Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 38. Supplement. Riksdagens bibliotek - Öyen. Tillägg / 143-144 (1926) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rödby ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

s. k. vakuumspektrografen (se fig. 2), där strålarna
inträda i en lufttät låda af metall med två vridbara
bord, ett i lådans centrum för kristallen och ett för
den fotografiska plåten. Vridningsvinklarna kunna
noggrant afläsas med mikroskop och nonie.

Fig. 1. Schematisk bild af röntgenspektrograf. (Efter Hj. Tallqvists "Röntgenstrålarna".)

Fig. 2. Siegbahns vakuumspektrograf i genomskärning. Efter M. Siegbahns "Spektroskopie der röntgenstrahlen".

E. R–dt.

Röntgenspektroskopi (af grek. skopei’n, skåda),
fys., den del af fysiken, som handlar om
röntgenspektra (se Röntgenspektrum. Suppl.).

Röntgenspektrum, fys., består af röntgenstrålar
af olika våglängder, som utsändas, då ett ämne
bestrålas med katod- eller röntgenstrålar. Spektret
är dels kontinuerligt, dels diskontinuerligt (jfr
Spektrum, sp. 638), bestående af bestämda, för
ämnet karakteristiska våglängder (se
Röntgenstrålar, sp. 184 och 185, samt Suppl:s artiklar
Barkla, Bragg, Fysik, sp. 1110, och
Fysikalisk kemi, sp. 1113). Eftersom
våglängderna äro ytterst små och till följd däraf
svängningstalen eller frekvenserna stora, används äfven
namnet högfrekvensspektrum. Om man
genom spalten i en röntgenspektrograf (se d. o.
Suppl.) låter ett smalt knippe röntgenstrålar infalla
mot den vridbara kristallen, erhållas på grund af
interferens mellan strålar, som reflekteras mot
kristallens olika atomplan, intensitetsmaxima i sådana
riktningar, där skillnaden i väg för strålarna är ett
helt antal våglängder, d. v. s. då ekvationen
2d sin θ = nλ är uppfylld, där d är afståndet
mellan kristallens atomplan. θ vinkeln mellan
strålen och atomplanen, n ett litet, helt tal och
λ, strålens våglängd. Är afståndet d hos en kristall
kändt, kunna strålarnas våglängder bestämmas, den
fysikaliska röntgenforskningen, och användas kända
våglängder, kan kristallens struktur anges, den
kristallografiska röntgenforskningen (jfr
Rumgitter och Suppl:s art. Kristallgitter).
Intensitetsmaximas läge bestämmes antingen genom
observation af strålens förmåga att ionisera (Bragg,
Compton) eller medelst fotografisk upptagning
(Moseley, de Broglie, Siegbahn m. fl.).

Fig. 1. (Efter Hj. Tallqvists "Röntgenstrålarna".)

Olika ämnens röntgenspektra äro alla af samma
typ. Linjerna kunna uppdelas i grupper eller
serier, som benämnas K-, L-, M-, N-serierna, hvilkas
våglängder tilltaga i nämnd ordning. Fig. 1 ger
en schematisk bild af hufvudlinjerna i K-, L- och
M-serierna för ämnet volfram i förhållande till
våglängdernas storlek. Dessa äro här uttryckta i
ångströmsenheter (Å; se Spektrum, sp. 637).
Stundom användas s. k. X-enheter, som äro 10^–11
cm., d. v. s. 0,001 Å. I K-serien har man funnit
ända till 10 linjer, i L-serien 26; dessa senare
delas åter i 3 grupper. Sambandet mellan
våglängderna och de uppväckande katodpartiklarnas
hastighet anges af Einsteins lag (se Einstein. Suppl.,
och Fysik. Suppl., sp. 1109). Moseley gjorde först
den betydelsefulla iakttagelsen, att våglängderna
för motsvarande linjer hos olika ämnen förskjutas
mot kortare våglängder i bestämd relation till
ämnenas atomnummer (se Atommodell,
Grundämnen, sp. 95, och Moseley, alla i Suppl.).
Detta har till fullo bekräftats genom de vackra
precisionsmätningar på våglängderna, som utförts
särskildt af svensken Siegbahn och hans lärjungar,
hvilket belyses af fig. 2, som anger L-serie-spektra
för ämnena guld, tallium, bly och vismut med
atomnummer resp. 79, 81, 82 och 83. Man ser, att
förskjutningen liksom skillnaden i atomnummer är
dubbelt så stor mellan guld och tallium som mellan
de öfriga. För att utvidga mätningsområdet och
öka precisionen har Siegbahn konstruerat ett
röntgenrör och en vakuumspektrograf (se
Röntgenspektrograf. Suppl.). De sålunda uppmätta
våglängderna ligga inom ett område af 0,1 Å–21 Å.

Regelbundenheten i röntgenspektra förklaras
däraf, att röntgenstrålarna leda sitt ursprung från
de närmast kärnan liggande elektronringarna och
därför omedelbart påverkas af kärnans laddning,
men ej af de yttre elektronernas anordning. För
kännedomen om atomernas inre konfiguration har
upptagandet af röntgenspektra fått den allra
största betydelse. Man eger däri äfven en ytterst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>