Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fredsfördraget (se därom Brest-Litovski. Suppl.).
Redan i jan. s. å. hade R. under tysk påtryckning
erkänt Finlands oberoende. I freden i
Brest-Litovski afstod det alla territoriella rättigheter väster
om en linje, som från R. afskilde Estland,
Lettland, Litauen och Polen, samt erkände Ukrainas
oberoende och återlämnade till Turkiet Kars,
Ardahan och Batum. Medan förhandlingarna pågingo,
hade bolsjevikerna gjort sig af med den omsider
18 jan. 1918 i Petersburg sammanträdande
konstituanten, inom hvilken de socialrevolutionäre hade
majoritet och som därför vägrade att utan vidare
votera de grundlinjer till en rådsförfattning, som
bolsjevikregeringen förelade den till antagande.
Konstituantens medlemmar skingrades af matroser
redan vid första sammanträdet, och ett dekret 20
jan. förklarade den afskaffad. Under trycket af
tyskarnas frammarsch, sedan fredsförhandlingarna
i febr. afbrutits, hade regeringens säte 9 mars
flyttats till R:s gamla hufvudstad, Moskva, och där
genomdref Lenin i rådskongressen, 14 mars, det
hårda fredsfördragets ratificering med den
motiveringen, att det dock gaf en nödvändig
andhämtningspaus. De vänstersocialrevolutionärer, som
dittills gjort gemensam sak med bolsjevikerna,
utträdde nu ur regeringen, som rekonstruerades fullt
enhetligt med den från England återkomne
Tjitjerin (se d. o. Suppl.) som utrikesminister, medan
Trotzkij som folkkommissarie för krigsärenden fick
i uppdrag att organisera en pålitlig "röd armé".
Under dessa kritiska månader utfärdades en mängd
detaljdekret om den nya samhällsordningen, hvilka
sedan sammanfattades i den af 5:e allryska
rådskongressen 10 juli 1918 antagna nya författningen
(om dennas innehåll se ofvan sp. 110).
Tryckfriheten inskränktes väsentligt. De fordom besittande
klasserna utestängdes från all delaktighet i de
maktegande arbetar-, bonde- och soldatråden. Under
rådande lifsmedelsbrist fingo dessa
icke-kroppsarbetande klasser nöja sig med ytterst knappa
ransoner, nödgades sälja sitt bohag o. s. v. för att i den
florerande smyghandeln skaffa sig det
nödvändigaste, trakasserades vid påbjuden bostadsransonering
och genom ständiga husundersökningar samt
förtryck af godtyckliga "huskommittéer".
Emigrationen, ehuru den var förenad med betydlig risk, antog
under sådana förhållanden ansenliga proportioner.
Tsarismens politiska polisväsen fick en efterföljare
i den af M. S. Uritzkij ledda "kommissionen för
motrevolutionens och spekulationens bekämpande",
med en förkortning af det ryska namnet vanligen
kallad tjeka (se d. o. Suppl.). Förverkligandet
ute i orterna af den nya författningens grundsatser
anförtroddes åt de lokala råden och försiggick med
rätt stor ojämnhet. Till Allryska centrala
exekutivkommitténs förste ordf. och därmed
sovjetrepublikens högste ämbetsman utsågs J. Sverdlov (se
d. o. Suppl.); han dog redan 1919 och
efterträddes af M. I. Kalinin, som ännu (nov. 1925)
innehar denna statschefsliknande hederspost.
Redan hösten 1917 hade Ukrainas frigörelse från
R. följts af tillkomsten (sept.) af en transkaukasisk
federativrepublik, våren 1918 efterträdd af 3
själfständiga republiker Armenien, Georgien och
Aserbeidjan. I Tomsk bildades dec. 1917 en
sibirisk republik, särskilda republiker proklamerades i
början af 1918 i Turkestan, Chiva och Vladivostok,
hvarjämte i Bessarabien utropades en republik, som
snart anslöt sig till Rumänien. Kring
bolsjevikfientliga militärer bildades dessutom här och där i
aflägsna provinser "hvita" organisationscentra med
syfte att återförena hela R. under monarkisk eller i
alla händelser antibolsjevikisk styrelseform och som,
sedan sovjetregeringen slutit fred med Tyskland,
började understödjas med vapen och penningar af de
allierade. General Kaledin hade i Donska
kosackernas land sökt upptaga motståndet, men begick
i febr. 1918 själfmord, då han ej vann tillräcklig
anslutning, Kornilov fortsatte striden, men stupade
i mars s. å., Alexejev organiserade i
Kubanområdet en frivillig armé, öfver hvilken vid hans död i
okt. 1918 befälet öfvertogs af general A. I.
Denikin. General Krasnov blef efter Kaledin
kosackernas ataman och opererade i förbindelse med
tyskarna, general Semenov bildade i maj 1918 en
provisorisk regering i Tjita, amiral Koltjak en
annan i Novonikolajevsk, general Horvath en tredje
i Charbin. Mycket besvär vållades
Moskva-regeringen af de tjecho-slovakiska krigsfångar, som
öfver Vladivostok skulle transporteras till
Väst-Europa för att förena sig med de allierades arméer.
Tyskland genomdref, att de skulle afväpnas,
hvilket de motsatte sig, och under därigenom vållade
konflikter besatte de stora delar af den sibiriska
järnvägen och strategiskt viktiga punkter i
Volga-området samt trädde i kontakt med bolsjevikernas
motståndare. Det var i samband med dessa
händelser kejsarparet och dess barn, som hållits
internerade först i Tsarskoje Selo, sedan aug. 1917 i
Tobolsk och sedan april–maj 1918 i Jekaterinburg,
nu mördades natten mellan 16 och 17 juli s. å.,
samtidigt med att samma öde i Perm drabbade tsarens
broder, storfurst Mikael, och i Alapajevsk
kejsarinnans syster, storfurstinnan Elisabet Fedorovna,
samt 4 storfurstar och storfurst Pauls son furst
Vladimir Paley. Försök gjordes att samla de
spridda motståndsansatserna under gemensam
ledning, och i Ufa bildades okt. 1918 en "provisorisk
allrysk regering", mest bestående af
socialrevolutionärer och moderata socialdemokrater med
Avksentiev som regeringsdirektoriets ordf. och Koltjak
som krigsminister; den störtades redan i nov. genom
en militär kupp, och i dess ställe utsågs amiral
Koltjak till "högste styresman" med regeringssäte
i Omsk. Han erkändes sedermera som ett slags
riksföreståndare såväl af Denikin som af en i Archangel
af engelsmännen upprättad "nordrysk" regering
under socialisten N. Tjaikovskij. I själfva Moskva,
där ett par socialrevolutionärer (6 juli) mördat
tyske ambassadören Mirbach, upptäcktes en
vidtutgrenad socialrevolutionär sammansvärjning mot
rådsregeringen (juli), och då Lenin rätt svårt
sårades vid ett attentat i Moskva (30 aug.)
och samtidigt i Petersburg "tjekans" ledare, M.
S. Uritzkij, dödades af en ung socialrevolutionär,
följde en hemsk period af "massterror", hvarunder
socialrevolutionärer och officerare i mängd samt
flera reaktionära f. d. ministrar från tsartiden
afrättades och ytterligare fyra storfurstar häktades
(de afrättades 30 jan. 1919). Revolutionerna i
Tyskland, Österrike och Ungern okt.–nov. 1918 gåfvo
ny fart åt bolsjevikernas sträfvanden att
åstadkomma den "världsrevolution", som stod främst på
deras utrikespolitiska program, men i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
