Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Litauen - * Litauiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i striden mot bolsjevikerna förorsakade dess afgång.
I stället bildades den folksocialistiska ministären
M. Šleževičius, hvilken lyckades i Tyskland
få ett lån på 100 mill. mark, som nu satte L. i
stånd att organisera ett effektivt försvar. 4
april 1919 valdes L:s förste president, Antanas Smetona.
Snart började för litauerna gynnsamma strider
mot bolsjevikerna, hvilka efter endast en månad
fördrefvos från nästan hela L. förutom från staden
Vilna med närmaste omnejd. Af litauernas framgångar
oroades polackerna, ty de traktade själfva efter
L. De skyndade nu att med stora styrkor ockupera
Vilnaområdet och tågade, under förevändning att
söka efter bolsjeviker, allt djupare in i L. samt
underlade sig dess halfva område till linjen
Seinai-Kaišedorys-Ukmergė-Panevėžis. Polackernas
fortsatta frammarsch hindrades af den harm, som
uppstod i hela Europa öfver deras politik mot
L. och föranledde de allierade att ingripa. Så
skapades den första demarkationslinjen mellan L. och
Polen. I okt. s. å. inbröto i L. från Tyskland
kommande, af general von der Goltz och äfventyraren
Avalov-Bermondt organiserade styrkor, hvilka hade till
uppgift att eröfra L. och Lettland och förena sig
med Judenitjs i Estland opererande, mot Petersburg
riktade trupper. Hufvudstriden mot dem utkämpades
framgångsrikt af letterna vid Riga och af litauerna
vid Panevėžis (Ponevjesj) och Šiauliai (Sjavli). 15
dec. 1919 jagades de sista resterna af dessa styrkor
in i Tyskland.
Dessa svåra och förlustbringande strider hindrade
dock ej litauerna i deras nydaningsarbete med att
söka stabilisera förhållandena i landet och upprätta
normala förbindelser med främmande länder, i synnerhet
de skandinaviska samt England och Förenta staterna. 15
maj 1920 sammanträdde L:s konstituerande församling,
vald enligt alla parlamentariska regler, samt
ersatte taryba och dess provisoriska regering. Af
konstituerande församlingen valdes L:s andre
president, A. Stulginskis, och bildades
under folksocialisternas ledning en ny ministär med
doktor Grinius som ministerpresident. Konstituerande
församlingens hufvuduppgift var att utarbeta landets
författning. Sedan den efter ett års arbete fullgjort
sitt uppdrag, upplöstes den, och 13 nov. 1922
sammanträdde L:s första normala parlament (seimas). 12
juli 1922 afslöts efter flera månaders förhandlingar
i Moskva ett litauisk-ryskt fredsfördrag, hvilket
tillerkände L. 5 mill. guldrubel i skadestånd och
stadgade utlämnande af all till L:s område hörande
järnvägsmateriel, som bortförts af ryska myndigheter,
samt återställande af statlig och privat egendom;
fördraget fastställde äfven en gran mellan L. och
Ryssland.
Under rysk-polska kriget 1920 utrymde Polen hela
det ockuperade L., och denna ockupation
efterträddes då af en rysk invasion. Endast efter
energiska föreställningar och delvis äfven med våld
tvungos bolsjevikerna att respektera Moskvafördraget,
och 28 aug. utrymdes det östra, af dem inkräktade L.
Mellan Polen och L. slöts 6 okt
s. å. i Suvalki ett stillestånd, efter hvilket
fredsförhandlingar snart skulle inledas. Men polackerna
gynnade af framgången mot bolsjevikerna, organiserade
i stället under general Zeligowskis ledning en
militärkupp och intogo 9 okt. Vilna. Zeligowski
ville begagna sig af den för L. svåra situationen,
att dess trupper voro vid ryska gränsen långt borta
från statens centrum, och han började därför en
offensiv mot Kovno. Dock lyckades litauerna snart
samla sina spridda styrkor mot de framryckande
polackernas hufvudstyrka, och vid Giedraičiai och
Širvintos ledo polackerna stora förluster i fångar
och krigsmateriel. Litauerna började omedelbart sin
frammarsch mot Vilna. Genom ett mycket energiskt
ingripande från Nationernas förbund, eller närmare
bestämdt af Frankrike, afblåstes emellertid
striderna, och mellan L. och Polen upprättades en 10
km. bred neutral zon. Den litauisk-polska konflikten
kom under Nationernas förbunds behandling. Dess
råd uppdrog åt belgiern P. Hymans att utarbeta ett
förslag till L:s och Polens försoning. Hymans blef
snart färdig med ett sådant förslag, enligt hvilket
L. skulle organiseras efter schweiziskt mönster med
Kovno, Vilna och Memel som själfständiga "kantoner",
samtidigt som det mycket nära skulle "kooperera" med
Polen i militärt, ekonomiskt och utrikespolitiskt
afseende. Detta förslag accepterades af Polen,
men förkastades af L. Hymans utarbetade ännu ett
förslag, hvilket i någon mån modererade det förstas
bestämmelser; enligt detta skulle L. utom Vilna- och
Grodnoområdena erhålla äfven Polens s. k. "ryska
korridor". Men ej heller detta förslag kunde förmå
L. att låta sammanlänka sitt öde med Polens. Den
litauisk-polska konflikten är alltjämt olöst; dock ha
ambassadörskonferensen och Nationernas förbunds råd
uttalat sig för en gränslinje, som åt Polen upplåter
det omstridda Vilnaområdet.
Enligt Versaillesfördraget var Memelområdet
bestämdt att tillfalla L. Men polskt motstånd
fördröjde öfverlämnandet, och polackerna framkommo
officiellt med sina anspråk på en särställning inom
detta område. Inför hotet att eventuellt inlemmas
i en polsk intressesfär och till följd af den
olidliga ekonomiska situationen gjorde en stor del
af Memelbefolkningen 10 jan. 1923 uppror mot den i
staden Memel förlagda franska garnisonen (200 man),
som afväpnades. Befolkningens litauiska del kräfde
områdets förening med L. Kort därpå inleddes mellan
L. och de allierade regeringarna förhandlingar i Paris
om Memelfrågans reglering, men dessa förhandlingar
ledde dock ej till positiva resultat. Frågan afgjordes
då genom mellankomst af Nationernas förbunds råd,
och 24 maj 1924 undertecknades mellan L. och de
allierade makterna en konvention, enligt hvilken
Memelområdet såsom autonom del af L. öfverlämnades
till detta land. Förslaget till Memelkonvention hade
utarbetats af amerikanen Norman Davis, f. d. medlem
af Wilsons kabinett.
Litt.: M. Römer, "Litwa", P. Klimas, "Istorinė
Lietuvos valstybės apžvalga", Vidunas, "L." (1916),
V. Gaigalat, "L." (1917), J. Szlupas. "Essay on the
past, present and future of Lithuania" (1919), och
E. J. Harrison, "Lithuania, past and present" (1922)
P. Klimas, "Le développement de l’état Lithuanien"
(1919; ty. uppl. s. å.).
Vac. Biržižka.
*Litauiska språket och litteraturen. Litauiska
språket har under de senaste tjugu åren genomgått
en ganska stark utveckling. Det har riktats genom
arbeten af skilda nya författare, hvilka mera än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
