Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 37. Supplement. L - Riksdag / 1051-1052 (1925) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petrarca ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upplösas granula fullständigt. Vid insprutning
af kolerabakterier och normalt serum
upplösas icke bakterierna på detta sätt.
G. Wrgn.

Pfeil [pfa’jl], Christoph Karl Ludwig, friherre von,
tysk psalmist, f. 1712 i Grünstadt vid Worms,
d. 1784 i Deufstetten, jurist och diplomatisk
ämbetsman i konung Fredrik II:s af Preussen tjänst,
var mycket alstringsrik andlig skald, påverkad
först af Zinzendorf, men sedan ännu mäktigare
af Bengel, som äfven skref företalet till P:s
Evangelischer liederpsalter (1747). Omfångsrika urval
af P:s diktning, som ännu är högt skattad i det
evangeliska Tyskland, ha utgetts dels af G. Knak
(185—53), dels af E. Teichmann (1852). Mycket
älskad är särskildt hans lofsång öfver det kristna
hemmet ("Wohl einem haus" etc.), försvenskad af
J. A. Eklund och upptagen under n:r 616 i "Nya
psalmer" af 1921. — Biogr. af H. Merz (1863).
E. N. S—g.

*Pfitzner, H., lämnade 1916 ledningen af operan
i Strassburg och är numera kompositionslärare vid
musikhögskolan i Berlin. Han fick där 1913 professors
titel, blef i Strassburg filos. hedersdoktor och
1920 bajersk generalmusikdirektor samt 1917 led. af
Mus. akad. i Stockholm. Hans senaste hufvudarbeten
äro tondramat Palestrina (1917) och den romantiska
kantaten Von deutscher seele (1922). Som stridbar
skriftställare har han utgett bl. a. Futuristengefahr
(1917) och Die neue ästhetik der musikalischen
impotenz (1919). P. dirigerade 1922 i Stockholm tre
af sina tonverk.
E. F—t.


Pflanzer-Baltin, Karl von, friherre, österrikisk
fältmarskalk, f. 1 juni 1855 i Fünfkirchen,
Ungern, d. 8 april 1925 i Wien, blef 1871 officer
vid kavalleriet, 1884 generalstabsofficer, 1896
stabschef vid 11:e armékåren, 1897 öfverste,
1903 inf.-brigadchef och generalmajor, 1907
fältmarskalklöjtnant och fördelningschef, 1914
general af kav., 1916 generalöfverste och 1918
fältmarskalk. 1911—14 var han generalinspektör
för officersskolorna. Under Världskriget förde
han 1914—16 7:e armén på österrikiska frontens
yttersta högra flygel, återeröfrade 1915 Bukovina
från ryssarna, motstod framgångsrikt ryssarnas
anfall under nyårsslaget 1915—16, men förmådde
ej hindra dessa att under Brusilovs 1:a offensiv
åter sätta sig i besittning af Bukovina (i juni
1916). P. blef då generalinspektör för fottrupperna
och sedan (i juli 1918) öfverbefälhafvare i
Albanien, där han i en följd af strider (i juli
och aug.) besegrade de allierade italienarna och
fransmännen. Han afgick ur aktiv tjänst i dec. 1918.
H. J—dt.

*Pflugk-Harttung, J. von, dog 5 nov. 1919 i
Berlin. P. skref ytterligare bl. a. Der kampf um die
freiheit der meere (1917). Af hans "Weltgeschichte"
utgåfvo Hans Hildebrand och Harald Hjärne en bearbetad
svensk uppl., "Världshistoria" (6 bd, 1912—21).

*Pfuhl, J., dog 3 maj 1914 i Baden-Baden.

*Phædrus. — 2. Romersk fabeldiktare.
Se äfven Zander, K. M.

Phæstus. Se Faistos. Suppl.

Phalangerinæ, zool. Se Pungdjuren, sp. 600.

*Phalaris, bot., bör accentueras Phalāris.

Phalén, Adolf Krister, filosof, universitetslärare,
f. 19 jan. 1884 i Tuna församling, Kalmar län,
filos. doktor 1912, blef s. å. docent samt 1914
t. f. och 1916 ord. professor i teoretisk filosofi
vid Uppsala universitet. P. anser, att såväl de
metafysisk-ontologiska som de kunskapsteoretiska
problemen i de former, i hvilka de föreligga inom
den nutida filosofien, konsekvent måste leda till
olösbara uppgifter och att detta beror därpå, att
man ej tillräckligt klargjort de begrepp, med hvilka
man i problemställningarna rör sig. Därför ser han
filosofiens närmaste uppgift förnämligast i analys
och logisk bearbetning af de allmänna begrepp,
som utgöra förutsättningar för våra teoretiska
omdömen öfver hufvud eller för teorierna i de
olika vetenskaperna. Sina undersökningar på detta
område anknyter han vanligen till de i filosofiens
historia eller i den nutida filosofien föreliggande
teorierna, hvarvid han analyserar de i dem ingående
grundbegreppen, visar de svårigheter, till hvilka
dessa leda, för att slutligen söka bestämma begreppen
så, att svårigheterna kunna lösas. I sina tidigare
arbeten vände han sig särskildt mot den subjektiva
idealismen och fenomenalismen, som enligt hans
åsikt, vare sig man utgår från ett individuellt
medvetande eller ett medvetande öfver hufvud,
ytterst måste leda till den olösbara uppgiften
att ur det odifferentierade och obestämda förklara
bestämdhet och differens. Principiellt framställde
han detta redan i Kritik af subjektivismen (i
"Festskrift, tillägnad E. O. Burman", 1910). I
sin gradualafh. Das erkenntnisproblem in Hegels
philosophie (1912) sökte han uppvisa, att det var
denna tankeriktning, som konsekvent från Kant ledde
till transcendental-filosofien och Hegel, och att det
Kantska kunskapsproblemet trots Hegels eget afvisande
af detsamma utgör den behärskande uppgiften för
hans system. Utom i en del mindre skrifter sökte han
att i Beitrag zur klärung des begriffs der inneren
erfahrung (1913) och Zur bestimmung des begriffs des
psychischen (1914) uppvisa, att kunskapsteoretiskt
idealistiska och subjektivistiska förutsättningar i
högre grad, än man föreställer sig, behärska ej blott
det kunskapsteoretiska, utan äfven det filosofiska
begreppssystemet i allmänhet. I Om det kvantitativa
betraktelsesättet i logiken (1911) och Über die
relativität der raum- und zeitbestimmungen (1922)
söker han uppvisa, att uppfattningen af rum och tid
som fenomen ej löser de motsägelser, för hvilkas
undvikande denna teori uppställts. Rumsbestämningar,
som ej innebära relationer, förutsättas för
rumsrelationerna, och tiden är visserligen en
relation, men motsägelser uppstå därvid endast
genom en oberättigad analogisering med rummet
och antagandet, att tiden är en storhet. I sitt
bidrag till Die philosophie der gegenwart in
selbstdarstellungen (1924) framställer P. grunddragen
till en positiv teori rörande de fundamentala
begreppen om omdöme, verklighet och sanning, hvarvid
han närmast ansluter sig till Kant, men med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>