Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lovénska medaljen ... - * Ludgo - Ludlow - Ludu - * Ludwich, A. - * Ludvig, it. Luigi Amedeo, hergit af Abruzzerna - * Ludvig, franska konungar - * Ludvig. 17. Ludvig XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
militärledningen vid dennas många konflikter
med den civila riksledningen. Sålunda hade han
väsentlig andel bl. a. i störtandet af rikskansleren
Bethmann-Hollweg (14 juli 1917) och i dennes
efterträdares, G. Michaelis’, ersättande med grefve
Hertling (31 okt. s. å.). Af sin renodladt militära
läggning hindrades L. att tillbörligt beakta äfven de
civila synpunkterna och därvid främst begränsningen
af riksregeringens förmåga att förverkliga många af
de önskemål L. i krigföringens intresse ansåg sig
böra framställa. Mycken förvirring vållade hans 29
sept. 1918 plötsligt framställda kraf på omedelbart
inledande af förhandlingar om vapenstillestånd. Det
efterkoms motvilligt af den nybildade ministären
under prins Max af Baden, men väckte inom denna mot
L. en djup misstro, och då han 25 okt. lika bestämdt
fordrade, att förhandlingarna skulle afbrytas
och ett upprop utfärdas om krig till det yttersta,
blef regeringens svar afböjande, med anledning
hvaraf L. afgick 26 okt. Kort efter revolutionen af 9
nov. slog sig L. för några månader ned i Skåne, där
han utarbetade en sakrik och utförlig skildring af
sitt deltagande i kriget, Meine kriegserinnerungen
1914—1918 (1919; öfv. till flera språk, "Mina
minnen från kriget 1914—1918", s. å.). Den följdes
senare af aktsamlingen Entgegnung auf das amtliche
weissbuch. Vorgeschichte des waffenstillstandes (3
hftn, s. å.), "Urkunden der obersten heeresleitung
über ihre tätigkeit 1916—1918" (1920) och
Kriegführung und politik (3:e uppl. 1923). — Mot
den nya regimen i Tyskland intog L. en sträft kritisk
ståndpunkt och började att, småningom alltmera öppet,
arbeta för monarkisk restauration och upphörande
af den s. k. "uppfyllelsepolitiken" i fråga om
fredsfördraget. Han stod våren 1920 "Kapp-kuppens" (se
Kapp, W., Suppl.) män nära, men framträdde ej öppet på
deras sida. Sedan slog han sig ned i Bajern och knöt
där förbindelser med A. Hitler (se d. o. Suppl.) och
dennes kampanj för en s. k. "nationell diktatur". I
Hitlers misslyckade kuppförsök i München nov. 1923
var L. tillräckligt invecklad för att bli ställd inför
rätta, men han frikändes 1 april 1924 och invaldes
(maj s. å.; omvald i dec.) af det längst åt höger
stående tysk-folkliga partiet i riksdagen, där han
dock hittills ej spelat någon mera framträdande
roll. — Häftig kritik mot L:s verksamhet under
Världskriget har framförts i ett par arbeten af
H. Delbrück, "Ludendorff, Tirpitz, Falkenhayn"
(1920) och "L:s selbstporträt" (1922). Bland
motskrifterna märkas W. Foerster, "Hans Delbrück
— ein porträtmaler?" (s. å.), M. Bauer, "L. oder
Delbrück?" (s. å.), och H. Eggert, "L. als mensch
und politiker" (s. å.). Om L. som militär jfr äfven
W. Foerster, "Graf Schlieffen und der weltkrieg", III
(1921), samt Buat, "L." (1920) och "Hindenburg et L.,
stratèges" (1923).
V. S—g.
*Ludgo. Patronatsrätten upphörde fr. o. m. 1922. 1,170 inv. (1924).
Ludlow [la’dlå͡u], geol. Se Silursystemet, sp. 547.
Ludu, antropol. Se Människoraser, sp. 270.
*Ludwich, A., dog 12 nov. 1920 i Königsberg.
*Ludvig (sp. 1233), it. Luigi Amedeo, hertig
af Abruzzerna, var under Världskriget från aug. 1914
till febr. 1917 som vice-amiral högste befälhafvare
öfver italienska flottan. Efter Italiens inträde
i kriget (maj 1915) organiserade och ledde
L. de allierades operationer i Adriatiska hafvet och
hade äfven brittiska och franska krigsfartyg under
sitt befäl. Han nedlade detta befäl och utträdde ur
aktiv tjänst till följd af en konflikt med italienske
marinstabschefen, amiral Thaon di Revel. L. har sedan
sysslat bl. a. med kolonisationsföretag i Italienska
Somaliland.
V. S—g.
*Ludvig, franska konungar. — 14. (Sp. 1245)
L. XIV. Se Émile Deguéret, "Histoire médicale du
grand roi" (1924).
17. Ludvig XVII. G. Lenôtre har i ett utförligt
arbete, "Le roi Louis XVII et l’énigme du Temple"
(1920), samlat och bearbetat ett mycket omfattande
material om L:s lif i fängelset och sannolika
öde. Han vederlägger där en mängd gängse legender,
men är mycket försiktig i fråga om egna positiva
slutsatser. Synnerligen starka skäl anföras för
antagandet, att L. någon af dagarna 5—19 jan.
1794 af makarna Simon på uppdrag af Chaumette
och Hébert bortfördes från Tempeltornet och
att ett annat barn då fick intaga L:s plats.
Chaumette och Hébert arresterades emellertid redan
i mars s. å. och afrättades; hade de för personliga
eller politiska syften undandolt L., så upphöra
med deras arrestering alla säkra spår om hans öde.
Barras hade för bekämpande af Robespierre skaffat sig
ekonomiskt stöd af en konungafamiljens förtroendeman,
bankiren Pétival, mot löfte att låta L. och hans
syster få annan förvaringsort och god behandling.
Redan 28 juli 1794, dagen efter Robespierres fall,
besökte Barras fångarna i Tempeltornet och torde då
(eller kort därefter) ha fått klarhet om, att den
där fångne gossen ej var L. Af statsskäl höll han
sin upptäckt hemlig och lät äfven prinsessan stanna
i fängelset. Ett i "Revue historique" 1918 tryckt
protokoll från ett hemligt direktoriesammanträde
28 april 1796 (protokollets äkthet anses sannolik,
men är ej fullt bevisad) uppger, att Barras då
omtalat sin uppgörelse med Pétival och att han
till dennes slott Vitry (i så fall i aug. 1794)
låtit föra det i fängelset påträffade barnet, som
i Tempeltornet ersatts med ett annat. En vecka
före protokollets datum hade slottet Vitry hemsökts
af banditer, som mördat alla där boende, bland dem
Pétival och — enligt Barras’ ord — "kammarjungfrun,
som vårdade barnet ni vet". Misstanken, att någon
velat undanröja dem, som kunnat yppa hemligheten,
ligger nära. Det barn, som från sept. 1794 omtalas af
besökare i Tempeltornet, var en slö och sjuklig gosse,
som af Lenôtre antages möjligen ha varit döfstum.
Prinsessan fick han bevisligen aldrig träffa.
När våren 1795 fredsförhandlingar öppnades med
Spanien, kräfdes af spanska hofvet de kungliga
barnens utlämnande. Ur det tydligt märkbara
bryderi krafvet vållade befriades direktoriet
genom underrättelsen, att gossen i Tempeltornet 8
juni aflidit. Liket obducerades af en framstående
läkare, som därvid söndersågade kraniet. Efter
restaurationen framgick vid flera tillfällen, att
man vid Ludvig XVIII:s hof räknade med möjligheten,
att L. lefde. En af folkopinionen framtvungen
undersökning 1816 afbröts, utan att man anställde
gräfningar på den plats, där dödgräfvaren enligt sin
änkas utsago nedmyllat det fångna barnets kista.
Där anträffades emellertid 1846 en kista med
skelettdelar af en rakitisk gosse, hvars hufvudskål
söndersågats af läkarhand. Både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
