Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historia. Världskrigets utbrott (aug. 1914)
medförde en kort tids stillestånd i det ryska
samhällets inrepolitiska strider. Partiledarna i
riksduman manade vältaligt till nationell samling kring
riksförsvaret, de borgerligt frisinnade hoppades på
snabb och gynnsam politisk återverkan från
vapenbrödraskapet med västmakterna, och af liknande
skäl gillades krigspolitiken af revolutionära
emigrantveteraner (Plechanov, Burtsev, Kropotkin).
Lenin och andra landsflyktiga bolsjevikledare
däremot förkastade hvarje annat krig än
"proletariatets" internationella kamp mot "kapitalismen". De
ryska högerpartierna, särskildt de allslaviskt
betonade, rycktes i allmänhet med af den nationella
entusiasmen, men efter de första militära
motgångarna började man inom yttersta högern befara,
att kriget i längden skulle gynna liberalernas eller
rent af revolutionärernas sträfvanden, hvarför man
i dessa kretsar redan hösten 1914 började agitera
för snar separatfred med Tyskland. I allmänhet
rådde emellertid en starkt tyskfientlig stämning,
som tog sig uttryck bl. a. i Petersburgs omdöpning
(1 sept. 1914) till Petrograd. — Samtidigt med
krigsutbrottet dekreterades absolut brännvinsförbud,
till en början blott tänkt som en tillfällig
mobiliseringsåtgärd, men under folkmeningens påtryckning
snart utsträckt att gälla under hela kriget.
Rusdrycksförbudets förmånliga verkningar på
folkhälsan och bondebefolkningens ekonomi framträdde
snart i form af fylleriets och brottslighetens
nedgång, höjning af böndernas lefnadsstandard och
ökning af sparbankernas behållning; först med
revolutionsårens allmänna upplösning inträdde på detta
område ett bakslag.
Om R:s militära insatser i Världskriget se d. o.
Orosrykten våren 1915 om den stora
ammunitionsbristen samt om korruption vid leveranser af
krigsmateriel och förräderi af högt uppsatta militärer
framkallade ifriga kraf på förtroendefull samverkan
mellan regeringen, riksduman och de fria
organisationer (zemstvo- och stadsförbund o. s. v.), som
ville stärka arméns effektivitet, och om jäsningens
styrka vittnade arbetaroroligheterna i Moskva 9–11
juni 1915, hvarunder beskyllningar för förräderi
öppet utslungades bl. a. mot den tyskfödda
kejsarinnan. Ett visst omslag i regeringspolitiken inträdde
också nu. Stads- och zemstvoförbunden, som dittills
anlitats endast för sjukvårdsarbetets organisation,
fingo sina verksamhetsområden vidgade,
"krigsindustriella kommittéer", ledda af den energiske
oktobristen Gutjkov, fingo organisera industriens
mobilisering, och en rad ministärombyten
(juni–juli) förde moderata män in i ministerrådet (furst
Sjterbatov, A. D. Samarin. A. A. Chvostov i st. f.
de afskedade reaktionärerna Maklakov, Sabler och
Sjtsjeglovitov), hvarjämte den komprometterade
krigsministern Suchomlinov ersattes med general
Polivanov. Riksduman inkallades till 1 aug., då
ministerpresidenten Goremykin bl. a. bekräftade
det löfte om alla polska landsdelars återförening
och autonomi under rysk spira, hvilket af militära
skäl gifvits i en proklamation af arméns
öfverbefälhafvare, storfurst Nikolaus Nikolajevitj, redan i
aug. 1914. De afskedade ministrarna hade
motarbetat såväl denna utfästelse som dumans
inkallande. Snart fick emellertid den reaktionära
stämningen åter öfverhand inom regeringen, medan
däremot i riksduman alla mellanpartier (med 315
medlemmar af dumans 444) sammanslöto sig till det
s. k. "progressiva blocket" med en parlamentarisk
ministär och frisinnade reformer på sitt program.
Tsaren öfvertog 5 sept. själf öfverbefälet öfver
armén (med general Alexejev som generalstabschef
och de militära operationernas ledare) samt
aflägsnade storfurst Nikolaus till befälet öfver armén
i Kaukasien. Riksduman hemsändes (16 sept.), och
då sex moderata ministrar genom ett samfälldt bref
till tsaren om omöjligheten af att samarbeta med
Goremykin sökte få denne gamle reaktionär
aflägsnad, afvisade tsaren sträft detta försök till
"ministerstrejk". I okt. afskedades Sjterbatov och
Samarin, 9 nov. äfven det progressiva blockets
kandidat till ministerpresidentposten, den duglige
jordbruksministern Krivosjein. Mot oppositionens
pressorgan anlitades skärpt censur. Kejsarinnans illa
beryktade gunstling, den predikande bonden
Rasputin (se d. o. Suppl.), utöfvade genom henne
särskildt vid utnämningar ett fördärfligt inflytande till
de reaktionära kretsars förmån, som flockade sig
kring honom.
2 febr. 1916 fick Goremykin ändtligen afsked.
men efterträdaren, B. V. Stürmer (se d. o.), var
ytterst illa sedd i frisinnade dumakretsar såsom
reaktionär, förbunden med Rasputin och misstänkt
för separatfredsplaner. I april afskedades den
populäre krigsministern Polivanov, och i juli kom
turen till utrikesministern Sazonov. Denne hade i
ett ministerråd 13 juli lyckats genomdrifva formligt
beslut om autonomi för Polen (vicekonung, egen
ministär, tvåkammarrepresentation; riksärenden
inskränkta till diplomati, försvarsväsen, tullar,
strategiska järnvägar, delvis finanser). Åt Sazonov gafs
i uppdrag att utarbeta förslag till
autonomimanifestet. Medan han sysslade därmed, lyckades
Stürmer få det hela upprifvet, och trots allvarliga
telegrafiska föreställningar från Englands och
Frankrikes ambassadörer lät tsaren 23 juli ett reskript
meddela, att Sazonov af hälsoskäl begärt och fått
afsked. De allierades misstämning ökades starkt
däraf, att Stürmer själf öfvertog utrikesportföljen.
Inom dumakretsar steg förbittringen, då i sept. A.
D. Protopopov (se d. o. Suppl.). en excentrisk, till
reaktionen öfvergången f. d. frisinnad oktobrist, blef
inrikesminister. Ute i landet ökades jäsningen
genom lifsmedelsbrist i storstäderna, närmast vållad
af transportsvårigheter på järnvägarna, och
krigströttheten grep alltmer omkring sig under påverkan
af de ryska vapnens motgångar. Det sjudande
missnöjet kom till offentligt utbrott, då riksduman 14
nov. samlades. Miljukov beskyllde i ett våldsamt
tal rent ut Stürmer för förräderi, och då dennes
kvarstannande skulle ha betydt öppen brytning med
duman, lät tsaren honom falla och utsåg 23 nov.
till ministerpresident dittillsvarande
kommunikationsministern Trepov, en strängt konservativ
patriot. Denne vägrade först samarbeta med
Protopopov, men böjde sig för tsarens uttryckliga befallning.
I duman fortfor upphetsningen, och 2 dec. manade
V. M. Purisjkjevitj, en af yttersta högerns mest
bemärkta män, i ett tal ministrarna att säga tsaren,
att revolution hotade och att en simpel bonde
(Rasputin) ej längre finge styra R. I Trepovs
programförklaring (2 dec.) tillkännagafs, att de
allierade medgett R. att vid freden erhålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
