- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess /
1023-1024

(1924) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Kinematograf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

komponenter, uppdelas de i endast två till hvarandra
komplementära färger, t. ex. orangerödt och
blågrönt. Den ena delbilden tages alltså genom
ett orangerödt, den andra genom ett blågrönt
färgfilter. Projektionen sker därigenom, att de
positiva bilderna projicieras antingen samtidigt
eller ock i hastig följd omväxlande genom ett
orangerödt och ett blågrönt färgfilter. Man kan
äfven tillämpa den subtraktiva färgsyntesen för
bildernas förening (se nedan). Det måste emellertid
betonas, att man medelst tvåfärgsmetoden aldrig kan
uppnå att korrekt återge naturens färger; med två
färger kan nämligen endast en begränsad färgskala
erhållas. Icke desto mindre kan man vid lämpligt
val af upptagningsobjekt få rätt tillfredsställande
resultat, och de praktiska tillämpningarna af
tvåfärgsmetoderna ha visat, att de brister, som i
detta afseende vidlåda metoden, icke äro i så hög
grad störande som man kunde hysa farhågor för. – På
den additiva tvåfärgsmetoden är den af Abert Smith
och Charles Urban utarbetade kinemakolormetoden
baserad, ett förfarande, som en tid hade rätt
stor praktisk användning. Vid denna metod används
en upptagningskamera, försedd med en framför
objektivet anbragt roterande färgfilterskifva,
som samtidigt tjänstgör som slutare och hvari
äro insatta två sektorformade färgfilter, ett
orangerödt och ett blågrönt. Dessa äro anordnade så,
att vid upptagningen hvarannan bild blir exponerad
genom det orangeröda, hvarannan genom det blågröna
färgfiltret. Naturligtvis ske upptagningarna på
pankromatisk film. Bildfrekvensen är såväl vid
upptagningen som vid projektionen 32 per sek.,
d. v. s. dubbelt mot den normala. Efter det
erhållna negativet, på hvilket alltså hvarannan
bild motsvarar den orangeröda, hvarannan den
blågröna färgkomponenten, framställes på vanligt
sätt en positivfilm, som projicieras medelst en
särskild projektionsapparat, försedd med en framför
objektivet roterande färgfilterskifva, som liknar
den vid upptagningsapparaten använda. Om apparaten
inställes så, att de genom det orangeröda filtret
tagna bilderna projicieras genom det orangeröda
projektionsfiltret och de genom det blågröna tagna
genom det blågröna, d. v. s. så, att vid projektionen
hvarannan bild ger den orangeröda, hvarannan den
blågröna färgkomponenten, så uppstår, på grund
af additiv färgsyntes, en färgbild, som tämligen
nöjaktigt återger föremålets naturliga färger;
tack vare den stora bildfrekvensen blir nämligen
effekten af de omväxlande med hvarandra projicierade
orangeröda och blågröna bilderna densamma, som om de
samtidigt projicierades genom hvar sitt objektiv. –
De ofvannämnda additiva förfarandena ha den för sin
spridning och praktiska användning stora olägenheten,
att de fordra en speciell, tämligen dyrbar och
svårskött projektionsapparat för den färgade bildens
åstadkommande. Denna nackdel är öfvervunnen vid den
af D. F. Comstock utarbetade teknikolormetoden,
som likaledes är en tvåfärgsmetod, men vid
hvilken för delbildernas förening den subtraktiva
färgsyntesprincipen tillämpas. Upptagningen af de båda
delbilderna sker samtidigt medelst ett enda objektiv
på så sätt, att den af upptagningsapparatens objektiv
projicierade bilden medelst ett prismasystem delas
i två, som genom ett orangerödt och ett blågrönt
färgfilter upptas på hvar sitt filmband. De
positiva bilderna framställas därigenom, att de
två sålunda erhållna negativen med tillhjälp af
en särskild anordning kopieras på hvar sin sida
om en film, hvars båda sidor äro öfverdragna med
en ljuskänslig bromsilfvergelatinemulsion, hvarvid
måste sörjas för fullständig koincidens mellan de
båda delbilderna. Om nu de båda bildserierna färgas
så, att de erhålla till de resp. upptagningsfiltren
komplementära färger, d. v. s. de genom det blågröna
filtret tagna bilderna färgas orangeröda, de på
den andra sidan befintliga genom det orangeröda
filtret tagna färgas blågröna, synas i genomsikt
eller vid projektion på den hvita skärmen, till
följd af subtraktiv färgblandning, bilder, som
visa en tämligen rik färgskala, och som, åtminstone
tillnärmelsevis, återge föremålets färger. Metoden,
hvaraf resultat vid några tillfällen visats äfven
i Sverige, ger mycket tillfredsställande resultat,
om man bortser från de brister, som vidlåda alla
tvåfärgsmetoder. Ett äfvenledes på den subtraktiva
tvåfärgssyntesen grundadt förfarande, som till sin
princip liknar den ofvan beskrifna teknikolormetoden,
är det af J. G. Capstaff vid Eastman kodak company
utarbetade Capstaff-förfarandet. Upptagningen
af delbilderna sker här samtidigt medelst två med
resp. orangerödt och blågrönt färgfilter försedda
objektiv, det ena anbragt öfver det andra. Mellan
hvarje exponering framryckes filmen ett stycke,
som motsvarar 2 bildrutors höjd. På negativet
motsvarar alltså hvarannan bild den orangeröda,
hvarannan den blågröna färgkomponenten. Medelst en
särskild kopieringsmaskin kopieras de samtidigt tagna
delbilderna på hvar sin sida om en dubbelskiktad
film, hvarefter de positiva delbilderna öfverföras
i resp. till upptagningsfiltret komplementära
färger. Förevisningen kan, liksom vid de enligt
den ofvan beskrifna teknikolormetoden framställda
bilderna, ske medelst en vanlig kinoprojektor.

Stereoskopiska kinematografbilder framställas genom
att föremålet samtidigt upptas på tvenne filmband
genom två axelparallellt bredvid hvarandra anbragta
objektiv, hvilkas afstånd från hvarandra är lika med
ögonaxlarnas afstånd, d. v. s. omkr. 65 mm. Emedan en
verkligt stereoskopisk effekt är möjlig endast vid
binokulärt seende, hvarvid hvarje öga ser föremålet
från något olika synpunkter och således i något olika
perspektiv, måste vid projektionen anordnas så, att
de med högerobjektivet tagna bilderna ses endast med
högra ögat och de med vänsterobjektivet tagna endast
med det vänstra. Detta ernås vid anaglyfmetoden
därigenom, att de för högra ögat afsedda bilderna
färgas med en viss färg och de för vänstra afsedda
med en till denna komplementär och vid projektionen
betraktas genom ett par färgade brillor. Man
framställer sålunda t. ex. efter den genom det
högra objektivet tagna bildserien en grön positiv
bildserie, som lägges i kontakt med en efter den genom
det vänstra objektivet framställd röd bildserie,
så att bilddetaljer af "oändligt" aflägsna föremål
sammanfalla. Betraktas de projicierade bilderna med
obeväpnade ögon, ser man endast ett virrvarr, håller
man däremot ett rödt ljusfilter framför det högra ögat
och ett grönt framför det vänstra, så ser hvarje öga
endast den till ljusfiltret komplementärt färgade
bilden i svart, den omgifvande röda, resp. gröna
bottenfärgen summeras vid betraktande med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcp/0546.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free