- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 37. Supplement. L - Riksdag /
755-756

(1925) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Nikolaus I, konung af Montenegro - Nikolaus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kritiska skede. N. dog 1 mars 1921 i Antibes. —
Hans gemål, drottning Milena, dog 16 mars
1923 i Antibes. Sonen Mirko dog 2 mars 1918
i Wien. Till förmån för dennes son Mikael
(f. 1908) afstod N:s äldste son Danilo 7
mars 1921 sina anspråk på Montenegros tron.
V. S—g.

*Nikolaus, ryska kejsare. 1. N. I
Pavlovitj. Litt.: M. Mandt, "Vid N. I:s hov. En tysk
läkares minnen" (2 dlr, 1920).

2. N. II Aleksandrovitj. Om N:s regering fram
till Världskrigets utbrott 1914 se Ryssland,
sp. 1480—1510. Personligen var N. uppriktigt
fredsälskande, men hans svaga och osjälfständiga
natur gjorde honom till ett motvilligt redskap för
krigsifrande kretsar i hans omgifning. Betecknande är
N:s åtgärd att 29 juli under intrycket af fredliga
underrättelser från Berlin befalla återkallande af
den s. d. beslutade allmänna mobiliseringsordern
för att följande dag åter låta sig omstämmas till
att bekräfta den under tiden, honom ovetande,
trots förbudet igångsatta mobiliseringen (se
Suchomlinov 2). Under påverkan af sin gemål, som
fruktade politiska stämplingar af öfverbefälhafvaren
storfurst Nikolaj Nikolajevitj, samt äfven för att
ge ett öfvertygande bevis på sitt fasta beslut att
fullfölja kriget till det yttersta, öfvertog N. 5
sept. 1915 själf öfverbefälet öfver armén och vistades
sedermera mestadels i stora högkvarteret i Mohilev;
operationernas strategiska ledning öfverlät han
helt åt generalstabschefen Alexejev. I politiska
frågor lät kejsaren sig ödesdigert påverkas af sin
sjukliga och hysteriska gemål, som i sin ordning stod
under inflytelse af den mystiske bonden Rasputin
(se d. o. Suppl.), hvilken genom sitt ingripande
vid kriser i tronföljarens sjukdom vunnit hennes
oinskränkta förtroende. Hon utsattes för grundlösa
beskyllningar för högförrädiska förbindelser med
tyskarna, och när detta förtal vann tilltro äfven
inom storfurstliga och tongifvande dumakretsar, ökades
därigenom kejsarparets isolering och N:s misstro mot
riksdumans ledande män. Revolutionsrörelsens snabba
tillväxt kom för N. som en öfverraskning, och mot alla
varningar ställde han sin mystiskt fatalistiska tro på
sin af Gud bestämda uppgift. Ej ens mordet på Rasputin
(natten till 30 dec. 1916) förmådde öfvertyga honom
om lägets allvar. Då revolutionen utbröt i Petersburg
(mars 1917), spärrades för N. vägen till hufvudstaden,
och i Pskov, dit han då begaf sig, öfvertygades han
i general Ruzskijs högkvarter om oundvikligheten
af en tronafsägelse. Sedan han inhämtat, att sonens
sjukdom var obotlig, afsade han sig, för att denne
ej skulle behöfva skiljas från sina föräldrar, 15
mars tronen till förmån ej för denne, utan för sin
broder Mikael. Han återvände därpå till högkvarteret,
togs där i förvar af emissarier från provisoriska
regeringen och hölls under bevakning på slottet
i Tsarskoje Selo. Provisoriska regeringen vågade
ej fullfölja sitt af engelska regeringen godtagna
förslag om, att N. och hans familj skulle få sig
anvisad vistelseort i England. I aug. 1917 flyttades
den fångna kejsarfamiljen till Tobolsk, där den
inkvarterades i guvernörsresidenset. Därifrån fördes
N., kejsarinnan och storfurstinnan Maria 26 april 1918
till Jekaterinburg, där familjens öfriga medlemmar,
som fått stanna kvar till följd af storfurst Alexejs
sjukdom, återförenades med dem 23 maj. Köpmannen Ipatievs hus
var kejsarfamiljens fängelse; vaktbefälhafvare
var från 4 juli den judiske sovjetkommissarien
Jankel Jurovskij, hvilken anses ha från centrala
exekutivkommitténs i Moskva president, J. Sverdlov,
erhållit order om att i hemlighet låta aflifva
kejsarfamiljen. Syftet med dennas hämtande från
Sibirien har varit föremål för många gissningar
(bl. a. om att tyska sändebudet Mirbach skulle
ha arbetat för att förmå N. att godkänna freden i
Brest-Litovski). Bolsjevikregeringens syfte med mordet
är klarare; det gällde att genom aflifvande af så
många af dynastiens medlemmar som möjligt motarbeta
planerna på en monarkisk restauration. Morden
utfördes natten mellan 16 och 17 juli 1918. Jurovskij
infann sig och föregaf, att i staden utbrutit
oroligheter, hvilka nödvändiggjorde skyndsamt ombyte
af vistelseort. Då N. och hans familj i hast ekiperat
sig för resan och samlats i ett rum i bottenvåningen
för att vänta på resvagnarna, blefvo de samtliga
plötsligt nedskjutna med revolverskott. Liken fördes
till en närbelägen skog, styckades och brändes i flera
dagar på bål med tillhjälp af bensin och svafvelsyra;
askan nedkastades i ett grufhål. Förutom N., hans
gemål, son och fyra döttrar, aflifvades vid samma
tillfälle tsarens lifmedikus, doktor Botkin, och tre
tjänare. Omständigheterna vid morden bragtes senare i
dagen genom en af Koltjaks regering anordnad grundlig
undersökning, hvarvid bl. a. i och invid grufhålet
påträffades ett flertal smärre föremål (spännen,
knappar, örhängen m. m.), som bevisligen tillhört de
mördade, samt doktor Botkins löständer och ett finger
af en kvinna, troligen kejsarinnan. Tid efter annan
uppdykande rykten om, att någon af kejsarfamiljens
medlemmar undkommit, vederläggas fullständigt
af dessa fynd (hvilka öfver Sibirien förts till
Europa och 1924 öfverlämnats till de mördades
anförvanter) samt af hela undersökningsresultatet. —
Samstämmiga vittnesbörd om kejsarparets fångenskap
gå ut på, att N. och hans gemål därunder städse
visat prof på själsstyrka och tålamod under en ofta
ovärdig behandling från råa väktares sida. Litt.:
P. Gilliard, "Le tragique destin de Nicolas II et
de sa famille" (1922; Gilliard var tronföljarens
schweiziske informator och åtföljde honom i
fångenskapen till ankomsten till Jekaterinburg).
2. V. S—g.

*Nikolaus (ry. Nikolaj), ryska storfurstar.

illustration placeholder

2. N. Nikolajevitj var under Världskriget
öfverbefälhafvare öfver ryska armén från 3 aug. 1914
till 5 sept. 1915, då han hufvudsakligen af inre
politiska skäl entledigades och efterträddes af kejsar
Nikolaus. N. utnämndes till vicekonung af Kaukasien
och öfverbefälhafvare öfver därvarande ryska
stridskrafter (Kaukasusarmén). I samband med
kejsarens abdikation blef han 16 mars 1917 åter
öfverbefälhafvare, men afsattes redan 24 s. m. af
den revolutionära regeringen, på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:11:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcq/0420.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free