herrgård i Tavastehus landskommun,
Tavastehus län, Finland, 4 km. från Tavastehus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0501.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free