Print (PDF) - On this page / på denna sida - Rundradio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rundradio
78
Rundradion bygger på de elektromagnetiska vå-
gornas egenskap att från en radiostation sprida sig
vidt och bredt i omgifningen och sålunda kunna
påverka ej blott en, utan ett obegränsadt antal mot-
ìagningsapparater, om endast dessa äro tillräckligt
känsliga och befinna sig inom radiostationens räck-
vidd. Man kan tycka, att ett användningssätt af
radio, grundadt just på denna egenskap, redan på
.ett tidigt stadium i radions utveckling borde ha
utnyttjats. I viss mån blef så af ven fallet, då radio
snart nog togs i anspråk för befordrandet af nyhe-
ter, väderleksmeddelanden, tidssignaler o. d. från
vissa centrala stationer till ett flertal mottagnings-
stationer, speciellt för sjöfartens behof. Dessa med-
delanden befordrades emellertid i telegramform, och
för deras utnyttjande kräfdes färdighet i morse-
alfabetets dechiffrering. Det var tack vare vakuum-
röret (se d. o.) - äfven kalladt katodrör, elek-
tronrör eller populärt !:lampa" och ofta, förkor-
tadt, rör -, som radiotelefoniproblemet fann sin
praktiska lösning. Med rörets hjälp kunde man på
.enkelt sätt generera för vågalstringen erforderliga
högfrekventa växelströmmar; det har äfven löst pro-
blemet att på de elektromagnetiska vågorna öfver-
föra tal och andra ljud medelst anordningar lik-
nande dem vid en vanlig telefonapparat. Genom
användning af vakuumrör som förstärkare i mot-
tagningsapparaterna kunde äfven dessas räckvidd
afsevärdt ökas. Det tekniska problemet i samband
med rundradio är öfverförandet af de akustiska
vågorna i elektromagnetiska vågor på afsändnings-
stationen och dessa senare vågors förvandling ånyo
till ljudvågor i mottagningsapparaten. Man kan
säga, att det är mikrofon- och förstärkningspro-
blemet, som tekniskt sedt är det väsentliga inom
rundradion. Den vid vanlig trådtelefonering an-
vända mikrofonen (se d. o.) är ej lämplig som rund-
radiomikrofon. Den är nämligen af sedd att fungera
för talfrekvenser af endast omkr. 400 till 2,500
svängningar pr sekund. Rundradiomikrofonen måste
kunna behärska ett betydligt större frekvensområde.
Lägsta tonen hos en flygel exempelvis har ett sväng-
ningstal på omkr. 30, dess högsta ligger vid unge-
fär 3,500. Det är dock ej tillräckligt, om rund-
radiomikrofonens frekvensområde stannar vid sist-
nämnda svängningstal; den måste äfven, för att in-
strumentets klangfärg ej skall gå förlorad vid ton-
vågornas öfverförande i elektriska vågor, vara i
stånd att uppta instrumentets mest framträdande
öfvertoner. Man måste därför på rundradiomikro-
fonen ställa den fordran, att dess membran reagerar
för ljudvågor med svängningstal från 25 upp till i
rundt tal 10,000. Härtill kommer, att denna reak-
tion måste vara likformig, d. v. s. mikrofonen måste
kunna i elektriskt hänseende lika starkt återge
ljudvågor af samma styrka, men med olika sväng-
ningstal. Först då komma mikrofonströmmens va-
riationer att i detalj troget återspegla karaktären
hos de ljudvågor, som träffa mikrofonens membran.
Flera olika mikrofontyper ha konstruerats, hvilka
mer eller mindre väl fylla nyssnämnda kvalitets-
fordringar. I allmänhet kan man säga, att ju
bättre dessa fordringar uppfyllas, desto mer
komplicerad blir mikrofonen, hvarigenom dess
aktionsradie så att säga minskas. Den enklaste af
de mest brukliga mikrofontyperna och därför den
lättaste att anbringa torde vara Western electrics
kolkornsmikrofon (fig. 1). Denna har därför fun-
nit vidsträckt användning, speciellt vid upptag-
ningen af sådana vokala och musikaliska prestatio-
ner, som ega rum å lokaler skilda från rundradio-
stationen. Fig. l visar i genomskärning en sådan
mikrofon. Den är försedd med dubbelsidigt ver-
kande membran, A, mellan två kolkornsdosor. Den
of re dosan C hålles i läge af en brygga B, den
nedre hvilar mot mikrofonens solida bakvägg F.
Membranen inspännes medelst ringarna D och E.
Vid användning upphänges mikrofonen medelst fjä-
deranordning på sätt fig. 2 visar, hvarvid den van-
ligen anbringas inom ett skyddande omhölje. Prin-
cipen för Marconis elektromagnetiska mikrofon
(magnetofon) framgår af fig. 3. B är en järnkärna
med en magnetiseringslindning M, hvilken alstrar
ett mycket kraftigt fält i luftgapet mellan B och
den cylindriska järnstommen A. I detta luftgap är en
plattspole S lättrörligt upphängd. Denna spole
tjänstgör som membran. Vid tal mot spolen råkar
den i svängningar, hvarvid däri induceras en elek-
trisk spänning (se In duk tion, sp. 582), som
varierar i takt med talet och ger upphof till en
motsvarande ström. Fig. 4 visar magnetofonen å
sitt stativ, hvilande å ett tjockt gummiband, för
att den skall frigöras från obehöriga vibrationer.
På samma princip som magnetofonen grundar sig
Siemens $. Halskes bandmikrofon (fig. 5). I stället
för spole används här ett mycket tunt, veckadt band
B af aluminium, som är rörligt i ett kraftigt mag-
netfält Ar-S. Bandmikrofonens yttre utseende visas
i fig. 6 (skyddshufven aftagen). Kondensator’mikro-
fonen är, som namnet anger, en kondensator (se d.
o.), hvars ena belägg är utformadt till en tunn mem-
bran. Af ståndet meîlan kondensatorbeläggen är ytter-
ligt litet (0,025 mm.). Mikrofonen står vid använd-
ning uppladdad med en viss elektricitetsmängd.
Xär ljudvågor träffa membranen och variationer i
mikrofonens kapacitet uppstå, ändras spänningen
mellan beläggen i takt med ljudvågorna. Fig. 7
visar det yttre af en kondensatormikrofon af
Western electrics tillverkning. Kondensatormikro-
fonen finner användning, när speciellt stor fordran
på naturtroget återgifvande af musik föreligger.
Andra mikrofontyper äro Lorenz’ ljusbågemikrofon
(katodofonen) och General electrics pallofotofon,
som grundar sig på selens varierande elektriska
ledningsförmåga vid olika belysning.
Af stor betydelse för rundradion är gifvetvis, att
den kan göras oberoende af, hvar de vokala och
musikaliska prestationerna, som skola utsändas, ut-
föras. Mikrofoner, uppsatta i uppbyggelse- och
förströelselokaler, kunna förenas med radiostationen
medelst telefonledningar. Där dessa ledningar ingå
å stationen, anbringas rörförstärkare (se Tele-
graf. Suppl.) för att göra mikrofonströmmen till-
räckligt stark att påverka själfva radiosändaren
(modulering-. se Telefon. Suppl.). Äfven å
dessa förstärkare, liksom å telefonledningarna, stäl-
las höga fordringar för korrekt återgifning af de
upptagna ljudvågorna. Någon distorsion (se T e-
lefon, sp. 710) får alltså ej förefinnas. Förstärk-
ningsanordningar för mikrofonströmmen kräfvas
äfven, om mikrofonen är anbragt i omedelbar anslut-
ning till rundradiostationen. Samtliga rundradio-
mikrofoner ha nämligen erhållit sina goda egenska-
per på bekostnad af sin känslighet. Sålunda är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
