Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1053
Tyskland (Historia)
1054
Genèveprotokollet utgjorde ett försök att genom
skiljedom och nedrustning skapa trygghet mot kri-
giska konflikter. Under diskussionerna därom i
Genève betonades bl. a. af engelske premiärmini-
stern Maodonald nödvändigheten af, att förbundet
för att fylla denna uppgift måste bli universellt
och särskildt, att T. icke kunde stanna utanför.
Tyska regeringen uttalade också enligt beslut af
23 sept. sin önskan om T:s snara inträde i
förbundet. Genèveprotokollets afförande från dag-
ordningen genom ministerskiftet i England i bör-
jan af nov. och den nya konservativa ministären
Baldwins uppskjutande af frågans behandling med-
förde äfven uppskof med frågan om T:s upptagande
i Nationernas förbund. Redan i sitt september-
memorandum hade tyska regeringen fäst uppmärk-
samheten vid vissa villkor, som den ställde för T:s
inträde. Först och främst kräfde T. en ständig
rådsplats. Vidare begärde det undantag från till-
lämpningen af art. 16 i förbundsakten (ang. af för-
bundet anordnade sanktioner), hvarigenom det så-
som fullständigt afväpnadt skulle kunna bevara
sin neutralitet. Sedan det i första punkten fått
tillmötesgående svar från medlemmarna af Nationer-
nas förbunds råd, men i fråga om den andra upp-
lysts om, att det icke kunde ställa villkor, afläts
12 dec. 1924 en skrifvelse till förbundets general-
sekretariat med begäran om diskussion af frågan,
huruvida hänsyn icke borde tagas till T:s af rustade
tillstånd. Yid rådets möte i mars 1925 afgafs ett
svar därpå, som genom sin allmänna, men på det
hela taget tillmötesgående formulering gaf möjlig-
het till frågans fortsatta diskuterande. Denna
diskussion kom emellertid att helt och hållet sam-
mankopplas med den s. k. säkerhetsfrågan, som nu
blef den dominerande.
Sedan Genèveprotokollet genom Englands afvi-
sande hållning förlorat sin aktualitet, tog tyska
regeringen ett betydelsefullt initiativ, som inne-
bar trygghetsproblemets upptagande från en ny
och mera praktisk synvinkel. Utgående från den
förutsättningen, att Frankrikes intransigenta håll-
ning mot T. främst berodde på oro för, att det
ej hade tillräcklig trygghet mot en ny tysk inva-
sion öfver dess östgräns, framlade ministären Lu-
ther-Stresemann i ett memorandum af 9 febr. 1925
för franska regeringen förslag till en öfverenskom-
melse mellan de vid Rhen intresserade makterna
och T. ang. åtgärder att trygga freden och garan-
tera det territoriella status quo vid Rhen. I för-
slaget ingick såväl ett allmänt garantiaftal som en
skiljedomstraktat mellan Frankrike och T. Initiati-
vet upptogs med välvilja af Frankrike, som med sina
allierade därom förde ingående diskussioner, åsyf-
tande att framställa ett svar, som dessa och i främ-
sta rummet England kunde godkänna. På franskt
håll förefanns ett intresse, att det föreslagna
Rhenfördraget icke finge hindra Frankrikes hand-
lingsfrihet, för den händelse någon brytning skulle
inträffa mellan T. å ena sidan, Polen eller
Tjecho-Slovakien å den andra, med hvilka länder
Frankrike hade ingått särskilda alliansaftal 1921
och 1924. England å sin sida vägrade bestämdt att
ikläda sig några garantier för dessa länders för-
hållande till T. och förklarade uttryckligen, att
dess garanti icke kunde utsträckas utanför det om-
råde, där England hade direkta intressen, d. v. s.
gränsen mellan T. och dess grannar i väster. Efter
en skriftväxling under sommarens lopp mellan Pa-
ris och Berlin, hvari bl. a. T :s inträde i Natio-
nernas förbund framförts såsom den enda säkra
grundvalen för en ömsesidig garanti och en euro-
peisk öfverenskommelse, skred man till direkta för-
handlingar. En juristkommission, bestående af re-
presentanter för T., England, Frankrike, Belgien
och Italien, arbetade första veckan af sept. i Lon-
don på att finna vissa formuleringar för de grund-
läggande principerna, utan att stöta de nationalis-
tiska känslorna i de olika länderna. 15 sept. utfär-
dade de allierade en formlig inbjudan till en konfe-
rens i Schweiz. Det tyska tillmötesgående svaret
åtföljdes af en verbalnot, hvari tyska regeringen
framförde den från aug. 1924 uppskjutna förkla-
ringen om skuldparagrafens oförenlighet med den
historiska verkligheten och reserverade sig mot den
uppfattningen, att T:s eventuella inträde i Natio-
nernas förbund skulle tolkas som ett erkännande
af nämnda paragrafs berättigande. Därjämte till-
fogades en erinran om ockupationen af norra Rhen-
zonen, hvars fortvaro förtoge tillförsikten till den
fredliga utveckling, som åsyftades genom de plane-
rade internationella fördragen. Dessa mera reserva-
tionsvis framförda erinringar inverkade icke stö-
rande på utvecklingens gång. 5 okt. samlades
i Locarno såsom representanter för T. rikskanslern
Luther och utrikesministern Stresemann. för Eng-
land utrikesministern Chamberlain, för Frankrike
utrikesministern Briand, för Belgien utrikesmini-
stern Yandervelde och för Italien senatorn Scialoja.
Senare infunno sig äfven italienske konseljpresiden-
ten Mussolini samt Polens och Tjecho-Slovakiens
utrikesministrar Skrzynski och Benes. 16 okt. 1925
undertecknades en serie fördrag, som, inbördes
skilda, dock till sitt innehåll förutsätta hvarandra.
Hufvuddokumentet var ett garantifördrag, ofta kal-
ladt Rhenfördraget, mellan T., Belgien, Frank-
rike, Storbritannien och Italien, hvari kontrahen-
terna garanterade upprätthållandet af det genom
Versaillesfreden skapade territoriella status quo vid
och okränkbarheten af T:s gränser mot Frankrike
och Belgien samt öíverenskommo om att på fredlig
väg genom skiljedom med Nationernas förbunds råd
såsom högsta domare af göra alla tvister, som kunde
uppstå. Denna hufvudöfverenskommelse, hvari in-
gingo bestämmelser om öfriga kontrahenters skyldig-
heter att ingripa till denshjälp, som bleîve utsatt för
oförvålladt angrepp från någon bland dem, komplet-
terades med skiljedomsfördrag mellan T. och Frank-
rike samt mellan T. och Belgien, reglerande proce-
duren vid afdömandet af uppkomna tvister. Dessa
tre traktater beröra T :s förhållande till dess gran-
nar i v. Frågan om en liknande generell öfverens-
kommelse äfven om T:s östgränser strandade på
Englands bestämda vägran att låta ençaçera sis:
därför. I Locarno ingick T. emellertid både med
Polen och Tjecho-Slovakien skiljedomstraktater af
samma innehåll som med Frankrike och Belgien.
Den gemensamma garantitraktaten ersattes i detta
fall med särskilda aftal mellan Frankrike och de
båda östmakterna, af slutade 16 nov. 1925, hvari
dessa makter lofvade hvarandra inbördes stöd enligt
samma principer, som gälla för Rhenfördraget.
För T. var Locarnokonferensen den första förhand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
