Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teleki sin ministär (2 dec. 1920) och utsåg
professor Lorant Hegedüs till finansminister. Den
finansplan, som denne utarbetade för att bringa
statshushållningen i jämvikt, hvilade i första hand
på införandet af en förmögenhetsskatt samt
sträfvade i öfrigt att med artificiella medel höja den
alltmer sjunkande ungerska valutan. Hegedüs
utrustades emellertid icke med den diktatoriska makt,
hvarmed han räknat; inre och yttre politiska
förhållanden voro ej heller gynnsamma för ett
förverkligande af hans delvis fantastiska planer. Den
budget, som han byggt upp, sammanstörtade
därför inom några månader som ett vackert, men
alltför svagt konstrueradt korthus. Landet skakades
återigen af ett nytt omhvälfningsförsök. Under
påskdagarna 1921 anlände exkonung Karl inkognito
till Szombathely i afsikt att öfvertaga högsta
regeringsmakten i U. Efter en konferens med grefve
Teleki for exkonungen med automobil vidare till
Budapest, där han genom riksföreståndaren Horthy
öfvertygades om, att ett restaurationsförsök skulle
framkalla allvarliga konflikter med grannländerna
och knappast hade utsikt att lyckas. Karl
återvände därför till det katolska biskopspalatset i
Szombathely, hvarifrån han 5 april med extratåg
afreste till sin förutvarande tillflyktsort i Schweiz.
Teleki-regeringens ställning blef efter detta första
kungabesök ohållbar, och riksföreståndaren
anmodade grefve Stefan Bethlen (se Bethlen 7.
Suppl.) att bilda en ny regering (14 april 1921).
Bethlen, som alltid hållit sig borta från de
öfverdrifna och upphetsade motrevolutionära
strömningarna, var den ungerske politiker, som var bäst
skickad att ta hand om U:s inre konsolidering och
skapa en gynnsammare atmosfär för U. i utlandet.
Grefve Bethlens första framgång var, då han på
konferensen i Venezia 10 okt. 1921 lyckades
utverka folkomröstning för staden Sopron (Ödenburg)
med omgifning i Väst-U. Detta var den enda
folkomröstning, som företogs inom ungerskt
territorium, och den utföll till ungrarnas förmån; den
gamla grufstaden Sopron öfverlämnades också under
gripande högtidligheter 1 jan. 1922 till ungrarna
af den interallierade kommissionen. Men
knappast hade Bethlen vunnit denna första
utrikespolitiska seger för U., förrän landet åter sattes i brand
genom ett nytt restaurationsförsök. Denna gången
ankom exkonung Karl, åtföljd af drottning Zita,
helt oförmodadt med aeroplan till staden Sopron
(20 okt. 1921). Legitimisternas ledare hade
skyndsamt infunnit sig på landningsplatsen, och med hans
följe tågade Karl till Sopron, där han utnämnde
Stefan Rakovszky till ministerpresident. I denna
motregering, som blef af kort varaktighet,
fungerade grefve Julius Andrássy som utrikesminister.
Under skydd af kungatrogna trupper, framför allt
Ostenburgdivisionen, började Karl sin frammarsch
mot Budapest. Vid staden Budaörs, 13 km. från
hufvudstaden, lyckades emellertid
Bethlenregeringens trupper i förening med studentfrivilliga att
utan större blodsutgjutelser hejda frammarschen
och tvinga Karls trupper till fullständig
kapitulation. Konungen och drottningen blefvo
tillfångatagna och internerade i det urgamla
benediktinklostret Tihany vid Balatonsjön. Därifrån
afhämtades kungaparet och tvangs att gå ombord på
den engelska monitoren "Glowworm" på Donau;
som ententemakternas fångar lämnade det
olyckliga sista habsburgska kejsarparet 1 nov. U:s
gränser och fördes till Madeira (jfr Karl,
kejsare af Österrike och konung af U. Suppl., sp.
938).
Detta andra, likaledes misslyckade
restaurationsförsök blåste nytt lif i de politiska lidelserna.
Det blef omöjligt för nationalförsamlingen att
fortsätta sitt arbete. Med stor svårighet genomdref
dock Bethlen en lag om habsburgarnas
detronisering, hvilken lag hade dikterats af segermakterna;
U. förklarades för ett konungarike med fritt
kungaval. Samtidigt sjönk den ungerska valutan
oerhördt genom misslyckandet af Hegedüs’
finansplan, och landet kom såväl politiskt som
ekonomiskt i ett förtvifladt läge. Motsättningarna mellan
partierna hade blifvit allt för stora, trots att
regeringen benådat legitimisternas ledare. Då Bethlen
insåg, att en inre konsolidering endast med en
stark parlamentarisk regering kunde åstadkommas
i U., upplöste han den första nationalförsamlingen
(16 febr. 1922) och bildade af bondepartiet ett
kristligt borgarparti, det s. k. enhetspartiet. På
grund af en blandad valrättsförordning (som endast
för större städer och industrisamhällen tillät
anlitandet af en hemlig och proportionell valmetod)
valdes på våren 1922 (28 maj och 2 juni) den andra
nationalförsamlingen, hvars sammansättning var
helt och hållet olik den förstas. Regeringens parti
hade segrat och fått in 136 medlemmar i den nya
riksdagen. Därtill kommo 29 medlemmar af det
kristlig-nationella partiet samt det borgerliga
partiet, hvilka understödde Bethlens politik. Mot
denna stora majoritet stå 80 riksdagsmän,
tillhörande 10 olika oppositionella partier, af hvilka den
socialdemokratiska riksdagsgruppen med 24
medlemmar är den starkaste.
Stödd på denna trogna majoritet, började Bethlen
förverkliga sin sträfvan att stäfja den inre
politiska oron och förbereda U:s ekonomiska
återuppståndelse. Allteftersom han lyckades skapa
den behöfliga politiska atmosfären inom landet,
började han förbereda ett ungerskt utlandslån. För
att slå ned den motrevolutionära andan bröt han
med en af sina förutvarande medhjälpare, Julius
Gömbös, som jämte några vänner grundat den s. k.
rasskyddargruppen (9 medlemmar med ungefär
samma program som hakkors-organisationen i Bajern;
jfr Hakkorset. Suppl.). Ministären Bethlens
mest betydande framgång var, att U. 19 sept.
1922 upptogs i Nationernas förbund. Därefter
kunde man allvarligt hoppas på att genom
Nationernas förbunds hjälp rekonstruera U:s finanser.
Af Nationernas förbunds finansråd utarbetades en
saneringsplan, gällande för tiden från 1 jan.
1924 till 1 juli 1926, hvarigenom U:s
statshushållning skulle komma i jämvikt. Grunden för den
ungerska saneringen var, att U. skulle erhålla ett
utländskt lån på 250 mill. guldkronor. Sedan en
fackkommission, bland hvars medlemmar äfven
märktes en svensk, bankdirektör Marcus Wallenberg,
hösten 1923 studerat landets situation,
tillstyrktes planen på en sanering genom Nationernas
förbund (20 dec. 1923). Landet lades från och med
1924 under Nationernas förbunds finanskontroll och,
i likhet med hvad som skett i Österrike,
utnämndes också för U. en finanskontrollör, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
