Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1051
Tyskland (Historia)
1052
minst från storindustriellt håll vunnit anslutning
för en s. k. nationell politik på grundvalen af
omöjligheten af skadeståndets betalning. En svår
förlust led detta parti, när Helfferich, som fört en
kraftig kampanj mot Dawesplanen, kort före valet
omkom vid en järnvägsolycka. Trots den despera-
tion, som var vidt utbredd på grund af det finan-
siella nödläget, vunno oppositionspartierna emel-
lertid icke majoritet vid valen. Ministärens program
i skaJeståndsfrågan var därmed godkändt, men hop-
pet om, att mera stabila förhållanden skulle bli rå-
dande i den nya riksdagen, gick om intet, då rege-
ringen i inrikespolitiken icke kunde räkna med något
fast parlamentariskt underlag. Koalitionspartierna
(folkpartiet, centern och demokraterna) räknade sam-
manlagdt 137 medlemmar Ett försök att återställa
den stora koalitionen genom att upptaga socialdemo-
kraterna (hvilka i den nya riksdagen räknade 100
medlemmar) rönte motstånd från tyska folkpartiet,
som visserligen stödde regeringens utrikespolitik,
men icke ville drifvas för långt bort från de tysk-
nationelle. I förhoppning att åstadkomma något
samarbete med dessa framkallade folkpartiet mini-
stären Marx’ afgång. Men Dawesplanen blef den
stora stötestenen, och lösningen på krisen blef, att
Marx återkom med sina gamla kolleger. Han fick
till uppgift att fortsätta den påbörjade utrikespoli-
tiska kursen, men behöll tillika sin gamla förla-
mande osäkerhet i fråga om inrikespolitiken. Den
svaga majoritet, hvaröfver regeringen förfogade,
visade sig alldeles otillräcklig vid omröstningen
om järnvägarnas i Dawesplanen ingående öfver-
lämnande till ett särskildt bolag, då konstitutionen
kräfde, att 2/s af riksdagens medlemmar skulle vara
närvarande och att 2/s af dem skulle rösta för för-
slaget. Situationen räddades genom ingripande af
tyska folkpartiet och centern, hvarigenom uppgörelse
kom till stånd med de tysknationelle. Dessa upp-
satte för sin medverkan två villkor. Det ena gick
ut på, att regeringen till Versaillesfredens signatär-
makter skulle öfverlämna en förklaring om, att skuld-
paragrafen i freden (§ 231) icke hade någon verk-
lig grund för sig. Tidpunkten var knappast lämp-
lig för att rulla upp denna fråga, som skulle ha
väckt till lif ömtåliga känslor hos båda de f. d.
krigförande parterna. Och Stresemann lyckades
förhindra, att en af riksdagen antagen protestför-
klaring omedelbart befordrades till resp. signatär-
makter. Så mycket ifrigare var han att få det andra
villkoret uppfylldt, nämligen att de tysknationelle
skulle få plats i regeringen. Han ansåg, att en
sådan åtgärd skulle stärka hans utrikespolitiska
auktoritet. Men de of riga koalitionspartierna voro
föga benägna för detta förslag, då det allmänt be-
farades, att dess genomförande skulle helt och hållet
fjärma socialisterna från regeringen. Långvariga
blefvo förhandlingarna därom. Sedan Marx’ för-
sök att i koalitionen upptaga både de tysknationelle
och socialisterna misslyckats, beslöt man vädja till
nya val. Dessa, som höllos 7 dec. 1924, inföllo
under Dawesplanens första löftestid. Många tec-
ken till en ny och lyckligare tid hade framträdt,
och icke minst starkt verkade den verkställda
evakueringen af vissa ockuperade punkter. Denna
stämning var ogynnsam för kommunister och natio-
nalsocialister, som gingo tillbaka. Socialdemokra-
terna gjorde ej mindre än 31 vinster; de tysknatio-
nelle gingo framåt från 96 till 103 platser, tyska
folkpartiet från 44 till 51, centern från 65 till 69,
demokraterna från 28 till 32. I allmänhet voro
förskjutningarna dock alltför små för att kunna för-
bättra regeringens kinkiga belägenhet. Den tog
också sitt parti och afgick. Ett försök att bilda en
opolitisk ministär strandade, och efter långvariga
öfverläggningar trädde dittillsvarande riksfìnansmi-
nister Luther 15 jan. 1925 i spetsen för en mini-
stär, hvars parlamentariska underlag var mycket
svagt. Dess sammansättning innebar en betydande
förskjutning åt höger. De tysknationelle inträdde
vid sidan af tyska folkpartiet, centern och bajer-
ska folkpartiet. Demokraterna, som visserligen till-
läto en partimedlem, riksvärnsministern Gessler,
att medverka, afböjde dock såsom parti att räknas
till regeringskoalitionen, från hvilken äfven social-
demokraterna höllo sig borta. Utrikesärendena lågo
alltjämt i Stresemanns händer.
28 febr. 1925 afled i Charlottenburg presiden-
ten Ebert, som ända från den republikan-
ska regimens början stått i spetsen för det tyska
riket. Såsom ställföreträdande rikspresident in-
trädde förutvarande utrikesministern, riksrättspre-
sidenten W. Simons. Valen till ny president utsat-
tes till 29 mars, och snart utbröt en liflig valkam-
panj, hvarunder äfven oroligheter, anordnade af
kommunister, egde rum. En stor splittring visade
sig mellan de olika partierna, och sedan försök till
enande gruppvis misslyckats, gick man fram med
icke mindre än 7 olika kandidater. Främst i röste-
tal nådde det s. k. riksblockets, de tysknationelles
och tyska folkpartiets, kandidat Jarres, socialde-
mokraternas Braun och centerpartiets Marx. Ingen
af dessa kandidater nådde den föreskrifna abso-
luta majoriteten, och därför måste nytt val ega
rum, h vilket bestämdes till 26 april. Såsom ett
samlande namn föreslogs för detta val den gamle
fältmarskalken Hindenburg, hvilken vid en första
tillfrågan afböjde kandidatur, men sedan för-
måddes att ställa sig till förfogande. På hans
sida ställde sig nu äfven de tyskfolklige, som vid
förra valet gått fram med general Ludendorff som
kandidat. Af öfriga aspiranter kvarstodo endast
Marx, om hvilken mellanpartierna enat sig, och
kommunisternas kandidat Thälmann. Valresulta-
tet blef, att Hindenburg erhöll öfver 14 mill., Marx
öfver 13 mill. och Thälmann nära 2 mill. röster.
Då i denna valomgång endast enkel majoritet for-
drades, var Hindenburg vald. Han mottog
värdigheten och höll 11 maj sitt intåg i Berlin. Till
stor missräkning för en del af sina väljare, som i
Hindenburgs val velat se en väg till monarkisk
restauration, bekände den nye presidenten ostenta-
tivt sin författningstrohet och sin anslutning till
republiken. Hans program gick i öfrigt ut på att
genom fredligt arbete återuppbygga T:s ställning
i världen. Detta program utgjorde icke något hin-
der för Stresemann att bygga vidare på det utrikes-
politiska system, som påbörjats genom Dawespla-
nens antagande. Nästa uppgift blef T:s uppta-
gande i Nationernas förbund. För denna tanke hade
Stresemann redan på våren 1924 börjat plädera,
och den blef aktuell i samband med tillkomsten af
det på 5:e förbundsförsamlingen i Genève l sept.
-2 okt. utarbetade s. k. Genèveprotokollet (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
