Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rundradio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rundradion bygger på de elektromagnetiska
vågornas egenskap att från en radiostation sprida sig
vidt och bredt i omgifningen och sålunda kunna
påverka ej blott en, utan ett obegränsadt antal
mottagningsapparater, om endast dessa äro tillräckligt
känsliga och befinna sig inom radiostationens
räckvidd. Man kan tycka, att ett användningssätt af
radio, grundadt just på denna egenskap, redan på
ett tidigt stadium i radions utveckling borde ha
utnyttjats. I viss mån blef så äfven fallet, då radio
snart nog togs i anspråk för befordrandet af
nyheter, väderleksmeddelanden, tidssignaler o. d. från
vissa centrala stationer till ett flertal
mottagningsstationer, speciellt för sjöfartens behof. Dessa
meddelanden befordrades emellertid i telegramform, och
för deras utnyttjande kräfdes färdighet i
morsealfabetets dechiffrering. Det var tack vare
vakuumröret (se d. o.) — äfven kalladt katodrör,
elektronrör eller populärt "lampa" och ofta,
förkortadt, rör —, som radiotelefoniproblemet fann sin
praktiska lösning. Med rörets hjälp kunde man på
enkelt sätt generera för vågalstringen erforderliga
högfrekventa växelströmmar; det har äfven löst
problemet att på de elektromagnetiska vågorna
öfverföra tal och andra ljud medelst anordningar
liknande dem vid en vanlig telefonapparat. Genom
användning af vakuumrör som förstärkare i
mottagningsapparaterna kunde äfven dessas räckvidd
afsevärdt ökas. Det tekniska problemet i samband
med rundradio är öfverförandet af de akustiska
vågorna i elektromagnetiska vågor på
afsändningsstationen och dessa senare vågors förvandling ånyo
till ljudvågor i mottagningsapparaten. Man kan
säga, att det är mikrofon- och förstärkningsproblemet,
som tekniskt sedt är det väsentliga inom
rundradion. Den vid vanlig trådtelefonering
använda mikrofonen (se d. o.) är ej lämplig som
rundradiomikrofon. Den är nämligen afsedd att fungera
för talfrekvenser af endast omkr. 400 till 2,500
svängningar pr sekund. Rundradiomikrofonen måste
kunna behärska ett betydligt större frekvensområde.
Lägsta tonen hos en flygel exempelvis har ett
svängningstal på omkr. 30, dess högsta ligger vid
ungefär 3,500. Det är dock ej tillräckligt, om
rundradiomikrofonens frekvensområde stannar vid
sistnämnda svängningstal; den måste äfven, för att
instrumentets klangfärg ej skall gå förlorad vid
tonvågornas öfverförande i elektriska vågor, vara i
stånd att uppta instrumentets mest framträdande
öfvertoner. Man måste därför på rundradiomikrofonen
ställa den fordran, att dess membran reagerar
för ljudvågor med svängningstal från 25 upp till i
rundt tal 10,000. Härtill kommer, att denna
reaktion måste vara likformig, d. v. s. mikrofonen måste
kunna i elektriskt hänseende lika starkt återge
ljudvågor af samma styrka, men med olika
svängningstal. Först då komma mikrofonströmmens
variationer att i detalj troget återspegla karaktären
hos de ljudvågor, som träffa mikrofonens membran.
Flera olika mikrofontyper ha konstruerats, hvilka
mer eller mindre väl fylla nyssnämnda
kvalitetsfordringar. I allmänhet kan man säga, att ju
bättre dessa fordringar uppfyllas, desto mer
komplicerad blir mikrofonen, hvarigenom dess
aktionsradie så att säga minskas. Den enklaste af
de mest brukliga mikrofontyperna och därför den
lättaste att anbringa torde vara Western electrics
kolkornsmikrofon (fig. 1). Denna har därför
funnit vidsträckt användning, speciellt vid
upptagningen af sådana vokala och musikaliska
prestationer, som ega rum å lokaler skilda från
rundradiostationen. Fig. 1 visar i genomskärning en sådan
mikrofon. Den är försedd med dubbelsidigt
verkande membran, A, mellan två kolkornsdosor. Den
öfre dosan C hålles i läge af en brygga B, den
nedre hvilar mot mikrofonens solida bakvägg F.
Membranen inspännes medelst ringarna D och E.
Vid användning upphänges mikrofonen medelst
fjäderanordning på sätt fig. 2 visar, hvarvid den
vanligen anbringas inom ett skyddande omhölje.
Principen för Marconis elektromagnetiska mikrofon
(magnetofon) framgår af fig. 3. B är en järnkärna
med en magnetiseringslindning M, hvilken alstrar
ett mycket kraftigt fält i luftgapet mellan B och
den cylindriska järnstommen A. I detta luftgap är en
plattspole S lättrörligt upphängd. Denna spole
tjänstgör som membran. Vid tal mot spolen råkar
den i svängningar, hvarvid däri induceras en
elektrisk spänning (se Induktion, sp. 582), som
varierar i takt med talet och ger upphof till en
motsvarande ström. Fig. 4 visar magnetofonen å
sitt stativ, hvilande å ett tjockt gummiband, för
att den skall frigöras från obehöriga vibrationer.
På samma princip som magnetofonen grundar sig
Siemens & Halskes bandmikrofon (fig. 5). I stället
för spole används här ett mycket tunt, veckadt band
B af aluminium, som är rörligt i ett kraftigt
magnetfält N–S. Bandmikrofonens yttre utseende visas
i fig. 6 (skyddshufven aftagen).
Kondensatormikrofonen är, som namnet anger, en kondensator (se d.
o.), hvars ena belägg är utformadt till en tunn
membran. Afståndet mellan kondensatorbeläggen är
ytterligt litet (0,025 mm.). Mikrofonen står vid
användning uppladdad med en viss elektricitetsmängd.
När ljudvågor träffa membranen och variationer i
mikrofonens kapacitet uppstå, ändras spänningen
mellan beläggen i takt med ljudvågorna. Fig. 7
visar det yttre af en kondensatormikrofon af
Western electrics tillverkning. Kondensatormikrofonen
finner användning, när speciellt stor fordran
på naturtroget återgifvande af musik föreligger.
Andra mikrofontyper äro Lorenz’ ljusbågemikrofon
(katodofonen) och General electrics pallofotofon,
som grundar sig på selens varierande elektriska
ledningsförmåga vid olika belysning.
Af stor betydelse för rundradion är gifvetvis, att
den kan göras oberoende af, hvar de vokala och
musikaliska prestationerna, som skola utsändas,
utföras. Mikrofoner, uppsatta i uppbyggelse- och
förströelselokaler, kunna förenas med radiostationen
medelst telefonledningar. Där dessa ledningar ingå
å stationen, anbringas rörförstärkare (se
Telegraf. Suppl.) för att göra mikrofonströmmen
tillräckligt stark att påverka själfva radiosändaren
(modulering; se Telefon. Suppl.). Äfven å
dessa förstärkare, liksom å telefonledningarna,
ställas höga fordringar för korrekt återgifning af de
upptagna ljudvågorna. Någon distorsion (se
Telefon, sp. 710) får alltså ej förefinnas.
Förstärkningsanordningar för mikrofonströmmen kräfvas
äfven, om mikrofonen är anbragt i omedelbar
anslutning till rundradiostationen. Samtliga
rundradiomikrofoner ha nämligen erhållit sina goda
egenskaper på bekostnad af sin känslighet. Sålunda är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
