Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsig vinkel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
453 Språk och stil–Sprängämne 454
hvad upptagandet af språkprofven angår, E. Ed-
mond utarbetade monumentala verket V Atlas lingui-
stique de la France (1900-12), nära 2,000 kartblad,
hvart och ett återgifvande en språklig enhet (ord
eller sats), sådan den uppträder på 639 ung. på lika
afstånd från hvarandra belägna orter inom det fran-
ska språkområdet, är utan tvifvel de senaste årtion-
denas mest epokgörande arbete inom den romanska
filologien. Efter dess mönster eller såsom dess fruk-
ter har ett stort antal viktiga arbeten sett dagen.
Bland arbeten af samma art må nämnas Gilliéron
och Edmond, "Atlas linguistique de la Corse", Jud
och Jaberg, "Sprach- und sachatlas Italiens und der
Südschweiz" (under utarbetning), samt Griera och
Barnils, "Atlas lingüistic de Catalunya" (under
utg,). Som ett slags komplement till "Atlas lingui-
stique de la France" för ett visst område kan beteck-
nas Gauchat, Jeanjaquet och Tappolet, "Glossaire
des patois dö la Suisse romande" (under utg.). Det
omfattar äfven kartor och lofvar att bli ett af de
fullständigaste och grundligaste dialektverk, som
skrifvits. - Bland på "Atlas linguistique de la
France" byggda eller af detta verk inspirerade ar-
beten må i främsta rummet nämnas Gilliérons egna,
delvis epokgörande, alltid djärfva och väckande stu-
dier, såsom "Scier dans la Gaule romane" (i för-
ening med J. Mongin, 1905), "L’aire clavellus"
(1912), "Pathologie et thérapeutiques verbales"
(4 dir, 1915-21), "Généalogie des möts qui ont
désigné Tabeille" (1918), m. fl., vidare Terracher,
"Les aires morphologiques dans les pariers popu-
laires du Nord-Ouest de TAngoumois 1800-1900"
Q914), en serie ordgeografiska undersökningar af
J. Jud, Hubschmied, "Zur bildung des imperfekts
im franko-provenzalischen", K. Ringenson, "Ëtude
sur la palatalisation de K devant une voyelle anté-
rieure en français" (afh., Uppsala, 1922), samt för-
träffliga franska dialektundersökningar af O. Bloch,
Ch. Bruneau, A. Dauzat, G. Millardet m. fl.
Om den språkgeografiska metoden, sådan den här
tecknats, utbildats och framför allt kommit till an-
vändning i den romanska språkforskningen, äro de
språkgeografiska synpunkterna emellertid ingalunda
främmande för den germanska filologien. Redan långt
före Gilliéron hade G. Wenker påbörjat en stort
anlagd "Sprachatlas" öfver Tyskland (h. I tr.
1881; fortsättningen har icke tryckts, men depo-
neras, allteftersom arbetet fortskrider i manuskript,
å biblioteken i Berlin och Marburg). En serie på
detta verk grundade studier, "Deutsche dialektgeo-
graphie. Berichte und studien zum Wenkerschen
sprachatlas", har utgetts af F. Wrede. En dialekt-
atlas har utgetts öfver Schwaben af H. Fischer
(1895), öfver Nord-Holland af J. Te Winkel
íoíullb.). V. Bennike och M. Kristensen ha ut-
bett "Kort över de danske folkmaal" (1898-1914).
Någon svensk språkatias finns icke, men de dialekt-
topografiska undersökningar, som mot slutet af
1890-talet på initiativ från Uppsala igångsattes
och som alltjämt fortgå, utgöra förberedelser till
en sådan. Språkgeografiska synpunkter prägla f. ö.
i regel moderna skandinaviska dialektforskares
arbeten (A. Larsen, B. Hesselman, H. Geijerm. fl.).
Litt.: J. Huber, "Sprachgeographie" (i "Bull.
de dialectologie romane", I, 1909), K. Jaberg,
"Sprachgeographie" (Aarau, 1908), och A. Dau-
zat, "La géographie linguistique" (1922).
E. S–f.
*Språk och stil upphörde med 20:e årgången
(1920).
*Språkrensning. Världskriget medförde åtskillig
språklig förvirring, men också förnyade
ansträngningar på många håll att söka motverka
främmande inflytanden på nationalspråken. I Frankrike
har påverkan från engelskan visat sig
särskildt stark; mot denna vänder sig André Thérive
i ”Le français, langue morte?” (1923), ett i flera
afseenden anmärkningsvärdt arbete. I Tyskland
sökte man under kriget i hög grad inskränka
bruket af främmande ord; efter kriget ha motsatta
åskådningar haft mera vind i seglen. Bland de
mest energiske språkrensarna är Eduard Engel
med ”Deutsche stilkunst” (1911, flera uppl.),
”Sprich deutsch!” (1917), ”Entwelschung” (1918)
m. m. Af svenska arbeten må nämnas P. Holms
”Viktor Rydberg som språkrensare” (1918).
R–n B.
*Språngben, anat. Se äfven Tars, sp. 495.
*Spränggranat. Se Granat. Suppl.
*Sprängämne. På grund af den brist på råva-
ror för tillverkning af de vanliga för militära och
civila ändamål använda sprängämnena, som upp-
stod under Världskriget, måste man inom de olika
krigförande länderna i stor utsträckning tillgripa
ersättningssprängämnen, såväl för laddning af bri-
sansgranater, kastminor, handgranater, undervat-
tensminor, torpeder o. d. som äfven för utförande
af sprängningar vid fältbefästningar, mineringar
och förstöringsarbeten. Äfven bergsbruket, såväl i
de krigförande som i de neutrala länderna, var
hänvisadt till att i stor omfattning använda dylika
ersättningssprängämnen. - De för artilleri-, min-
och torpedändamål vanligen använda nitrospräng-
ämnena, såsom pikrinsyra, trinitrotoluol (trotyl)
och hexanitrodifenylamin (hexyl), sökte man er-
sätta med trinitronaftalin, trinitroxylol o. d., men
framför allt lade man an på att dryga ut dessa
ämnen genom inblandning af syregifvande salter
(ammoniumnitrat, bariumnitrat, blynitrat, kalium-
perklorat o. d.). Som exempel på dylika spräng-
ämnen kunna anföras det engelska sprängämnet
a m ät o l (se d. o. Suppl.) och det tyska Fp.
60/40, båda innehållande ammoniumnitrat och
trinitrotoluol i olika blandningsförhållande, det
franska sprängämnet s c h n e i d é r i t e (87,5 proc.
ammoniumnitrat, 12,5 proc. dinitronaftalin), det
italienska p i o m b i t och det belgiska m a c a r i t,
båda innehållande trinitrotoluol och blynitrat i
olika blandningar. För kastminor använde man på
tysk sida ett perklorat-minsprängämne,
innehållande 56 proc. kaliumperklorat, 82 proc.
dinitrobensol och 12 proc. dinitronaftalin. Spräng-
ämnen af ammonaltyp (se Ammonal. Suppl.),
hvilka som hufvudsakliga beståndsdelar innehålla
ammoniumnitrat och finpulveriseradt aluminium med
eller utan tillsats af trotyl, kommo under kriget
till vidsträckt användning såväl för laddning af
brisansgranater som äfven i flygbomber och hand-
granater. I vissa länder användes ammonalspräng-
ämnen äfven i undervattensminor och torpeder,
och engelska minor innehöllo ofta ett med ammo-
nal närbesläktadt sprängämne, bestående af 78 proc.
ammoniumperklorat, 16 proc. paraffin och 6 proc.
aluminium. I sprängämnen af denna typ ersattes
ibland aluminium med kiseljärn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
