Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Litauen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktades mot lokalmyndigheterna. Alla ryska tjänstemän,
polismän och skollärare förvisades och bortjagades
med våld. 5 dec. 1905 sammanträdde i Vilna
ett litauiskt parlament (seimas), till hvilket
skickades omkr. 2,000 från alla landsdelar valda
representanter. Seimas fattade en resolution,
som formulerade litauernas politiska minimikraf
på kulturell, administrativ och finansiell
själfstyrelse. Sedan revolutionen undertryckts i
Ryssland, lyckades ryssarna med kosackernas hjälp
kufva äfven det litauiska upproret. Många litauiska
ledare blefvo hårdt bestraffade, men större delen
af de bildade, som ledt upproret, lyckades undkomma
till utlandet, mest till Förenta staterna. Dock
lyckades L. att efter detta uppror i viss mån
behålla den återvunna press- och församlingsfriheten
och andra kulturella friheter. Striden fördes nu
på ekonomisk-socialt område. För att stärka sin
ställning i L. upphäfde ryska regeringen 1907 den
urgamla litauiska agrarlagen, enligt hvilken ingen
utlänning fick ega jord i L. Ryska regeringen började
med agrarbankens hjälp kolonisera L. med ryssar,
till hvilka gratis eller till billigt pris utdelades
de litauiska egendomar, hvilkas egare bestraffats för
delaktighet i upproret 1863 eller senare för antirysk
verksamhet och hvilkas gods fråntagits dem. Äfven
utdelades till ryssarna de gods, hvilkas egare
blifvit skuldsatta i agrarbanken och hvilkas egendom
vid obestånd försåldes af denna. Men man förstod i
L., att i synnerhet med de till Amerika utvandrade
litauernas penningmedel, föra striden med ryssarna
äfven på detta område. Alla de gods, hvilka hotades af
ödet att bli försålda af agrarbanken, blefvo i förväg
uppköpta af privata litauer, som sedan sålde godsen
styckade till litauiska småbönder eller till litauer,
som återvändt från Amerika. Samtidigt började en snabb
utveckling af den kooperativa rörelsen, som utbredde
sig i synnerhet i västra och södra L. Jämsides med
kampen mot det ryska förtrycket pågick en häftig
strid i östra L. mellan litauer och polacker; den
fördes mest på det kyrkliga området och leddes af
prästerna.
Världskrigets utbrott 1914 ingaf litauerna
nya förhoppningar. Men den tyska ockupationen,
som började 1915 och räckte till 1918, tycktes
att börja med helt gäcka dessa förhoppningar. Den
litauiska pressen förbjöds af tyskarna, det ekonomiska
lifvet lamslogs, den lefvande kooperativa rörelsen
likaså. Äfven led L. oerhördt därigenom, att det
blef krigsskådeplats, särskildt Suvalkiområdet
och de nordvästra delarna. Förutom mindre köpingar
och byar blef staden Šiauliai (Sjavli), hela
västra L:s industri- och handelscentrum, jämnad
med jorden. Ryssarna hade vid sitt återtåg sköflat
landet på alla sätt, förstört fabriksanläggningar och
verkstäder och t. o. m. jordbruksredskap. Tyskarnas
militära administration tillät ej heller under
den långa ockupationen landets ekonomiska lif och
jordbruket att repa sig. Tyskarna, som i början af
Världskriget täflade med ryssarna i att protegera
polackerna, gynnade dem äfven i L. Det politiska
läget tvang nu litauerna att samla och organisera
sina krafter i hemlighet. Öfver hela L. funnos hemliga
politiska kommittéer med en centralkommitté i Vilna,
som på allt sätt sökte upprätthålla förbindelserna
med litauerna i Ryssland och i Förenta staterna. Till
Rysslands inre "evakuerades" under
ryska återtåget omkr. 220,000 litauer, bland
dem många bildade. Efter ryska marsrevolutionen
1917 fick 10—17 juni i Petersburg en litauisk
landtdag sammanträda, hvilken fattade beslut om
L:s fullständiga afskiljande från Ryssland och
upprättandet af ett oberoende L.; beslutet delgafs
omedelbart officiellt den dåv. ryska regeringen. De
amerikanske litauerna uttalade sig på en mängd möten
för det oberoende L. och drefvo liflig propaganda
i Förenta staterna för L. Tyskarna insågo till
slut, att de voro tvungna att räkna med litauernas
politiska kraf. 1—4 aug. 1917 fingo litauerna för
första gången under den tyska ockupationen sammanträda
offentligt i Vilna för att diskutera sina politiska
angelägenheter. Dock bevakades sammanträdet af tyska
gendarmer. 18—22 sept. sammanträdde en litauisk
landtdag, i hvilken deltogo representanter för alla
L:s ockuperade delar; dock voro de icke valda, utan
endast inbjudna, ty de tyska ockupationsmyndigheterna
tilläto ingen valförrättning. Landtdagen fattade
en resolution om upprättandet af ett oberoende L.,
men publicerandet af resolutionen hindrades af de
tyska myndigheterna. De tilläto emellertid, att af
denna landtdag utvaldes 20 representanter, som fingo
bilda ett särskildt råd, kalladt Valstybės taryba
(statsråd). Tyskarna förklarade sig till slut villiga
att erkänna L:s oberoende under förutsättning,
att L. med Tyskland ingick en intim militär och
ekonomisk konvention. För denna lösning fingo
tyskarna en del af statsrådets medlemmar med sig;
de öfrige protesterade och utträdde ur rådet. 16
febr. 1918 sammanträdde Valstybės taryba ånyo i sin
helhet och proklamerade L:s fullständiga oberoende,
hvilket genom särskilda ombud delgafs äfven de
allierade makterna och de neutrala länderna. Tyskarna
vidtogo emellertid åtgärder för att motverka, att
denna proklamation spreds i själfva L. Tidningar,
som intogo proklamationen, konfiskerades, och taryba
förklarades upplöst. 16 febr. räknas emellertid som
det pånyttfödda L:s nationaldag.
Då tyskarna insågo, att de skulle förlora kriget,
erkände de L:s fullständiga oberoende. Dock sökte
de i det längsta att på ett eller annat sätt anknyta
L. till Tyskland. Man försökte först att få till stånd
en union mellan L. och Preussen. Tyskarna ville göra
Vilhelm II till L:s konung, men då litauerna föreburo
religionsolikhet och ej ville erkänna en protestantisk
furste som L:s konung, började man i Tyskland leta
efter romersk-katolska furstar. Till slut enades
man om, att hertigen af Urach (i Württemberg), som
kunde påvisa härstamning från de gamla litauiska
furstehusen, skulle bli L:s konung under namn af
Mindovė II. Hans kandidatur accepterades med hjälp
af statsrådets högra flygel med liten majoritet mot
den vänstra flygelns protester. Dock hann hertigen af
Urach icke bestiga tronen, innan tyska ockupationen
tog slut. 18 okt. 1918 bildades af professor A. Valdemaras
den första litauiska regeringen
i Vilna. Taryba fick, enligt den provisoriska
författningen och tills en konstituerande församling
sammanträdde, fungera som parlament.
I början af jan. 1919 igångsatte bolsjevikerna en
offensiv mot L. Där hade man helt naturligt ej hunnit
organisera några större försvarsstyrkor, och Vilna
måste utrymmas. Regeringens misslyckande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
