Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mochlos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— i trakten af Ocna och n. om Focșani —,
som de behöllo till fredsslutet. Jfr
Världskriget, sp. 225 och 226.
H. J—dt.
Moldaviter (uppkalladt efter Moldau, Böhmens
hufvudflod), geol., petrogr., äro de i södra Böhmen,
väsentligen mellan Moldauthein och Budweis, först
funna glasmeteoriterna (se d. o. Suppl. och fig.), om
hvilkas natur och ursprung man länge tvistat. De bestå
af ett genomskinligt glas med ljusa färgtoner, från
lökgrönt till buteljgrönt (däraf namnet buteljstenar)
och olivgrönt. Moldaviten erinrar i färgen om
olivin och krysolit (se d. o.) och används liksom
dessa och det vulkaniska glaset obsidian, hvilket
den också i någon mån liknar, som prydnads- och
ädelsten. Vanligen slipas moldaviten på samma sätt
som krysoliten och har också kallats pseudokrysolit;
dess användning i smycken är ganska begränsad.
K. A. G.
*Molde. Sedan Romsdalsbanan i slutet af 1924 öppnats
för trafik, har M. fått snabba förbindelser med Oslo
och alltmer utpräglad ställning som ett centrum för
turisttrafiken i norra delen af Vestlandet.
*Moldenhawer. 1. D. G. M. Se Ada Adler, "D. G. M. og
hans haandskriftsamling" (1917).
P. E—t.
*Molé. — 2. Louis Mathieu M., grefve. Se marquis de
Noailles, "Le comte de M. Sa vie et ses mémoires"
(3 bd, 1922—24).
Molekylarfysik är den del af fysiken, som behandlar
molekylernas byggnad. Denna vetenskapsgren, som
f. n. befinner sig i begynnelsen af sin utveckling,
är sålunda egnad att skapa en rationell vetenskaplig
grundval för den kemiska forskningen. På grund af
dess nära samband med kemien är det svårt att afgöra,
hvad som rätteligen bör hänföras därtill. Ordet
molekylarfysik har också förr, särskildt af O. Lehmann,
brukats i en mycket vidsträckt och, efter hvad
numera måste anses, knappast rationell bemärkelse. Den
kinetiska gasteorien (se d. o.) torde få räknas
hit, enär denna möjliggjort en första orientering
rörande gasmolekylers rörelse och form. Detsamma
gäller om studiet af Browns molekylarrörelse (se
d. o. Suppl.). Till molekylarfysiken höra också de
på senaste åren utförda försöken att fysikaliskt
tolka atombindningarnas natur i molekylerna. Man
anser sig kunna skilja på 2 hufvudtyper af kemiska
föreningar, de polära l. heteropolära och de icke
polära l. homeopolära. I de förra anses atomerna
vara bundna vid hvarandra genom elektrostatisk
attraktion, hvarvid atomerna erhålla sina laddningar
genom öfvergång af elektroner från ett atomslag
till ett annat inom molekylen (se Atommodell.
Suppl.). Detta bindningssätt är i hufvudsak
detsamma, som Berzelius antagit i sin bekanta
dualistiska valensteori. De homeopolära föreningarna
sammanhållas, förmodar man, genom gemensamma
elektroner. Gemensamt för alla sammankopplingar af
atomer till molekyler anser man vara, att elektronerna
härigenom ernå stabilare grupperingar (J. J. Thomson,
Stark, Kossel). Utgående från denna föreställning, ha
amerikanerna Lewis och Langmuir uppbyggt en
vidlyftig teori rörande atombindningen i molekyler,
som dock i vissa delar föga höjer sig öfver äldre
tiders valensteoretiska spekulationer. Någon klar
föreställning om de sammanhållande krafterna i
molekylerna torde knappast
vara möjlig att ernå, förrän molekylernas byggnad
blifvit fullständigare utredd. Bland de mest
lofvande undersökningarna, egnade att belysa
molekylernas struktur, torde få räknas den under
senare år påbörjade analysen af molekylspektra (se
d. o. Suppl.). Gränsvåglängderna i röntgenstrålarnas
absorptionsspektra ha också vid nyligen, framför allt
af A. E. Lindh i Lund, utförda noggranna mätningar
visat sig bero icke endast af hvilka atomslag, som
ingå i det absorberande mediet, utan äfven af det
sätt, hvarpå atomerna äro bundna vid hvarandra.
Siegbahn och hans lärjungar ha dessutom nyligen
konstaterat, att atomernas bindningssätt kan spåras
äfven i emissionsspektra. Röntgenspektrografien
är sålunda också egnad att belysa molekylernas
byggnad. Kvalitativa utredningar öfver
elektronhöljenas deformation vid sammankoppling af
atomer ha genomförts af Fajans och finländaren
J. Wasastjerna. Resultat af stor betydelse för vår
kännedom om molekylernas struktur ha också vunnits
genom undersökningar öfver de s. k. flytande
kristallerna (se d. o.). I dessa arbeten, som
påbörjats af Lehmann, ha The Svedberg och
K. V. Oseen i Uppsala under de senaste åren gjort viktiga
insatser.
A. W—n.
*Molekylarföreningar. Rad 6 står organiska bör
vara oorganiska. Jfr Metallammoniakföreningar.
Suppl. samt Valensteori.
Molekylarluftpump, fys., en af Gaede konstruerad
luftpump, med hvilken mycket låga gastryck kunna
uppnås. Se Vakuum och, i Suppl., Vakuumpump.
E. R—dt.
*Molekylarrörelse. Se äfven Browns molekylarrörelse. Suppl.
Molekylspektrum. Sedan spektroskopiens äldsta
dagar indelade man spektra i två hufvudtyper:
linje- och band-spektra (se därom Spektrum, sp. 638
ff.). Beteckningen bandspektra uppkom därigenom,
att dessa ofta uppträda i täta linjegrupper, som
med de då till buds stående spektroskopen icke
kunde upplösas i sina komponenter, utan tecknade
sig som breda band i spektrum. Denna indelning af
spektra har så till vida visat sig vara lycklig,
som man numera med full visshet tillskrifver atomen
och molekylen att vara bärare af resp. linje- och
band-spektra. Undersökningarna af bandspektras
struktur försvåras i hög grad af bandens oerhörda
linjerikedom och af deras skiftande utseende för
olika emissionsbetingelser. En annan svårighet är den,
att molekylen vid de höga temperaturer, som erfordras
för att bringa upp strålningen till en för de stora,
men ljussvaga spektrograferna lämplig intensitet,
lätt dissocieras eller öfvergår i andra molekyler. I
så fall erhålles icke ett, utan flera hvarandra
öfverlagrande molekylspektra. Att å andra sidan på
teoretisk väg med hjälp af en molekylmodell beräkna
spektrum bjuder genast på ett oöfverkomligt hinder —
flerkropparsproblemet (jfr Trekropparsproblemet). De
stora framsteg, som de senaste årens utveckling
likväl medfört för studiet af molekylspektra, få i
första hand tillskrifvas de allmänna synpunkter,
som kvantteorien (se Planck, M. K. E. L., och
Fysik. Suppl., sp. 1107) och korrespondensprincipen
(se d. o. Suppl.) ge oss öfver sambandet mellan
strålning och materia. Här må i korthet skisseras de
resultat, som man på denna väg uppnår. Enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
