Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mirabeau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
missionsstatistik från de i missionsrådet representerade
missionsorganisationerna.
(Sp. 672) Svenska kyrkans missionsfält äro
f. n. (1925) Sulu-Natal (suluerna) och Rhodesia
(karanga) i Syd-Afrika, Syd-Indien (tamulerna)
och Central-Kina. I Syd-Afrika nytillkomna
hufvudstationer äro i Sululand Ngwibi (fr. 1920)
och i Rhodesia Masase (fr. 1919). — I Indien
hade Svenska kyrkan genom öfverenskommelse med
Leipzigmissionssällskapet 1901 visserligen fått eget
område inom den evangelisk-lutherska tamulmissionen,
men detta betraktades alltjämt som en del af tyska
missionen och kallades "Den svenska diecesen af
evang. lutherska Leipzigmissionen". Emellertid vann
1914 denna svenska mission full själfständighet
äfven utåt, om ock i närmaste samarbete med
det tyska sällskapet. Detta blef den lutherska
tamulmissionens räddning, då efter Världskrigets
utbrott all tysk mission i Indien blef förbjuden
från hösten 1915. "Church of Sweden mission" kunde
då som en själfständig mission öfvertaga hela den
tyska tamulmissionen. 14 jan. 1919 konstituerades
en evangelisk-luthersk tamulkyrka (Tamil evangelical
lutheran church), ledd af ett af missionärer och
inder bestående kyrkoråd och en i regel hvart tredje
år sammanträdande synod. I kyrkorådet blef doktor
E. Heuman (se d. o. Suppl.) först lifstidspresident
(1920), sedan enligt synodens beslut vigd till biskop
(1921). Enligt gällande konstitution skiljes mellan
den utländska missionen (Svenska kyrkans mission)
och den inhemska kyrkan. Af denna sistnämnda har
öfvertagits allt församlingsarbete, evangelisation
och all lägre undervisning, med ekonomiskt småningom
minskadt understöd från Svenska kyrkans mission. Den
högre undervisningen däremot, större skolhem,
flickskolor, seminarier, sjukhus, zenanaarbete,
industriskolor och bokförlagsverksamhet ledas
alltjämt af missionen, men med bestämdt syfte,
att tamulkyrkan, i den mån den får inre och
yttre ekonomiska förutsättningar därtill, skall
öfvertaga den ena efter den andra af äfven dessa
verksamhetsgrenar. Missionsområdet är uppdeladt i 8
dieceser, hvartill komma 3 diasporaförsamlingar. Såsom
pensionerad missionsveteran verkar ännu
K. J. Sandegren (fr. 1869). I Tirupatur utför
doktor Fr. Kugelberg en omfattande och betydelsefull
läkarmission. — I Kina upptogs i samband med den
kristliga studentrörelsen därstädes mission 1918
bland studerande ungdom, och 1920 fattades beslut
om att upprätta en högre läroanstalt vid Taohualuen
i provinsen Hunan förnämligast i syfte att bereda
möjlighet för blifvande lärare och präster inom
de lutherska missionerna i Kina till grundligare
underbyggnad. Högskolan, hvars rektor är professor
K. B. Westman, öppnades hösten 1923. S. å. upptogs
direkt missionsarbete i Chang-sha (Tschang-scha), där
äfven ett evangeliseringsarbete bland kvinnor pågår i
förbindelse med K. F. U. K. — På sina missionsfält har
Svenska kyrkan enligt den i sept. 1924 offentliggjorda
allmänna svenska missionsstatistiken för 1923 127
missionärer (af dem 30 ordinerade, 46 ogifta och
35 gifta kvinnliga samt 1,093 infödda medarbetare,
af dem 49 ordinerade), 57 hufvudstationer och
385 bistationer, 33,795 församlingsmedlemmar (af
dem 15,230 kommunikanter), 406 skolor, med 19,762
lärjungar (af dem 3,356 kvinnliga). Inkomsterna
voro 1,354,179 kr., utgifterna 1,212,698
kr. "Missionstidningen" utgår i 36,000 ex. Som Svenska
kyrkans missions ombud och sekreterare eller, som
denna uppgifts innehafvare nu kallas, missionsdirektor
ha efter 1906 tjänstgjort kyrkoherde K. A. Ihrmark
(1906—14) och pastor G. Brundin (fr. 1914).
(Sp. 674) Ev. fosterlandsstiftelsens missionsfält
äro fortfarande Öst-Afrika och tre af Indiens
centralprovinser. I Addis Abeba, Abessiniens
hufvudstad, utförde pastor Karl Cederqvist från 1904
till sin död (1919) ett pionjärarbete. Dörrarna ha
sedan öppnats inåt det egentliga Gallalandet, där
f. n. doktor E. Söderström är verksam i Nakamte som
läkarmissionär. — Missionsarbetet i Jubaområdet pågår
f. n. på fyra hufvudstationer: Kismaju (fr. 1897),
Jonti (fr. 1906), Mofi (fr. 1910) och Alexandra
(fr. 1923). — Äfven på Ev. fosterlandsstiftelsens
missionsfält i Indien har en infödd evangelisk kyrka
börjat en själfständig tillvaro, nämligen från 9
febr. 1923, då församlingarnas deputerade, samlade
till konferens i Chindwara, antogo en konstitution för
Evangelisk-lutherska kyrkan i Centralprovinserna. — På
sina båda missionsfält har Ev. fosterlandsstiftelsen
enligt senaste missionsstatistik (1923) sammanlagdt
79 missionärer (af dem 19 ordinerade, 32 ogifta och
17 gifta kvinnliga), 294 infödda medhjälpare (af dem
15 ordinerade och 81 kvinnliga), 25 hufvudstationer
och 90 bistationer, 5,100 församlingsmedlemmar,
af dem 2,238 nattvardsberättigade, 118 skolor,
2,965 lärjungar (af dem 949 kvinnliga). Inkomsterna
voro s. å. 682,701 kr. och utgifterna 682,552
kr. Missionstidningen utgick 1924 i 20,000 ex. —
Missionsdirektorsuppgiften, med hvilken till
1903 föreståndarskapet för missionsinstitutet
å Johannelund varit förenadt, har sedan 1909
innehafts af kyrkoherde Johannes Lindgren (1909—22)
och pastor Nils Dahlberg (fr. 1922). 1923 voro
missionsstyrelsens representanter i landsorten 797 och
distriktsföreståndarna 14. Hjälpföreningar, anslutna
till Ev. fosterlandsstiftelsen, äro 342, hvartill
komma de till De ungas förbund för kristligt arbete,
som stödjer Ev. fosterlandsstiftelsen, anslutna
föreningarna, år 1923 till ett antal af 670.
(Sp. 676) Svenska missionsförbundets
missionsfält äro fortfarande Kongo, Kina och
Öst-Turkestan. F. n. (1925) fortgår i Belgiska
Kongo arbetet på följande hufvudstationer:
Mukimbungu (fr. 1886), Kibunzi (fr. 1888),
Kinkenge (fr. 1897), Kingoyi (fr. 1900); i Franska
Kongo: Madzia (fr. 1909), Muzana (fr. 1910),
Brazzaville (fr. 1911), Kolo (fr. 1916), Indo
(fr. 1918), Loubetzi (fr. 1916) och Sunde Lutete
(1924). Missionstryckeriet är alltjämt förlagdt till
transportstationen i Londe nära Matadi (fr. 1893). Om
doktor K. E. Lamans språkvetenskapliga verksamhet
se Laman, K. E. Suppl. Efter doktor Valfridsson
har doktor G. Palmær utfört ett omfattande och
betydelsefullt arbete som läkarmissionär. — I
Kina pågår f. n. (1925) missionsverksamheten på
de i hufvudarbetet uppräknade hufvudstationerna
jämte Kishui (fr. 1917). — I Öst-Turkestan fortgår
arbetet på hufvudstationerna Kaschgar (fr. 1894),
Jarkand (fr. 1895) och Hancheng (fr. 1909). —
Missionsförbundet hade 1923 på sina missionsfält 151
missionärer (af dem 65 ordinerade, 39 ogifta och 45
gifta kvinnliga), 589 infödda medarbetare (af dem 53
ordinerade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
