- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 38. Supplement. Riksdagens bibliotek - Öyen. Tillägg /
999-1000

(1926) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

emellertid de allierade, under det helt förändrade
militära lägets tryck, funno sig föranlåtna att skissera
grundlinjerna till en genomgripande revision af
Sèvrestraktaten. Som konferensort bestämdes
Lausanne. Turkarna åtogo sig att under dessa
förhandlingar respektera de neutrala zonerna vid
Dardanellsundet, men fingo rätt att redan nu åtaga sig
ordningens upprätthållande i östra Tracien, som af
grekerna skulle utrymmas inom 15 dagar.
Sultanens regering i Konstantinopel upplöstes, och
Angoraregeringens dit sända ombud Rafet pascha
öfvertog styrelsen i "provinsen Konstantinopel"
med Adnan bej som stadsguvernör och närmaste
man. Nationalförsamlingen i Angora förklarade 1
nov. sultanatet afskaffadt och sig själf som
innehafvare af folksuveräniteten i T.; för att ej stöta
de troende alltför mycket för hufvudet bibehöll
man tills vidare kalifvärdigheten, hvilken skulle
af Angoraförsamlingen förlänas åt den värdigaste
bland den gamla dynastiens medlemmar. Då
nationalförsamlingen 16 nov. jämväl beslutit åtal
mot sultan Muhammed VI, lämnade denne
följande dag på ett brittiskt örlogsfartyg
Konstantinopel. Till kalif utsåg Angoraförsamlingen sultan
Abd-ul-Asis’ son Abd-ul-Medjid, den
dittillsvarande tronföljaren, hvilken lät sig nöja med den
enbart dekorativa andliga värdighet
Angoraförsamlingen inrymt åt honom. Till utrikesminister och
förste turkisk delegerad vid fredsunderhandlingarna
utsågs Ismet pascha.

Förhandlingarna i Lausanne började 21 nov. och
blefvo synnerligen svåra och långvariga. Under
deras första skede (till 4 febr. 1923) var engelske
utrikesministern lord Curzon den ledande på de
allierades sida, medan Frankrike företräddes af
ambassadörerna Barrère och Bompard.
Sammanhållningen bland de allierade var ej den bästa, och
ingen af dem syntes till en början klart fatta den
genomgripande omhvälfning nationalisternas af
Kemal pascha ledda befrielse- och reformverk
åstadkommit i T. Ismet paschas kraf på
Angoraíörsamlingens nationella pakt som förhandlingsbas
tillbakavisades, men mot lord Curzons sträfva
energi förmådde han ej vinna öppet stöd hos
Englands allierade. Dock lät franska regeringen under
förhandlingarna meddela i Konstantinopel, att de
allierades samfälldt afgifna "sista bud" ej finge
anses som ett ultimatum. Förhandlingarna
afbrötos vid dess afvisande (4 febr.), men de
återupptogos 23 april med sir Horace Rumbold som förste
brittisk delegerad och med större benägenhet å
ömse håll för kompromisser. Fredsfördraget med
ett stort antal dit anslutna konventioner, protokoll
m. m. undertecknades 24 juli 1923. Om
fördragets territoriella bestämmelser se närmare
Lausanne. Suppl. T. behöll Konstantinopel, östra
Tracien till Maritza (med Gallipolihalfön och öarna
Imbros och Tenedos) samt vidare hela Anatolien;
Tolföarna afträddes definitivt till Italien. Om
ordnandet af den fria trafiken genom Sunden se här
ofvan sp. 994–995. Kapitulationerna upphäfdes
mot vissa garantier för utlänningars rättssäkerhet (se
Konsularjurisdiktion. Suppl.).
Obligatorisk utväxling af grekisk-ortodoxa undersåtar i
T. och muhammedanska i Grekland stadgades,
med vissa undantag för i Konstantinopel 1918
bofasta greker. De allierade läto alla
Sèvrestraktatens bestämmelser om turkisk afrustning och
interallierad finanskontroll falla. Mosulfrågan hänsköts
till direkta engelsk-turkiska förhandlingar och, om
dessa strandade, till behandling inför Nationernas
förbund. I enlighet med traktatsbestämmelserna
utrymde de allierades trupper i sept.
Konstantinopel, som emellertid ej återfick sin gamla ställning
såsom hufvudstad. Såsom sådan proklamerades 13
okt. 1923 genom nationalförsamlingsbeslut
formligen Angora.

Afskaffandet af sultanatet hade i realiteten gjort
T. till republik; det formliga beslutet om
republikanskt statsskicks införande fattades af
nationalförsamlingen 29 okt. 1923, och samtidigt valdes
Mustafa Kemal pascha till president.
Konseljpresident och utrikesminister blef Ismet pascha, men
högsta befälet öfver armén förblef i Kemals hand,
och med stöd däraf var han alltjämt
regeringsmaktens innehafvare i åtskilligt större utsträckning, än
som anges af presidentens i författningen (af 20
april 1924) uppräknade befogenheter. Slutstenen i
det republikanska statsskickets genomförande var
nationalförsamlingens beslut (mars 1923) att
afskaffa kalifatet; Abd-ul-Medjid slog sig då ned i
Schweiz. I nov. 1924 afgick Ismet pascha och
efterträddes som konseljpresident och
utrikesminister af Fethi bej. Den efter Lausannefreden
dominerande utrikespolitiska frågan har gällt det forna
vilajetet Mosuls framtid (se därom Mosul.
Suppl.). Sedan de direkta förhandlingarna med
England maj–juni 1924 blifvit resultatlösa,
upptogs frågan inför Nationernas förbunds råd i Genève
i sept. s. å., parterna enades om att åt rådet
anförtro uppdragandet af gränsen mellan T. och Irak,
en provisorisk demarkationslinje aftalades (okt.),
en tremannakommission under svensk ledning
(envoyén E. af Wirsén) studerade frågan på platsen
och afgaf sommaren 1925 sitt betänkande, hvilket
antydde flera alternativ för gränsens dragande, men
i första hand förordade hela vilajetet Mosuls
införlifvande med Irak, dock under det villkor, att
autonomi gafs åt områdets kurdiska
befolkningselement och att det brittiska mandatet öfver Irak
förlängdes till 25 år för att där trygga stabila
styrelseförhållanden. Fylldes ej dessa villkor, så
förordades Mosuls återförening med T., dock med
undantag för den sydligaste delen, hvilken ansågs
oundgänglig för Irak vid dess bevattningsföretag.
En tredje möjlighet, vilajetets delning med Eufrats
biflod Lilla Zab som gräns, antyddes som subsidiär
nödfallsutväg. Vid ärendets behandling i Genève
(sept. och dec. s. å.) återtogo turkarna sitt
tidigare medgifvande om, att rådet skulle få som
skiljedomare afgöra frågan. Rådet fällde, efter fruktlösa
kompromissförsök, 16 dec. 1925 det utslag, att
gränsen skulle bli den tidigare provisoriskt uppdragna
demarkationslinjen (Bruxelleslinjen); T. inlade sin
protest mot detta utslag och mot rådets behörighet,
och 17 dec. slöt turkiska regeringen demonstrativt
ett nytt fördrag (i Paris, där Tjitjerin då vistades)
med Sovjet-Ryssland om ömsesidig neutralitet vid
angrepp på endera kontrahenten från någon makt
eller maktgrupp. Direkta engelsk-turkiska
förhandlingar i ärendet upptogos emellertid 1926 och ledde
till ett fördrag, hvari T. accepterade
Bruxelleslinjen, lätt modifierad på några punkter, och åt sig
fick tillförsäkrad viss andel av Iraks inkomster från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:37:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcr/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free