Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1055
Tyskland (Historia)
1056
kriget, vid hvilken tyskarna kunde fatta fullt fri-
villiga beslut. Från vissa nationalistiska kretsar i
T. gjordes opposition mot Rhenfördraget såsom ett
bekräftande af de landafträdelser, som T. aftvun-
gits i Versaillesfreden. Därjämte ansågs, att T. sam-
tidigt med detta garantifördrag hade blifvit berät-
tigadt att få lindringar i fråga om ockupationen,
hvarom intet aftalats. Inom rikskabinettet yppade
sig snart oenighet, och 26 okt. anmälde de tyskna-
tionelle ledamöterna sitt utträde. Fördragen blefvo
emellertid godkända af riksdagen, och sedan de
vunnit gillande af ven i of riga af fördragen be-
rörda länder, blefvo de undertecknade i London
l dec. Omedelbart därefter inlämnade Luther
kabinettets afskedsansökan. Genom de tysknatio-
nelles utträde hade hans ställning blifvit ohållbar.
En bredare parlamentarisk grundval syntes önsk-
värd, och på nytt gjordes försök till bildande af
en stor koalition. Men de misslyckades äfven denna
gång, och efter en månadslång ministerkris presen-
terade Luther ett nytt kabinett, stödt på tyska folk-
partiet, demokraterna, centern och bajerska folkpar-
tiet. Regeringen erhöll vid sitt första möte med
riksdagen ett mycket svagt förtroendevotum. So-
cialdemokraterna sågo för sin del mycket ogärna
en regering, hvari tyska folkpartiet hade det domi-
nerande inflytandet, och de tysknationelle gåfvo
regeringens utrikespolitiska riktlinjer sitt skarpaste
ogillande. I första rummet gingo dessa riktlinjer
ut på att genomdrifva T:s inträde i Nationernas
förbund. Detta var för öfrigt förutsättningen för
Locarnofördragens trädande i kraft. Frågan skulle
af göras vid förbundets sammanträde i mars 1926.
T:s af alla rådsmakterna på förhand godkända kraf
på en ständig rådsplats framkallade från andra
håll önskemål om förändringar i rådets samman-
sättning. En skarp konflikt utbröt, och hela frågan
förföll tills vidare till följd af Brasiliens veto.
Dess återupptagande vid ordinarie församlingsmötet
i sept. 1926 har emellertid beslutits.
Under den riksdagsdebatt, som 28 Jan. egde rum
vid det andra kabinettet Luthers tillträde, kunde
utrikesminister Stresemann meddela, att Kölnzonen
31 jan. skulle vara fullständigt utrymd af de främ-
mande trupperna. Enligt Versaillesfreden skulle
denna utrymning ha verkställts redan 10 jan.
1925, fem år efter fredens trädande i kraft. Däraf
blef emellertid intet. I en not af 5 jan. 1925 med-
delade de allierade, att Kölns utrymning skulle
uppskjutas, och anförde som skäl därför, att tyskarna
icke uppfyllt de fordringar på nedrustning, som
voro förutsättning för utrymning. Två dagar se-
nare protesterade tyska regeringen, som ansåg, att
nedrustningsbestämmelserna uppfyllts, mot den af
de allierade företrädda ståndpunkten och begärde
specifikation på de kraf, som ytterligare ställdes.
Det dröjde länge, innan något svar därpå kom.
De allierade afvaktade resultatet af en inspektion
af T:s krigsmateriel, rekrytering och militära ut-
bildningssystem, som den interallierade militära
kontrollkommissionen på ambassadörskonferensens
initiativ företagit 8 sept. 1924-25 jan. 1925 och
som anordnats för att få utrönt hvad som ytterli-
gare var att vänta af T., för att dess militära åta-
ganden skulle anses motsvara bestämmelserna i art.
429 i freden. Först 4 juni öfverlämnades svaret i
Berlin. Det innehöll en uppräkning af de punkter,
på hvilka de allierade funno tyskarnas åtgärder
bristfälliga, och förklarade sammanfattande, att
alla dessa brister skulle sätta T. i stånd att åter-
uppsätta sin armé efter "den väpnade nationens
principer", i rak motsats mot fredstraktatens syfte,
som afsåg den tyska armén uteslutande för den
inre ordningens upprätthållande. Samtidigt med
att säkerhetsfrågan var föremål för diskussion (se
of van), gjordes nu ansträngningar för att utjämna
de motsatta ståndpunkterna i afväpningsfrågan.
Tyska regeringen lyckades också under förhand-
lingar med den militära kontrollkommissionen uppnå
tillfredsställande resultat (på flera punkter, bl. a.
i fråga om skyddspolisens organisation, med häf-
dande af den tyska ståndpunkten). Sedan den
i en not af 23 okt. meddelat, att det öfvervä-
gande flertalet fordringar med säkerhet skulle
vara uppfylldt 15 nov., följde slutligen 14 nov.
meddelandet om, att Kölnzonen skulle börja ut-
rymmas l dec. Samma dag som Locarnoöfverens-
kommelsen undertecknades, påbörjades också ut-
rymningen, hvilken slutfördes under december 1925
och januari 1926.
Hade T. sålunda vid ingången af 1926 betyd-
ligt förbättrat sitt förhållande till västmakterna,
försummades därför icke förbindelserna med Ryss-
land. Efter Rapallofördraget (se of van sp. 1035)
hade dessa, särskildt på det kommersiella området,
kraftigt utvecklats under skicklig förmedling af
Brockdorff-Rantzau, ambassadör i Moskva sedan
1922. Det närmande mellan T. och västmak-
terna, hvaråt Locarnofördraget gett uttryck, till-
drog sig emellertid äíven de ryske diplomater-
nas uppmärksamhet. Sedan ett handelsfördrag
mellan T. och Ryssland afslutits och vunnit tyska
riksdagens godkännande 12 dec., anlände ryske
utrikesministern Tjitjerin vid jultiden till Berlin,
där han bragte på tal en politisk öfverenskommelse
såsom tillägg till den kommersiella. Frågan om, hur
T. skulle bevara sin neutralitet, hade i samband
med planen på dess inträde i Nationernas förbund
fått en viss betydelse och Locarnoíördraget hade
ytterligare framhäft behofvet af att klarlägga, i
hvilken mån detta kunde binda T :s handlingsfri-
het gentemot Ryssland. Från tysk sida hade stän-
digt häfdats, att dess folkförbundsförpliktelser icke
bunde dess ryska politik. I enlighet därmed fram-
lades till komplettering af fördragen med Locarno-
makterna och med hänsyn tagen till dessa ett tyskt
utkast till fördrag med Ryssland och förelåg i
febr. 1926 i det väsentliga färdigt. Det under-
kastades ytterligare diskussion och undertecknades
24 april. Berlinfördraget, såsom det vanligen kal-
las, bekräftade det rysk-tyska Rapallofördraget och
innehöll en försäkran om ömsesidig neutralitet,
för den händelse någondera makten skulle trots
fredlig hållning angripas af en tredje eller flera
makter. Det tog emellertid sikte på det sanktions-
medel, som i Nationernas förbunds stadgar före-
skrifves såsom lämpligt påtryckningsmedel på en
tredskande makt, nämligen en mellan olika makter
öfverenskommen ekonomisk eller finansiell bojkott,
och förklarade, att ingendera af de fördragsslutande
makterna skulle ansluta sig till en dylik mot den
andre riktad koalition. Särskildt denna punkt
väckte på olika håll bland T:s forna fiender starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
