Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1041
Tyskland (Historia)
1042
franska. Franska skolor inrättades, nominellt för
den franska ockupationspersonalens barn, men af ven
med det bisyftet att ge unga rhenländare till-
fälle att lära sig franska och sätta sig in i
fransk anda och fransk kultur, of ver hufvud taget
sökte man inskränka på alla tillfällen för de tyska
riksmyndigheterna att göra sig gällande. Men
framför allt sökte man skapa en separatiströrelse
bland den tyska befolkningen. De förste franske
ocikupationscheferna, general Mangin i Rhenpro-
vinsen och general Gérard i Pfalz, verkade ener-
giskt i denna riktning. Gérard tog under sitt be-
skydd föreningen "Freie Pfalz", hvilken proklame-
rade en autonom republik som sitt mål. Ett revolt-
försök l juni 1919 i Speier misslyckades på grund
af befolkningens hållning, och generalen fick under
den närmaste tiden nöja sig med att med franska
penningar understödja en separatistisk propaganda-
tidning. General Mangin hade å sin sida trädt i
förbindelse med en separatistisk grupp i Aachen
och med statsadvokaten Dorten i Wiesbaden, hvil-
ken senare l juni 1919 där bildade en regering.
Befolkningen satte emellertid mot denna ett så
kraftigt motstånd, att Mangin icke vågade inskrida
till Dortens hjälp. Så snart freden undertecknats,
började den interallierade s. k. Rhenlandskommis-
sionen sin verksamhet. Dess ordf., P. Tirard,
var till en början emot den brådstörtade taktik,
som de franske militärerna valt, och önskade för
sin del nå målet genom kulturpropaganda. Tirard
var också i förstone föga sympatiskt stämd mot Dor-
ten. Denne å sin sida var efter sitt misslyckande
något försiktigare och sökte blanda bort korten genom
påståendet, att hans afsikt icke var Rhenprovin-
sens lösslitande från Tyska riket, utan endast dess
skiljande från Preussen och förvandling till en
egen tysk íörbundsstat. Men icke ens på denna
väg vann han många proselyter, af ven om han fick
till stånd "die Rheinische voiksveTeinignng" med
lösen: "Bort från Preussen!" Propagandan fort-
sattes energiskt bl. a. i tidningarna "Der Rhein-
länder" och "Der Rheinische herold" (till dess
deras tryckeri i maj 1923 förstördes af en upp-
retad folkhop). Radikalare än Dorten var Smeets,
som öppet bekände sig till "aktiv separatism" och
icke tvekade att ställa upp skilsmässa från Tyska
riket såsom målet. Smeets, som vid 1918 års revo-
lution varit medlem af ett soldatråd, sedan sociali-
sterna ratat honom, var en samvetslös agitator utan
politisk begåfning. Hans första framträdande så-
som franskvänlig agitator var, då det s. k.
Rheinlandbund sept. 1919 anhöll om franskt er-
kännande. Förbundet ömhudades senare till "Die
Rheinische republikanische volkspartei", som hvars
ledare Smeets fungerade till 1923. Smeets lade sär-
skildt an på att i separatistisk riktning utnyttja
stämningen bland strejkande arbetare, men utan
större resultat. En mängd partimöten höllos 1921
och 1922, vid hvilka af ven franska och belgiska
talare uppträdde. Samarbetet mellan separati-
sterna och ockupationsmyndigheterna tog sig ut-
tryck på olika sätt, och särskildt visade de se-
nare sig ifriga att motverka tyska polisens under-
tryckningsåtgärder mot den landsförrädiska rörel-
sen.
Denna stimulerades märkbart, då Poincaré allt
bestämdare styrde hän mot Ruhrockupationen. Se-
pareringsplanen utsträcktes nu från Rhenprovin-
sen af ven till att omfatta Ruhrområdet. Här var
det svårare att använda motsättning till Preussen
såsom agitationens driffjäder. I stället sökte man
utnyttja de sociala motsättningarna. Deltagarna
i de kommunistiska oroligheter, som egde rum i
Mülheim i april 1923, behandlades med påfallande
mildhet af ockupationsmyndigheterna. Med sär-
skild ifver sökte man förmå de af utvisnings-
order hotade järnvägsmännen att antaga fransk
tjänst eller åtminstone på hemliga listor anteckna
sin villighet att, om en Rhenrepublik proklamera-
des, återtaga sin verksamhet i dess tjänst. Rädslan
för att dela de utvisades lott dref många att ansluta
sig till separatismen. Emellertid led rörelsen af
sin splittring. Smeets, mot hvilken ett attentat
af outredda orsaker föröfvats, förlorade alltmer i
prestige. En del af hans anhängare sammanslöt
sig i "Frei Rheinland", andra i "Rheinischer
unabhängigkeitsbund". Bland nya ledare, som
framträdde, märkas v. Metzen, en f. d. officer
och Krupptjänsteman, och Matthes, en journalist,
som ofta växlat åsikter och hade en utprägladt
demagogisk talang. Den senare hölls till en bör-
jan tillbaka och släpptes först småningom fram i
separatisternas första led. Splittringen bland dessa
gjorde, att fransmännen afstodo från tanken att på
nationaldagen 14 juli 1923 utropa Rhenrepubliken.
Men desto mera arbetade man på att skapa en
enhetlig rörelse. Trots tyska regeringens förbud
meddelade ockupationsmyndigheterna tillstånd till
hållande af stora propagandamöten. Man började
af ven organisera trupper, för h vilkas beväpning
fransmännen beviljade lättnader. Trupperna voro
först sammanslutna i ett "Kampfbund", som snart
fick namnet "Rheinwehr" och småningom "Rhein-
landsschutz". Beväpningen, fast den var bristfäl-
lig, gjorde af ven agitationen hänsynslösare. Dorten
och Smeets enades, hvarvid den förre uppgaf
sina tidigare förbehåll och numera yrkade på skils-
mässa ej endast från Preussen, utan af ven från T.
Ett stort möte, som Matthes sammankallade till
Düsseldorf 30 sept. och som skulle åtföljas af en
aktion, misslyckades på grund af tyska polisens
resoluta ingripande med vapenmakt. Detta blef
anledning till krafvet på afväpning af den tyska
polisen. Situationen tillspetsade sig, då vid denna
tid det passiva motståndet mot Ruhrockupationen
uppgafs. De tyska förhoppningarna, att läget nu
skulle förbättras och trycket öfver de ockuperade
områdena lätta, visade sig fåfänga. Alltjämt föll
marken; alltjämt uppsköts en uppgörelse. Stäm-
ningen blef nervös, och på olika håll slog oron ut i
oroligheter. Fransmännen gåfvo alltmera öppet sin
uppmuntran åt separatisterna. Tirard, som tidi-
gare iakttagit en mera reserverad hållning, disku-
terade med deras ledare läget och försäkrade dem
om sin välvilja. Taktiken från separatisternas egen
sida ändrades också såtillvida, som man nu öfvergaf
att göra propaganda på stora offentliga möten och
i stället i mera slutna korporationer förberedde
aktionen. I främsta rummet gällde dessa förbere-
delser att utveckla "Rheinlandsschutz", som skulle
träda i aktion vid tiden för den planerade revolten.
Ett förslag, som uppgjorts i samförstånd med frans-
män och belgier, att den nya republiken skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
