Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjökrigshistoriska samlingar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skonsammare indrifningspolitik strandade emellertid på, att
ministären Briand 12 jan. störtades och ersattes
med en hårdhändtare ministär Poincaré (jfr
Cannes. Suppl.). Emellertid medgaf
skadeståndskommissionen 21 mars ett nytt
betalningsprovisorium för 1922, uppgående till 720 mill. i växlar,
anvisningar o. s. v. och 1,450 mill. i varor. Detta
iakttogs t. o. m. juni, men ett nytt svårt markfall
efter mordet på W. Rathenau föranledde Tyskland
att 12 juli begära uppskof med
kontantbetalningarna och lättnader i fråga om varuleveranserna.
Efter långvariga förhandlingar medgafs provisoriskt
anstånd (skattkammarväxlar för
kontantbetalningarna). Under tiden sökte Poincaré på en
konferens i London 8–14 aug. förgäfves vinna
England för ett nytt system med tagandet af
"produktiva panter" i Tyskland som villkor för nytt
anstånd. Försöket upprepades, sedan den mot
Frankrike välvilligare Bonar Law (okt.)
efterträdt Lloyd George, men äfven en ny
konferens i London 9–11 dec. 1922 blef
resultatlös. Mot Poincarés plan på ett slags
själfpantning i Ruhrområdet ställde Bonar Law
motprojekt om flerårigt anstånd åt Tyskland för att
underlätta markvalutans stabilisering och därmed
stärka betalningsförmågan. Förhandlingarna
fortsattes på en konferens i Paris 2–4 jan. 1923,
där fransmännen afvisade Bonar Laws plan (4 års
anstånd, totalskuldens nedskrifning till 50
milliarder guldmark, afskrifning af en stor del af de
allierades krigsskulder till England) och Bonar Law
om de franska förslagen förutsade, att de ej
skulle leda till önskadt resultat, men däremot få
förödande följder för Europas ekonomiska läge.
Frankrike sökte likväl i samverkan med Belgien
genomföra Poincaréplanen. 11 jan. 1923 började
Ruhrockupationen (se närmare
Tyskland. Historia. Suppl.). Franska och belgiska
trupper inryckte i Ruhrområdet som skyddsvakt för
en "ingenjörsmission", som skulle leda de tagna
"panternas" fruktbargörande, d. v. s.
kontrollera kolgrufvedrift, metallindustri, skogsafverkning
o. s. v. för Tysklands fordringsegares räkning,
hvarjämte en kolskatt upptogs och tullgräns
upprättades mot de icke-ockuperade delarna af Tyskland.
Åtgärden motiverades med ett
skadeståndskommissionens konstaterande, att Tyskland ej uppfyllt
sina skadeståndsförpliktelser. Tyska regeringen
betecknade den som brott mot fredstraktaten och
svarade med att inställa äfven varuleveranserna till
Frankrike och Belgien samt förbjöd tyska
undersåtar att foga sig efter utländska myndigheters
order ("det passiva motståndet").
Skadeståndskommissionen beslöt 26 jan. att återkalla allt
anstånd och från 31 jan. åter sätta Londonplanen af
5 maj 1921 i kraft. I England framkallade
Ruhrockupationen växande missnöje; dess kronjurister
förklarade den olaglig, och en engelsk not till
Frankrike och Belgien föreslog, att en ny
fackmannakommission (med representanter äfven för
Förenta staterna, neutrala stater och Tyskland)
skulle pröfva Tysklands betalningsförmåga och
sedan fungera som skadeståndskommissionens
rådgifvare. Poincaré svarade med att åberopa
Versaillesfredens sanktionsbestämmelser och afvisa allt
intrång i skadeståndskommissionens befogenheter.
Ekonomiskt blef Ruhrockupationen föga
inbringande, men i längden förmådde Tyskland ej
vidhålla det passiva motståndet. Detta afblåstes
formligen 28 sept., och varuleveranserna återupptogos.
Under stark påtryckning från England och
Förenta staterna nödgades emellertid Poincaré gå med
på tillsättandet genom skadeståndskommissionen
(30 nov.) af två internationella expertkommittéer,
den ena under ledning af den amerikanske
finansmannen C. G. Dawes med uppgift att framlägga
en plan för stabilisering af Tysklands finanser och
penningväsen, den andra under ledning af den
engelske bankmannen R. M’Kenna med uppdrag att
utreda omfattningen af Tysklands utländska
kapitalplaceringar och möjligheten att motverka
"kapitalflykten".
Skadeståndsfrågan hade härmed omsider inträdt
i ett nytt skede med tillbörlig hänsyn åt objektiva
affärssynpunkter, och dess nya utveckling främjades
ytterligare genom tillkomsten af en
arbetarpartiministär (MacDonald) i England jan. 1924 och det
stora omslag vid valen i Frankrike maj s. å., som
ledde till Poincarés och Millerands afgång samt
tillkomsten (juni s. å.) af en radikal ministär
Herriot. De båda expertkommittéerna afgåfvo 9
april 1924 sina betänkanden, och efter
förhandlingar mellan MacDonald och Herriot (på Chequers
21–22 juni och i Paris 8–9 juli) sammankallades en
konferens i London för att öfverväga bästa
sättet att förverkliga första expertkommissionens
förslag, den s. k. Dawesplanen. Konferensen
började som interallierad 16 juli, och först
åvägabragtes enighet mellan de allierade (2 aug.),
hvarefter tyska ombud inbjödos. Äfven med dem kom
man till enighet (16 aug.), och konferensresultatet
sammanfattades i det 30 aug. undertecknade
Londonprotokollet. Där antogs Dawesplanen, hvars
grunddrag voro följande: markvalutans stabilisering
skulle befästas genom tyska riksbankens
omorganisering till en sedelbank med sedelutgifningsmonopol
med tysk styrelse, biträdd af ett råd af 7 tyskar
och 7 utlänningar med uppgift att bevaka de
fordringsegande nationernas intressen. Ett utländskt
lån på 800 mill. guldmark upptages, dels som
grundfond för den nya banken, dels för att de första åren
finansiera tyska varuleveranser m. m.
Skadeståndsbetalningarna de båda första åren (1,000 och 1,220
mill. guldmark) bestridas dels af lånet, dels af
järnvägarna och industrien. Från budgetåret 1926–27
tillämpas en betalningsplan med stigande annuiteter
från 1,200 mill. guldmark till 2,500 mill.
"normalåret" 1928–29, hvaraf halfva summan
uppbringas af järnvägar och industri, andra hälften tages
från budgetens inkomstsida. Från 1930 tänkes en
ökning som möjlig, beroende på en
"välståndsindex", beräknad efter järnvägstrafik, folknumerär,
utrikeshandel, tobaks- och kolförbrukning. Någon
fixering af skuldens totalsumma eller af tidsgränsen
för skadeståndsbetalningarna göres ej.
Järnvägsmedlen uppbringas genom en särskild transportskatt,
och statsjärnvägarna öfverföras till ett enskildt
bolag, öfvervakadt (liksom banken) af en kommissarie.
Industribidragen ges i form af obligationer till ett
belopp af 5 milliarder guldmark mot säkerhet i de
viktigare industriernas egendom. Som ytterligare
säkerhet för inbetalningar på skadeståndskontot
införes kontroll öfver tullarna och skatterna på sprit,
tobak, öl och socker. Öfverförandet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
