Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 37. Supplement. L - Riksdag / 309-310 (1925) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lufttrafik - Lufttrycksbroms - Luftturbin - Luftvapnet - Luftväfnad - Luftvärn - Luftvärnsartilleri

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Luftskeppstrader för zeppelinfartyg förberedas för London—New
York. Spanien—Buenos Aires och New York—San Francisco.
L. Jcn.

Lufttrycksbroms, tekn. Se Broms (äfven i Suppl.).

Luftturbin, mek. Se Ventilator 1.

Luftvapnet, krigsv. Se Luftstridskrafter. Suppl.

Luftväfnad, bot. Se Aërenkym. Suppl.

Luftvärn, krigsv., sammanfattningen af
alla formationer, anstalter och åtgärder
afsedda till skydd mot anfall (bombardering,
eldöfverfall) från luften — utförda af flygplan
eller motorballonger (luftskepp). Dylika
formationer (m. m.) äro: luftvärnsartilleri (se
d. o. Suppl.) med strålkastare m. m., särskilda
kulspruteformationer, vissa flygformationer (med
spanings- och jaktplan), lyssnarapparater (se
d. o. Suppl.) med betjäning, luftspärrsformationer,
anordningar för luftbevakningsrapporternas
fortskaffande (medelst telefonering eller trådlös
telegrafering), militära väderleksstationer
samt, i fråga om luftanfall mot städer och orter,
lokala skyddsanordningar. De sistnämnda utgöras
af anordningar för befolkningens alarmering
och skydd m. m. bombsäkra skyddsrum,
räddningsåtgärder, ambulanser o. s. v.),
inskränkning af belysningen, maskeringsanordningar
(camouflage, se d. o. Suppl.), säkerhetsåtgärder
för undvikande af olyckor genom förstörda gas-
och kraftledningar, eldsläckningsanstalter samt
vissa materiella skyddsåtgärder (anordnandet af
sandsäcksbeklädnad på taken och utefter väggarna å
viktigare byggnader eller kring kulturminnesmärken
äfvensom bortförandet i säkerhet af dyrbara
museiföremål m. m.). — Den vid luftvärnet
anställda personalen är dels militär, dels civil,
som inträder i tjänstgöring vid mobilisering. Den
senare används hufvudsakligen för utförande af
de lokala skyddsanordningarna. Inom vissa arméer
finnas särskilda luftvärnstrupper (se d. o. Suppl.)
H. J—dt.

Fig. 1. Svensk 8 cm. luftvärnskanon försöksmodell 1922 i skjutställning.

Luftvärnsartilleri är afsedt för beskjutning
af flygplan och motorballonger (luftskepp)
och förekommer såväl till lands som å fartyg
och kan i förra fallet vara antingen rörligt
(afsedt att åtfölja fälthären) eller fast (afsedt
för ortförsvar). Luftvärnskanonernas kaliber växlar
numera i regel mellan 3,7 och 12 cm. Luftvärnskanonen
(se fig. 1 och 2) måste vara mycket snabbskjutande
samt ha stor utgångshastighet, så att banan blir
flack och skjuttiden kort; af särskild vikt är, att
kanonens eldrör kan hastigt riktas såväl rätt upp
intill 80°—85° elevation som i sidled genom svängning
å lavetten horisonten rundt. Dessa kraf medföra, att
kanonen alltid blir tyngre än öfriga artilleripjäser
med samma kaliber, och detta i sin tur har gjort,
att motortransport blifvit regel. Som exempel må
nämnas, att en 8 cm. luftvärnskanon med en lodrät
skottvidd af omkr. 8,000 m. och en vågrät skottvidd
af omkr. 12,000 m. erhåller en pjäsvikt af inemot 3
ton. I den mån flyghöjden ökats, har krafvet på allt
kraftigare och mera långskjutande luftvärnskanoner
gjort sig gällande, men hänsynen till snabbskjutningen
och pjäsvikten har verkat återhållande. Vid rörligt
luftvärnsartilleri användas vanligen ej gröfre kanoner
än 8—9 cm., vid fast stundom ända upp till 12 cm. För
hastig beskjutning af på låg höjd gående flygare användas
därjämte mera finkalibriga kanoner (t. ex. 37 mm.),
äfvensom kulsprutor. Som ammunition användas vanligen
med tidrör försedda granater. Det rörliga
luftvärnsartilleriet organiseras i regel i divisioner
och batterier liksom öfrigt artilleri. För att kunna
utföra skjutning i mörker måste dessa förband vara
rikligt försedda med strålkastare och lyssnarapparater
(se d. o. Suppl.). — Vid luftvärnsartilleriet
kan inskjutning (se Inskjuta) icke utföras. De
inställningar å riktmedel och tidrör, som erfordras
för att träffa flygaren (de s. k. skjutelementen),
måste därför bestämmas uteslutande genom mätningar
och beräkningar, för hvilket ändamål rätt invecklade
mät- och eldledningsinstrument kräfvas. För att
beräkningar öfver hufvud taget skola bli möjliga,
måste vissa förutsättningar göras, hvilka anses
tillåtliga, ehuru de ej alltid motsvaras af
verkligheten. Sålunda förutsättes (se fig. 3,
där P = Pjäs, betecknar kanonen), att flygaren
under den korta tid, som åtgår från mätningen,
då han befinner sig i mätpunkten Mp, till dess
krevaden inträffar, då han befinner sig i målpunkten
M, går vågrätt, rätlinigt och med oföränderlig
hastighet. För beräkningarna erfordras 4 mätvärden,
2 konstanta, nämligen flyghastigheten (u) och
flyghöjden (H), samt 2 variabla, höjdvinkeln
(n₀) till Mp och den s. k. kursvinkeln (α₀),
d. v. s. vinkeln mellan flygriktningen och lodplanet
genom P och Mp. De svåraste mätningarna äro härvid
mätningarna af hastighet och höjd. På snabbheten och
tillförlitligheten af dessa beror i främsta rummet
skjutproblemets lösning. Kursvinkelmätningen
innebär äfven vissa svårigheter, ehuru mindre
än de förra. Höjdvinkelmätningen är däremot
synnerligen enkel och kräfver blott en syftning mot
flygaren, vanligen utförd med något af de öfriga
mätinstrumenten. Mellan mätögonblicket (punkten Mp)
och krevadögonblicket (punkten M) ligger en viss
tidsperiod, bestående dels af den medeltid (a),
som genom praktiska försök visat sig åtgå för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>