Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1039
Tyskland (Historia)
1040
upphäfvande. Under sommarmånadernas fortsatta
förhandlingar underströko engelsmännen nödvändig-
heten af, att T:s betalningsförmåga underkastades
en undersökning af opartiska sakkunniga. Af stor
principiell betydelse var tillika ett af engelska krön-
jurister utfärdadt och i en not af 11 aug. meddeladt
utlåtande, som på det bestämdaste stödde den tyska
ståndpunkten, .att Kuhrockupationen ej kunde grun-
das på den af Frankrike åberopade paragrafen i
Versaillesfreden. Denna förklaring åtföljdes af ett
påpekande, att ockupationen icke vore rätta medlet
att framkalla betalningsförmåga, och utmynnade i
en förmaning till ockupationsmakterna att göra
Ruhrområdet till ett produktions- och icke till ett
stridsområde samt att med det snaraste låta be-
stämma T:s betalningsskyldigheter i proportion till
dess betalningsförmåga. Denna kraftiga engelska
förklaring, som fick ett mycket ogynnsamt motta-
gande i Paris, innebar utan tvifvel en afsevärd
prestigeökning för T., hvilken dock omedelbart gick
förlorad därigenom, att ungefär samtidigt, 12 aug.,
ministären Cuno nödgades af gå. Orsaken därtill
var i främsta rummet den inrikespolitiska förvir-
ring, som Ruhrkriget småningom framkallat. Från
början hade regeringens motståndspolitik omfattats
med tämligen enstämmigt gillande. Den djupt ro-
tade motsättningen mellan höger- och vänsterelemen-
ten kunde emellertid icke hållas nere, då Ruhr-
ockupationen drog ut på tiden. Och särskildt oför-
mågan att bringa reda i finanserna undergräfde
regeringens ställning. Markkursen föll oafbrutet.
I juni noterades l dollar på Berlinbörsen till
100,000 mark, i juli till 200,000, i aug. till 5
millioner. Prisstegringen vållade särskildt i de
stora städerna lifsmedelsbrist. Ett häftigt an-
grepp riktades mot regeringen i "Germania",
således från centern, som dock var represente-
rad i ministären genom finansministern Hennes.
Ett beslut l aug. att upptaga ett guldlån visade
sig icke medföra önskadt resultat. Yid riks-
dagens sammanträde 8 aug. förelågo omfattande
skatteförslag. Till en början förmärktes icke nå-
gra tecken till en annalkande kris. Men 11 aug.
uppsade socialdemokraterna plötsligt sitt förtroende
för ministären och kräfde ett kabinett på en bredare
bas. Genom sina instämmanden i socialdemokrater-
nas kraf på, att nya förhandlingar med de allierade
skulle upptagas, ansågs tyska folkpartiets chef Strese-
mann såsom den lämpligaste att efterträda Cuno, och
redan 13 aug. kunde Stresemann föreslå presidenten
en ministär, som representerade centern, demokra-
terna, tyska folkpartiet och socialdemokraterna.
Stresemann öfvertog själf utrikesportföljen. Bland
de 4 socialdemokraterna märktes Hilferding såsom
finansminister. Senare inträdde öfverborgmästaren i
Essen, Luther, såsom lifsmedelsminister. Denna,
den stora koalitionens ministär, skulle naturligtvis
ur parlamentarisk synpunkt kunnat anses mera skic-
kad än den föregående att hålla de allierade stån-
gen. Men omständigheterna vid dess tillkomst och
dess första programuttalanden gjorde, att den fick
skenet af en eftergifternas regering. Stresemann
betonade visserligen i sitt första tal såsom rikskan-
sler, att regeringsskiftet icke vore något tecken till
svaghet, men den utrikespolitiska aktivitet, som han
började utveckla i sina uttalanden, skilde sig högst
väsentligt från den stela högdragenhet, som utmärkt
Cunos politik. 4 sept. erkände han öppet, att han
sökte en väg till samförstånd med Frankrike, och
två dagar senare, att han betraktade det som sin
främsta uppgift att genomföra en slutgiltig fred.
Poincaré sökte han locka med produktiva panter
på annat håll än i Ruhr, nämligen i form af garan-
tier från hela den tyska järnvägsdriften och hela
den tyska ekonomiska förvaltningen. Men Poincaré
föredrog de positiva panter, som han redan hade,
och vidhöll såsom oeftergifligt sitt gamla kraf på,
att T. icke ställde några villkor. Stresemann måste
också 24 sept. erkänna, att den nya regeringen icke
förmått genomdrifva någon af sina fordringar, t. ex.
om återförande af de utvisade eller befriande af de
fängslade. Han drog däraí den slutsatsen, att det nu
ej längre fanns någonting att vinna med fortsatt
motstånd. Stresemann beslöt därför kapitulera, h vil-
ket beslut offentliggjordes genom ett upprop till
det tyska folket af 26 sept. Från denna dag upp-
häfdes alla tyska förordningar, som utfärdats med
hänsyn till Ruhrockupationen. Det franska svaret
var, att Frankrike icke kunde utfärda någon amnesti
eller återtaga några utvisningsorder och att den
tyska kapitulationen ej skulle medföra någon än-
dring i den franska Ruhrpolitiken. Frankrikes po-
litik gick nu också ut på att vid den förestående
regleringen af förhållandena i Ruhrområdet så myc-
ket som möjligt lämna tyska regeringen utanför och
låta frågan bli beroende af förhandlingar mellan
Frankrike och Belgien å ena sidan och de ocku-
perade områdena å den andra. I detta syfte sökte
man först ställa Ruhrjärnvägarna under en af
fransmännen beroende själfständig regim. Förhand-
lingar med industrierna visade sig kinkiga, och ett
misslyckande i midten af okt. medförde en omfat-
tande arbetsinställelse. Emellertid afslöts af M i-
cum (se d. o. Suppl.), en för ändamålet skapad
fransk-belgisk kommission, en öfverenskommelse med
representanter för storindustrien 23 nov., hvarige-
nom hårda bestämmelser träffades såväl angående
de summor, som skulle användas till skadeståndets
betalning, som dem, hvilka voro afsedda att täcka
utgifterna för ockupationsarmén och de allierades
öívervakningspersonal. Genom Micumfördraget kom
i själf va verket Ruhrindustrien att få bära större
delen af skadeståndskostnaderna. Fördraget gällde
till 15 april 1924. Liknande fördrag afslötos
mellan industrier i Rhenprovinsen och Rhenlands-
kommissionen. Vid järnvägarna kom man i början
af dec. of verens om en kompromissregim, som
bl. a. skulle medge vissa lättnader för den utvi-
sade personalens återinträds i tjänst. En stor
mängd vagnmateriel skulle af riksjärnvägarna stäl-
las till förfogande.
Uppgifvandet af det passiva motståndet hade
djupgående verkningar på de inre förhållandena i
de besatta tyska områdena. Rhengränsen hade
under kriget föresväfvat vissa franska kretsar så-
som ett eftersträfvansvärdt. mål, men hade i freden
ej kunnat förverkligas ’på grund af engelskt och
amerikanskt motstånd. De franska myndigheterna
sökte nu begagna den i freden stadgade ockupatio-
nen af Rhenländerna såsom ett medel att ändå lös-
göra dem från Tyska riket. Redan vid ockupa-
tionens början framträdde tydligt den franska ten-
densen att "aftyska" Rhenländerna och i vi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
