Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 37. Supplement. L - Riksdag / 431-432 (1925) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manmyrsloken ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

adlad M. — 2. K. E. M. tog afsked ur krigstjänsten
1795. Hans "Egenhändiga anteckningar" äro
offentliggjorda i Sv. litt. sällsk:s i Finland
"Förhandlingar och uppsatser" 35 (1921). Litt.:
B. Lesch, "C. E. M." (I, 1924).

4. Aina J. M. blef änka 1915 och är därefter bosatt
i Helsingfors.

5. Eva Charlotta Lovisa Sofia M., friherrinna,
sondotter till M. 3, sjuksköterska, f. 21 dec. 1863
i Helsingfors, var 1896—99 gift med kammarjunkaren
Hjalmar K. Linder (se d. o. Suppl.).
Efter 1899—1902 genomgången sjuksköterskekurs
vid S:t Thomas’s hospital i England utnämndes hon
1904 till öfversköterska vid kirurgiska sjukhuset
i Helsingfors. Hon har kraftigt bidragit till
omorganisationen af sjuksköterskeutbildningen
i Finland, var medlem i den därför tillsatta
regeringskommittén, liksom i kommittén för
lag om barnskydd. Hon är ordf. i styrelserna
för sjuksköterskeföreningen och föreningarna
för sjuksköterskornas hvilohem och för modervård
åt barnen. Hon intar en framträdande ställning i den
internationella sjuksköterskerörelsen, är medlem i
styrelsen för Internationella sjuksköterskeföreningen
och 2:a vice ordf. i förbundet Sjuksköterskors
samarbete i Norden.


6. Karl (Carl) Gustaf Emil M., friherre, den
föregåendes broder, finländsk riksföreståndare, f.
4 juni 1867 på fädernegodset Villnäs, fick sin
militära utbildning dels i Finska kadettkåren
(1882—86), dels vid Nikolajevska kavalleriskolan i
Petersburg (från 1887). Befordrad till officer 1889,
deltog han som öfverstelöjtnant i rysk-japanska kriget
1904—05 och befordrades under fälttåget till öfverste
1905. Efter att 1906—08 ha användts för en hemlig
mission till Central-Asien och Kina blef M. 1909 befälhafvare
(kommendör) för 13:e Vladimirska ulanregementet
och 1910 chef för kejserliga lifgardets
ulanregemente. Generalmajor 1911, blef han 1914
chef för gardeskavalleribrigaden i Warschau. Med
denna inledde M. sin energiska och framgångsrika
kampanj under Världskriget. Efter en mängd strider
i Polen och Galizien blef han 1915 chef för 12:e
kavalleridivisionen, hvilken under hans ledning
utkämpade heta strider, bl. a. vid Dnjestr. I
dec. 1916 öfvertog han chefskapet öfver en
rysk-rumänsk härafdelning, som hade att försvara en
frontdel i Transsylvanska alperna, och i början af
1917 ställdes 6:e kavallerikåren under hans befäl;
s. å. blef han generallöjtnant.

Efter marsrevolutionen 1917 öfverförd till reserven,
återvände M. på hösten s. å. till Finland, där
förhållandena börjat antaga en alltmer anarkisk
prägel (se Finland. Suppl., sp. 833). Då den
finländska regeringen saknade maktmedel att nedslå
det skräckvälde, som i synnerhet i södra delen af
landet utbredde sig, så öfvertogs samhällsförsvaret
af frivilliga organisationer, de s. k. skyddskårerna,
hvilka efter hand underordnades en af f. d. finländska
officerare bildad militärkommitté. Legaliserad på
hösten, såg denna inom kort en af sina främsta
uppgifter i att utse en öfverbefälhafvare i det
krig, som syntes oundvikligt. Valet föll slutligen
på M., och efter någon tvekan åtog han sig det svåra
värfvet. Vidtalad af militärkommittén vid årsskiftet,
fick han 16 jan. 1918 af senatens ordförande
P. E. Svinhufvud ett muntligt bemyndigande och
utnämndes 26 jan. formligen till högste befälhafvare
"i och för ordningens upprätthållande i norra
Finland". Redan dagen därpå öppnade de revolutionäre
det länge förberedda kriget genom att taga Helsingfors
i besittning. Samtidigt frigjorde M. den nationella
motvåg, som framkallats af de ryska och röda hoparnas
excesser. Han vistades sedan 19 jan. i Österbotten
jämte sin stab, några medlemmar af militärkommittén,
och beslöt sig vid ett krigsråd 25 jan. för omedelbar
aktion. Till de bristfälligt beväpnade, men af
stridslust lågande sydösterbottniska skyddskårerna
utgick order att natten till 28 jan. öfverrumpla och
afväpna de ryska trupperna i Vasa och på en del andra
orter af strategisk betydelse. Därmed hade M. inledt
fejden i det psykologiska ögonblicket. När inom
några dagar hela Österbotten rensats från fiender,
hade de "hvita" kårerna, numera officiellt erkända
såsom den lagliga regeringens trupper, beredt
denna en säker tillflyktsort, skapat en fast bas
för operationerna samt genom ett rikt krigsbyte
någorlunda tillfredsställande sörjt för sin beväpning
och utrustning.

I skydd af den starka positionen vid Filppula och
den i en hast uppkommande, aktivt försvarade "hvita
fronten" från Bottenhafvet till Ladoga skapade
M. under de närmaste veckorna Finlands armé af de
öfverallt tillströmmande frivilliga skarorna och
de på grund af regeringspåbud om allmän värnplikt
inkallade årsklasserna. Redan i midten af mars var
detta storartade organisationsarbete slutfördt, och
M. kunde egna sig åt sin hufvuduppgift, att krossa
de rödes välde i södra Finland. Den stora offensiven
inleddes med ett angrepp mot Tammerfors, den röda
arméns främsta stödjepunkt och kraftcentrum. En serie
omfattande rörelser ledde till fullständig cernering
(25 mars) af Tammerfors, och efter flera dagars
blodiga strider sträckte de upproriske vapen (5—6
april). Efter segern vid Tammerfors, den hvita härens
största bragd, förlade M. operationernas tyngdpunkt
till karelska fronten, där Viborg 29 april togs
med storm. Därmed var kriget praktiskt taget vunnet
(se vidare Finland. Suppl., sp. 834—836).

Fälttågets afslutande påskyndades i hög grad genom den
tyska expeditionskår, som i början af april landsteg
i Hangö. Till en början hade M. motsatt sig en sådan
handräckning, enär han ansåg det för landet lyckligast
att med egna krafter framtvinga slutuppgörelsen
med en inre fiende samt dessutom ville iakttaga
full neutralitet i kampen mellan centralmakterna
och ententen. Då emellertid den tyska hjälpen var
en beslutad sak, tillvaratog han landets intressen
genom en värdig och själfständig hållning. Genom
telegram till Ludendorff utverkade han, att den tyska
expeditionskåren omedelbart efter landstigningen
ställdes under finländskt öfverbefäl. Skickligt
samarbetande med chefen för den tyska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>