Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ralph Connor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därefter finansminister under Zaimis juni—sept. 1916 och
maj—juni 1917. Som fjärde gången konseljpresident, 17
nov. 1920—febr. 1921, anordnade han folkomröstning om
konung Konstantins återkallande, men stod efter dennes
återkomst i inflytande på regeringens politik tillbaka
för sin krigsminister, Gunaris, och återgick därför
snart, och denna gång definitivt, till privatlifvet.
V. S—g.
Ralph Connor [rä’lf l. re͡i’f kå’nə], pseudonym. Se
Gordon, Ch. W. Suppl.
Ralph Iron [rä’lf l. re͡i’f a͡i’ən], pseudonym. Se
Schreiner 2 (äfven i Suppl.).
*Ramann, Lina, dog 30 mars 1912 i München.
Ramantenn, elektrot., är ingenting annat än en
spole af större dimensioner, lindad på en ram, så
att cirkulär, kvadratisk, sexkantig o. s. v. form
erhålles. Den uppställes så, att den yta, som dess
trådhvarf omsluta, står vertikalt. Ramantennen används
ej sällan för mottagning af elektromagnetiska vågor i
stället för den vanliga antennen. Alltefter längden
på de vågor, som skola mottagas, lindas ramantennen
med flera eller färre trådhvarf: flera vid långa
våglängder, färre vid kortare. Den yta ramantennen
omsluter kan variera alltefter radioförbindelsens
längd. En vanlig ramstorlek för korta våglängder
(rundradiovåglängder) är exempelvis en kvadratisk
ram med omkr. en half m. sida, lindad med ett
tiotal trådvarf. För långa våglängder (omkr. 10,000
m.) kan användas en ram med en m. sida och med
omkr. 75 trådhvarf. För ramantennens afstämning
används en kondensator (se Rundradio. Suppl.,
fig. 12 och 13). — De af en elektromagnetisk våg i
en ramantenn inducerade spänningarna (se Induktion),
som hufvudsakligen alstras af vågens magnetiska
fält, äro väsentligt svagare än de, som erhållas i en
vanlig antenn. För att af desamma erhålla kraftigaste
möjliga påvisbara ström måste ramantennens motstånd
vara mycket litet. Enär de högfrekventa strömmarna så
godt som uteslutande framgå på ledarnas ytor, gör man
ofta ramtråden i form af s. k. snörtråd, hopflätad
af ett flertal finare, emaljerade trådar för att få
ytan stor. Ramantennen kräfver dock en förstärkning
af den högfrekventa strömmen medelst vakuumrör, innan
strömmen kan göras påvisbar (se Rundradio. Suppl.).
Ramantennen har funnit användning (jfr
Rundradio. Suppl.) dels på grund af, att den är lätt
att anordna, dels därför, att den eger utpräglad
riktverkan, d. v. s. påverkas olika af en inkommande
våg, alltefter den vinkel dess plan bildar med vågens
plan. Denna riktverkan sammanhänger med, att det är
de parallellt med jordytan fortlöpande magnetiska
spänningslinjerna, som påverka ramantennen. Då denna
är ställd så, att dess plan sammanfaller med vågens
plan, erhålles största påverkan på ramen. Vrides
ramen från detta läge åt ena eller andra hållet,
minskas påverkan å densamma, för att bli noll, då
vridningsvinkeln blir 90°. Orsaken därtill är, att
i sistnämnda läge inga af vågens magnetiska linjer
skära ramens plan. På grund af, att de elektriska
linjerna i vågen ej gå alldeles vertikalt, utan luta
framåt i rörelseriktningen, erhålles dock äfven i
detta läge hos ramen en svag påverkan (nämligen från
det elektriska fältet), hvilken ger sig till känna
därigenom, att den till ramen anslutna mottagarens
hörtelefon ej blir fullkomligt tyst. Ramantennens riktverkan
är af stor betydelse vid mottagningen ur
störningssynpunkt. Radiostationer, liggande
i andra riktningar än den, åt hvilken ramens
plan pekar, påverka mottagaren föga eller icke
alls. Tydligt är, att man med ramantenn äfven kan
bestämma riktningen till en sändande station (se
Radiopejling. Suppl.).
E. Mgrn.
Rambach, August Jakob, tysk hymnolog, släkting till
den i hufvudarb. omnämnde J. J. Rambach, f. 1777
i Quedlinburg, d. 1851 i Ottensen, teol. doktor
och pastor vid Mikaelikyrkan i Hamburg, var en
bland banbrytarna för den moderna psalmforskningen,
särskildt framstående kännare och tolkare af medeltida
hymndiktning. Hans förnämsta verk är Anthologie
christlicher gesänge aus allen jahrhunderten der
kirche, nach der zeitfolge geordnet (1817—33).
E. N. S—g.
Rambæra (Rambæren), ett 1,600 m. högt snöklädt
fjäll på sydsidan af Sognefjorden i dess mellersta
del, Norge.
K. G. G.
Rambæren. Se Rambæra. Suppl.
*Ramberg, K. A., dog 30 nov. 1915.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
