Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Streck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
Struycken-Strålning
584
Honom tillegnades 1925 i Prag en ekonomisk-juri-
disk-historisk festskrift ("Sbornik stafei posviascon-
nysh P. B. Struve").
Struycken [strö’jken], A. A. H., nederländsk
folkrättslärd, f. 1873, d. i juli 1923, var professor
i förvaltningsrätt, folkrätt och juridisk encyklopedi
vid universitetet i Amsterdam och medlem af Per-
manenta skiljedomstolen i Haag. S. var dessutom
medlem af Nederländernas "Raad van state", ett
kronråd med uppgift att uttala sig i lagstiftnings-
frågor, samt nederländska regeringens folkrättsliga
rådgifvare i förhandlingarna med Belgien om
Scheldeskeppsfarten m. m. Han var 1920-22
nederländsk delegerad vid Nationernas förbunds
församlingsmöten i Genève samt tillhörde den 1920
af Nationernas förbunds råd tillsatta internatio-
nella juristkommissionen (af 3 medlemmar) för att
prof va Ålandsfrågans legala sidor (jfr Åland,
sp. 995);
*Stryj tillhör nu polska vojevodskapet Stanisla-
wów.
’Strykjärn. Om elektriska strykjär-
net se vidare Elektrisk uppvärmning.
Suppl., sp. 542.
Strykmätt. Se Upprit s ning.
’Strümpell. - 2. Adolf von S. dog 8 jan.
1925 i Leipzig.
Strypventil, mek. Se Ventil 1.
’Strzygowski, J., är sedan 1921 äfven t. f. lä-
rare i konsthistoria vid Åbo akademi. Bland S:s
senare arbeten märkas Die baukunst der armenier
(1918) och Den kristna kyrkokonstens ursprung
(1920; föreläsningar i Uppsala 1919).
*Strålblände kallas äfven wurtzit. Jfr Spin-
teroskop och. i Suppl., Sidotblände.
* Strålkastare, krigsv. Se Belysningstjänst.
Suppl., sp. 529.
*Strålnîng. Om korpuskularstrålar se d. o. i
Suppl, och Radioaktivitet. - Äfven inom
den elektromagnetiska strålningens område har
under de senare åren bedrifvits djupgående forsk-
ning. Som framhållits i art. Fysik. Suppl., sp.
1108-10, har den förnämligast varit inriktad på
att å ena sidan söka klarlägga sambandet mellan
strålning och materia, å den andra fylla luc-
korna i den kontinuerliga följden af iakttagna
våglängder mellan de tre hufvudtyperna: elektrisk
strålning, optisk strålning (däri inräknad den ultra-
röda åt längre våglängder och den ultravioletta
åt kortare) samt röntgen- och 7-strålning (jfr äfven
Spektrum, sp. 637). Den förut för den elek-
triska strålningen uppmätta minsta våglängden var
4 mm. (Lebedew 1895). Genom att framkalla elek-
triska urladdningar mellan minimala oscillatorer
af volfram delvis insmälta i glas och samla de ut-
sända elektriska strålarna med linser af paraffin
lyckades det amerikanerna Nichols och Tear 1923
att uppmäta våglängder ned till l.s mm. Som in-
tensitetsmätare för strålningen användes en liten
radiometer (se d. o.), hvars rörliga del vägde
endast l mg. Vid urladdning i en blandning af
mässingsfilspån och maskinolja fick A. Glagoleva-
Arkadieva 1924 ned de utsända våglängderna ända
till O.os mm. Därmed har man kommit in i det
uppmätta området för ultrarödt ljus, där med till-
hjälp af kvartslampa och kvartslinser dels Rubens,
dels Nichols och Tear ernått våglängder af omkr.
0,4 mm. (jfr Värmestrålning). Inom det
ultravioletta spektret (se Ultraviolett ljus)
har Millikan (se denne. Suppl.) 1921 utvidgat mat-
området för kortaste våglängder till 0,0000130 mm. =
136 Å (Ångströmska enheter) genom att med stark
elektrisk spänning i högsta vakuum frambringa myc-
ket heta gnistor. Våglängderna uppmättes medelst
gittervakuumspektrografen. Den längsta för rönt-
genstrålar i kristallspektrografen bestämda våg-
längden är 21 Å (se Röntgenspektrum.
Suppl., sp. 144). Mellan denna och den kortaste
våglängden i ultraviolett skulle alltså återstå ett
litet område att fylla. Indirekt har emellertid
Holweck 1921 med glödkatodrör påvisat röntgen-
strålar af längre våglängder ända till 493 Å.
Därmed har man erhållit en kontinuerlig serie
elektromagnetiska vågor från de kilometerlånga
radiovågorna (se Rundradio. Suppl., sp. 79)
till de kortaste röntgenvågor (0,i Å uppmätt) och
ännu kortare v -strålvågor (0,ooe Å). Enligt Milli-
kan (1925) skulle en utifrån världsrymden kom-
mande strålning innehålla ännu mycket mindre våg-
längder.
För att förklara strålningsfenomenen hos en svart
kropp uppställde Planck 1900 den s. k. kvant-
hypotesen (se Planck, M. K. E. L., och Fy-
sik. Suppl., sp. 1107), enligt hvilken ändringar
i strålningsenergien ega rum i form af hela kvanta
af storleken hvf där h betecknar Planckska kon-
stanten, bestämd till 6,5 . 10 27 c. g. s., och r
svängningstalet. Denna hypotes har Einstein vi-
dare utvecklat och tillämpa* på den fotoelektriska
effekten (1905), så att den elektron, som vid be-
strålning utsändes från en atom, får energimäng-
den hv minskad med arbetet att föra elektronen
från dess plats i atomen till atomens yta. Denna
s. k. Einsteinska lag har noggrant prof väts och vi-
sat sig stämma med experimentella fakta inom
olika strålningsområden och detta äfven vid den
omvända processen, uppväckande af strålning ge-
nom elektronstötar (se Fysik. Suppl., sp. 1109).
På senaste tiden har lagens giltighet konstaterats
äfven för /S- och ^-strålar hos radioaktiva ämnen
(Ellis, Meitner, Thibaut) hvarvid påvisats, att y-
strålar vid absorption i tunga metaller frambringa
sekundära /S-strålar motsvarande resp. aktiva ämnes
naturliga ^-strålar, hvarigenom antydan erhållits
om sättet för /î-strålars uppkomst (se Radio-
aktivitet. Suppl., sp. 1216). Äfven i andra
afseenden ha analoga förhållanden mellan de
olika strålningsgrupperna konstaterats. Så har
Millikan i heta gnistor för lätta atomer iakttagit
spektra, som äro jämförbara med röntgenspektra.
Deras linjeserier (jfr Spektrum, sp. 640) kunna
matematiskt uttryckas på liknande sätt, hvarvid
Rydbergska konstanten (se Rydberg, J. R.
Suppl.) ingår som universell konstant. Finstruktu-
ren (se Spektrum. Suppl.) hos dessa linjer
svarar mot den af Sommerfeld uppställda teorien.
Vid utformningen af sin atommodell (se d. o.
Suppl.) utgick Bohr från Einsteinska lagen och
satte uppkomsten af spektrallinjerna i samband med
elektroners öfvergång från en stationär bana i
atomen till en annan innancör liggande. Optiska
spektra uppstå vid öfvergång till atomens ytter-
sta elektronbanor, rönteensp^ktra till de inner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
