Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Milliola ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gitterkonstanten för stensalt och sylvin betecknas med
d(100), anger där 100 (Millerska) indices för kubens
yta. Med användning af röntgenstrålar har man äfven
lyckats utarbeta metoder för såväl mineralogisk som
kemisk analys. — Den geometriska kristallografien har
vunnit stort uppsving genom införandet på 1890-talet
af den tvåkretsade goniometern l. teodolitgoniometern
(se Goniometer, sp. 1467). Bland de nyaste
undersökningsmetoderna torde också böra nämnas, att
man genom undersökning af slipprof i påfallande ljus
medelst användning af metallografiens (se d. o.,
sp. 244—245) metoder kommit till goda resultat
vid undersökning af opaka mineral, en metod, som
för tydning af malmers förekomst och bildning är
af allra största betydelse. Bland den kemiska
mineralogiens nyare framsteg bör också nämnas,
att man på senare tider på mineralogiska spörsmål,
särskildt mineralombildningar och omsättningar,
tillämpat den fysikaliska kemiens lagar, framför
allt fasregeln. Därigenom har man i många fall fått
klarhet öfver betingelserna för de olika mineralens
bildning och därigenom öfver deras bildningshistoria,
deras paragenesis (se d. o.), som också är ett
forskningsområde, åt hvilket man i senare tider egnat
mycken uppmärksamhet.
Litt.: Bland moderna arbeten må nämnas a) Systematisk
mineralogi, äfven handböcker: J. D. Dana, "A system
of mineralogy" (6:e uppl., af E. S. Dana, 1892;
"Appendices", 1—3 1899, 1909 och 1915), C. Hintze
(med medarbet.) "Handbuch der mineralogie" (1889
ff.), P. Groth, "Tabellarische übersicht der
mineralien nach ihren krystallographisch-chemischen
beziehungen geordnet" (4:euppl. 1898), Foote mineral
company, Complete mineral catalogue (1909). — b)
Mineraloptik, mineralkemi och röntgenografi:
A. N. och H. N. Winchell, "Elements of optical
mineralogy" (1909), Fr. Rinne, "Einführung in
die kristallograph. formenlehre und elementare
anleitung zu kristallographisch-optischen sowie
röntgenographischen untersuchungen" (4:e—5:e uppl.,
1922), F. Pockels, "Lehrbuch der kristalloptik"
(1906), C. Doelter (med medarbet.) "Handbuch der
mineralchemie" (1912), W. H. och W. L. Bragg, "X-rays
and crystal structure" (4:e uppl. 1922), P. P. Ewald
"Kristalle und röntgenstrahle" (1923), Fr. Rinne,
"Das feinbauliche wesen der materie, nach dem vorbilde
der kristalle" (2:a—3:e uppl. 1922).
— c) Läroböcker: E. S. Dana, "A text-book of
mineralogy with an extended treatise on
crystallography and physical mineralogy"
(6:e uppl. af W. E. Ford, 1922), F. Klockmann,
"Lehrbuch der mineralogie" (7:e—8:e uppl. 1922),
sir H. A. Miers, "Mineralogy, an introduction to
the study of minerals" (1902), P. Niggli, "Lehrbuch
der mineralogie" (2:a uppl. 1925), G. Tschermak,
"Lehrbuch der mineralogie" (8:e uppl. 1920), samt
A. Sjögren, "Lärobok i mineralogi" (3:e uppl., af
Hj. Sjögren, 1880), A. E. Törnebohm, "Kortfattad
lärobok i de första grunderna af mineralogi och
petrografi" (3:e uppl. 1902), samt O. Gertz och K. A.
Grönwall, "Grundlinjer till mineral- och bergartslära"
(1923). — G. Aminoff har 1921 med anledning af
Geol. fören:s i Stockholm 50-årsjubileum i
dess förhandlingar meddelat: "Svensk mineralogisk
forskning. En återblick". — Tidskrifter:
"Neues jahrbuch für mineralogie, geologie
und paläontologie" (Stuttgart, sedan 1833),
(Tschermaks) "Mineralogische und petrographische mitteilungen"
(Wien, sedan 1879), (Groths) "Zeitschrift für
krystallographie und mineralogie" (Leipzig,
sedan 1877), "Bulletin de la Société française
de minéralogie" (Paris, sedan 1878), "The
Mineralogical magazine" (London, sedan 1876) och
"The American mineralogist" (Menasha, Wisconsin,
sedan 1915).
K. A. G.
Mineralogisk [-lå̄g-], som hör till mineralogi (se
d. o.).
*Mineraloljor. Se äfven Brunkolstjära. Suppl.
Mineralteori kallades af Justus v. Liebig (se
denne) den af honom i motsats mot den rådande
s. k. humusteorien (se d. o. Suppl.) framställda
läran, att växternas mineraliska beståndsdelar
(askbeståndsdelar), men ej humus utgöra växternas
näringsämnen, hvilka de för sin tillväxt behöfva
upptaga ur jorden. Då enligt Liebigs mening
växterna kunna fylla sitt behof af ej blott kol,
väte och syre, utan äfven kväfve ur luftens
outtömliga förråd af dessa ämnen, behöfde man
genom gödsling underhålla endast jordens förråd af
mineralämnen, hvarför den vanliga gödslingen med
kreatursspillning helt kunde ersättas af konstgödsel
innehållande mineralämnen, en uppfattning,
som senare visades vara ohållbar, jfr Gödsling.
H. J. Dft.
*Mineralvatten (sp. 582). Mineralvattnen i Porla,
Pyrmont och Spa innehålla icke järnsulfat,
utan järnkarbonat (se Porla brunn, Pyrmont och
Spa). Om radioaktiva mineralvatten se Gastein och
Radioaktivt vatten. (I underskriften under fig. i
hufvudarb. står Apotekarnas bör vara Nordstjärnans.)
K. A. V—g.
*Minerva, den af K. Trübner utg. "Jahrbuch der
gelehrten welt" utkommer fr. o. m. 1920 i Berlin.
Minettmalm (fr. minette, af mine, grufva, malm),
bergsv., geol., en oolitisk järnmalm, en brunjärnmalm,
som innehåller genomsnittligen 36 proc. järn;
järnhalten kan stiga till 50 proc., och malmen anses
f. n. ej brytvärd, då den understiger 30 proc. Järnet
förekommer här som järnoxidhydrat (limonit), och
malmen innehåller 1,6—1,8 proc. fosforsyra, hvarför
den med fördel kan användas till järnframställning
enligt den basiska bessemermetoden. Den utnyttjas
äfven synnerligen väl i samband med de svenska
exportmalmerna. Då minettmalmen förekommer tills.
med kalkstenar, har man vid dess nedsmältning
ytterligare den fördelen, att den är en engående
malm. Minettmalmen förekommer i jurasystemet (se
d. o., sp. 302 och 304) i undre dogger (zonerna med
Harpoceras Murchisonae och H. opalinum) i ett område
v. om floden Mosel i Lothringen och Luxemburg. Malmen
ligger där inlagrad i jurasystemets lager af
kalkstenar och skifferleror, oftast som jämna lager
eller flötser med nästan horisontalt läge, stundom
som linser. Oftast förekomma 3—4 lager, stundom flera,
med en mäktighet af från omkr. 1 m. till 5 m. Lagren
stupa i allmänhet mot v., såsom geol. kartan visar
genom förekomst af äldre formationer i ö. och yngre
i v., så att malmerna gå i dagen i ö. och på djupet
i v. Malmerna gå sålunda i dagen i det förr Tyska
Lothringen samt i s. i trakten af Nancy, men de
rikaste områdena finnas i n. kring Longwy och Briey
i franska Lothringen. Enligt uppskattning till 11:e
Internationella geologkongressen i Stockholm 1910
(se Järnmalmer. Suppl.) skulle af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
