Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 38. Supplement. Riksdagens bibliotek - Öyen. Tillägg / 797-798 (1926) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Telefon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dyrbarare än tvåvägskopplingen, då det innehåller
2 förstärkare i stället för 1, men har den
fördelen, att strängt taget endast ena ledningen
behöfver noggrant balanseras. Då nu i praktiken
båda balanseras, vinnes ökad driftsäkerhet
därigenom, att en tillfällig rubbning i ena ledningen
ej längre föranleder driftafbrott ("tjut"). Den
förstärkningsgrad, som kan erhållas, begränsas af
möjligheten att göra balanserna noggranna. I
praktisk drift arbeta öfverdragen i allmänhet med
en förstärkning motsvarande β l = 1,3–2,0. De
beskrifna öfverdragen benämnas 2-trådsöfverdrag,
emedan en dubbelledningskrets används för
telefonförbindelsen. För längre pupinkabelförbindelser
användas härför två dubbelledningar enligt det
s. k. 4-trådssystemet med 4-trådsöfverdrag, fig. 5.
Trots det större antalet behöfliga ledningar blir
kostnaden ej i motsvarande grad större, emedan
man vid 4-trådsöfverdragen kan arbeta med ung.
dubbla förstärkningen, β l = 2,5–4,0, och
kabelledarnas area därför kan reduceras till ung. hälften.

Fig. 5.

Sedan möjlighet finns att förbättra
telefonförbindelserna medelst förstärkare, medför det i
allmänhet ej längre någon fördel att pupinisera
luftledningar. Kablar måste däremot pupiniseras, och
fordringarna därvid stiga med ökad längd hos
kabelförbindelsen. Hvarje pupinledning har en
kritisk frekvensgräns, of vanför hvilken ledningens
dämpning hastigt stiger till mycket högt värde.
Värdet å gränsfrekvensen är

ν₀ = 1 / π sqrt(C L),

där C och L äro kapacitet och induktans för en
pupinsektion. För öfverförande af talet anses
tillräckligt, att frekvenser upp till 3,000
genomsläppas. Häraf bestämmes det erforderliga afståndet
mellan pupinspolarna vid viss induktans hos dessa.
Fortplantningshastigheten vid pupinledningen
sjunker vid ökad frekvens. Hastigheten för visst
periodtal minskar med ökad induktans pr km. hos
ledningen. För mycket långa förbindelser kan då
skillnaden i fortplantningstid för olika frekvenser
bli så stor, att talets artikulation äfventyras. För att
fortplantningshastigheten skall bli tillräckligt lika
för talets frekvenser, är det därför vid långa
förbindelser nödvändigt att öka gränsfrekvensen och
minska induktansen pr km., hvilket medför ökad
dämpning, som måste kompenseras genom flera
öfverdragsstationer. Denna "lättare" pupinisering
är äfven förmånlig i ett annat afseende. På grund
af reflexion går en del af telefonströmmarna fram
och åter i ledningen. Är reflexionen tillräckligt
stark och fortplantningstiden lång nog,
förnimmes detta i telefonerna som eko. Ekoverkan
minskas för viss ledningslängd med ökad hastighet,
d. v. s. vid lättare pupinisering. Minst är
ekoverkan vid 4-trådssystemet, där man söker
motverka den genom särskilda åtgärder, ömsesidig
verkan mellan de båda ledningarna för olika
riktningar, så att, då ström framgår i den ena, den
andra kortslutes. — I Sverige lades under åren
1921–23 å sträckan Stockholm–Göteborg, 533
km., en pupinkabel för förbindelserna mellan
dessa och mellanliggande stationer. Antalet
förbindelser är något olika för olika delsträckor,
lägst 153, högst 231, å 1,3 och 0,9 mm. ledningar,
alla för 2-trådssystem. Antalet öfverdrag är för
de längsta förbindelserna 4. 1924 anlades mellan
Stockholm och Norrköping en liknande kabel med
såväl 2- som 4-trådsledningar för samtliga längre
förbindelser från Stockholm söderut. Samma år
utlades för Statens järnvägars räkning längs
järnvägen Stockholm–Göteborg, 458 km., en kabel,
innehållande för tågdriften erforderliga telegraf-
och telefonledningar, de senare pupiniserade och
i vissa fall försedda med förstärkare. Längre
kabelanläggningar finnas i flera länder, såsom
Tyskland, England, Frankrike och Förenta staterna.
Den längsta sammanhängande kabelförbindelsen
torde vara New York–Chicago, 1,382 km., med
19 öfverdrag, fullbordad i slutet af år 1925. Den
innehåller inalles öfver 250 telefonförbindelser och
har kostat nära 100 mill. kr.

Medan man sålunda för de större
ledningsknippena alltmer öfvergår till kabel, kvarblifva
knippen med färre, men ofta mycket långa
luftledningar. Vid dessa ernås en intensivare utnyttjning
därigenom, att å samma ledning, utöfver det
vanliga telefonsamtalet, framföras en eller flera
samtalsförbindelser medelst öfverlagrade höga (ej
hörbara) frekvenser. Sådan högfrekvenstelefonering
använder såsom sändare och mottagare samma
apparater som vid trådlös telefoni. Sändarens effekt
kan dock här hållas relativt låg, då proportionsvis
större effekt framkommer, när denna följer
ledningen. Vid längre högfrekvensförbindelser kunna
mellanförstärkare användas. Upp till 4 à 5
högfrekvenssamtal med skilda frekvenser kunna
samtidigt öfverföras å en och samma ledning. Den
första högfrekvensförbindelsen i Sverige, för två
högfrekvenssamtal, blef färdig 1923 å en ledning
på sträckan Stockholm–Malmö. 1926 har tagits
i bruk en ny förbindelse Stockholm–Umeå med
mellanförstärkare i Ånge. Denna
högfrekvensöfverföring, öfver 850 km. ledning, är den f. n.
längsta kända i Europa. Utrustningen är
levererad af Svenska radioaktiebolaget.
Högfrekvenstelefonering har kommit till användning äfven med
högspänningsledningar som bärare af
högfrekvensströmmen, hvarvid högfrekvensutrustningen
anslutes till ledningen öfver högspänningskondensatorer
eller medelst en parallellt med ledningen upplagd
antenn.

Sedan Stockholmstelefons nät 1918 sammanslagits
med rikstelefonnätet (sp. 713), gällde det att
snarast möjligt återupptaga den sedan 1903 afbrutna
samtrafiken mellan de båda näten. Härför
erfordrades omfattande ändringar och kompletteringar i
stationernas tekniska utrustning. En genom en
öfvergångstaxa af 20 öre per samtal begränsad
samtrafik kunde öppnas juni 1919. Sedan
kompletteringsarbetena fullbordats, kunde den af
allmänheten efterlängtade fullständiga och afgiftsfria
samtrafiken genomföras 1923, från hvilken tid den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>