Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljungstedt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motiverade detta med en synnerligen optimistisk
uppfattning af det internationella läget, åt hvilken
han gaf uttryck bl. a. i en nyårsintervju i "Daily
chronicle" (1 jan. 1914), där han anförde förbättringar
i Englands förhållande till Tyskland och den i hela
västerlandet växande "revolten" mot militarismen som
skäl för, att ögonblicket var särskildt gynnsamt
för genomgripande besparingar på det militära området.
Under den kris, som närmast föregick Världskrigets utbrott,
hörde han länge till förfäktarna af brittisk neutralitet,
och det var först det tyska angreppet på Belgien, som definitivt
gjorde honom till krigspolitikens anhängare. När
emellertid England inträdt i kriget, blef L. en af
de ihärdigaste förfäktarna af uthållighet och energisk
krigföring ("to a knock-out"). Öfvertygad om,
att "västfronten stelnat" för lång tid framåt, föreslog
L. jan. 1915 kabinettets krigsråd att koncentrera
de militära ansträngningarna på att mot Österrike
rikta ett stort angrepp söderifrån, utgående
från Saloniki eller en dalmatisk landstigningshamn.
Däremot synes L. ha varit obenägen för Dardanell-expeditionen.
Våren 1915 framhöll han ammunitionsbristens
vådor, och han blef i samband därmed
jämte W. Churchill en tidig anhängare af tanken
på en koalitionsministär. När denna (juni s. å.)
kom till stånd, utbytte L. finansministerposten mot
ledningen af ett nyupprättadt ammunitionsministerium
och egnade sig under det närmast följande året
med beundransvärd kraft och smidighet åt att åstadkomma
systematisk samverkan inom industrien samt
mellan arbetare och arbetsgifvare för att ernå största
möjliga produktion af krigsförnödenheter. Hans
stora övertalningsförmåga anlitades sommaren 1916
äfven för ett uppgörelseförsök i den irländska frågan,
hvilket emellertid blef resultatlöst. Efter Kitcheners
död blef L. hans efterträdare som krigsminister
(juni s. å.). Som sådan ifrade han sept. 1916
förgäfves för en stark allierad Balkanexpedition till
stöd åt Rumänien i händelse af tysk offensiv på detta
håll. Han dolde ej heller sin åsikt om det dåvarande
krigsrådets oförmåga af energisk och målmedveten
ledning af krigsaktionerna, och han samverkade,
för att åstadkomma ändring häri, i hemlighet
med den ur ministären utträdde Carson samt
med ledaren af "Times", lord Northcliffe, och
egaren af "Daily express", sir M. Aitken (sedermera
lord Beaverbrook). Resultatet af L:s kombinerade
kabinetts- och pressmanövrer blef Asquiths
afgång (dec. 1916), närmast föranledd af L:s egen
afskedsansökan. En ny koalitionsministär bildades
nu (11 dec.) af L., som öfverlät underhusets
ledning åt Bonar Law och själf koncentrerade sin
verksamhet på de direkta krigsärendena i ett till
antalet reduceradt krigskabinett. Under motgångarna
1917 bidrog han väsentligt genom sina optimistiska
krigstal att hålla stämningen uppe, och vid den
stora tyska västfrontsoffensiven 1918 insåg han
genast nödvändigheten af enhetligt öfverbefäl för de
allierades arméer och handlade skyndsamt därefter.
Omedelbart efter krigsoperationernas slut i nov.
1918 skred L. till parlamentsupplösning och
aftalade med Bonar Law om regeringskoalitionens
bibehållande för öfvergångstiden. I valkampanjen
spelade han starkt på de nationalistiska känslosträngarna
och lät af den rådande hatstämningen mot
tyskarna förmå sig till öfverdrifna utfästelser om
stränga fredsvillkor ("Straffa kejsaren! Låt Tyskland
betala!"), hvilka uttalanden sedan bundo hans
händer på fredskonferensen i Paris 1919.
På fredskonferensen, där L. var förste brittisk
delegerad, sökte han med växlande framgång medla
mellan president Wilson och Clemenceau, stödde
den förres plan på ett Nationernas förbund, men
gjorde å andra sidan stora eftergifter åt intransigenta
franska yrkanden, i all synnerhet när
dessa funno stöd hos det nyvalda underhusets majoritet.
Hans politik började vid denna tid få ett drag af
principlös opportunism, beräknad för
ögonblicksframgångar, hvilket under de närmaste åren än
tydligare framträdde. I sista stund visade han sig,
af oro för tysk motspänstighet, benägen att mildra
flera fredsvillkor, till hvilkas uppställande han
tidigare medverkat, men fann då ej det behöfliga
stödet hos den desillusionerade Wilson.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
