- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 38. Supplement. Riksdagens bibliotek - Öyen. Tillägg /
1181-1182

(1926) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasa-orden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bland öfriga konferensombud märktes senator
Schanzer (Italien), japanske marinministern amiral Kato
samt ambassadören Shidehara och
pärskammarpresidenten Tokugawa, de båda kinesiske
envoyéerna Alfred Sze och Wellington Koo samt
nederländske utrikesministern van Karnebeek.
Konferensens sju plenarsammanträden voro mest af
formell natur och inriktade på att egga pressens och
allmänhetens intresse för konferensen; det
egentliga arbetet var förlagdt till kommittéer och
underkommittéer. Separat förhandlade dessutom Förenta
staterna, Storbritannien, Frankrike och Japan om
status-quo-aftal rörande Stilla hafvet, Förenta
staterna och Japan om ön Jap samt Japan och Kina
om Schan-tung-halfön.

Konferensen öppnades 12 nov. 1921 med ett tal
af president Harding, hvarpå Hughes föredrog det
detaljerade amerikanska programmet för
rustningsbegränsning till sjöss. Enligt detta skulle Förenta
staternas, Storbritanniens och Japans linjefartyg
(capital ships), d. v. s. krigsfartyg, moderfartyg
för flygvapnet undantagna, öfver 10,000 tons
deplacement eller armerade med kanoner af gröfre
kaliber än 8 tum (203 mm.), begränsas i
sammanlagdt tontal till resp. 500,000, 500,000 och 300,000
ton, d. v. s. i proportion 5 : 5 : 3. Vid andra
plenarsammanträdet, 15 nov., antogs detta program i
princip, och vid det tredje utvecklade Briand
vältaligt Frankrikes försvarsproblem, hvarpå frågan
om rustningsbegränsning till lands enligt
Frankrikes önskan i stillhet affördes från
konferensprogrammet. Vid 4:e plenarsammanträdet (10 dec.)
delgaf Lodge texten till status-quo-aftalet vid Stilla
hafvet, hvilket går under namnet
Stillahafsfördraget l. Fyrmaktsfördraget,
hvarjämte konferensen antog de s. k. Rootprinciperna
om allmänna riktlinjer för makternas Kina-politik
(se nedan).

Stillahafsfördraget, som 13 dec. 1921
undertecknades af Förenta staterna, Storbritannien,
Frankrike och Japan, innehöll kontrahenternas
ömsesidiga utfästelse att respektera hvarandras
rättigheter rörande vederbörandes "insulära besittningar
och insulära dominions i Stillahafsområdet". Vid
hotande konflikter dem emellan på detta område
skulle, om de ej kunde lösas på vanlig diplomatisk
väg, en konferens hållas mellan kontrahenterna
för att pröfva och reglera frågan i dess helhet.
Komme hotet från utomstående makt, skulle
kontrahenterna inbördes söka nå samförstånd om de
mest verksamma åtgärderna för att, samfälldt eller
hvar för sig, möta situationens kraf. Aftalet gäller
10 år från ikraftträdandet och löper sedan med
12 månaders uppsägning; det skulle träda i kraft,
när ratifikationerna aflämnats i Washington,
hvarefter brittisk-japanska alliansaftalet af 13 juli 1911
skulle upphöra att gälla. I en samtidigt afgifven
förklaring betonades, att status-quo-aftalet äfven
gällde mandatområden och att till där berörda
konfliktämnen ej hörde frågor, som enligt folkrätten
föllo uteslutande inom vederbörande makts
suveränitet. Ett tilläggsfördrag af 6 febr. 1922
förtydligade på japansk önskan uttrycket "insulära
besittningar" därhän, att däri ej inbegreps själfva
Japan, utan för Japans del allenast dess besittningar
södra Sachalin, Formosa, Pescadores m. m. samt
öar under japanskt mandat.

Sedan brittisk-japanska alliansen på detta sätt
fått en hedersam begrafning, var en
grundförutsättning uppfylld för beslut om ömsesidig
rustningsbegränsning till sjöss. I aftalet stadgades ej några
"sanktioner" (ett villkor för att det skulle ha
utsikt att ratificeras af amerikanska senaten), och de
fyra kontrahenterna åtogo sig sålunda ej att med
vapenmakt upprätthålla status quo, men de hade
dock gifvit hvarandra ett slags moralisk garanti för
status quo och därmed för rätt lång tid framåt
minskat en spänning, som tidigare vållat
kapprustning. Aftalets fredsvärde minskades emellertid
däraf, att man på grund af amerikanskt,
kanadensiskt och australiskt motstånd från dess räckvidd
uteslutit konflikter rörande japanska immigranters
ställning.

Det amerikanska rustningsbegränsningsprogrammet
innehöll ingående detaljbestämmelser om, hvilka
linjefartyg som skulle slopas, i hvilken ordning
ersättningsbyggnad finge ske o. s. v. Alla de
färdiga eller under byggnad varande linjefartyg,
som ej uppräknades i dessa listor, skulle slopas
(nedskrotas), de blott beslutades byggande
inhiberas. I Japan väcktes oerhörd harm af förslaget om
slopande af slagskeppet "Mutsu", en nätt och
jämnt färdig, genom frivillig insamling bekostad
"F-båt". För att rädda "Mutsu" föreslogo
japanerna en modifierad tontalsproportion (10 : 10 : 7).
Till sist åstadkoms en kompromiss, enligt hvilken
Japan i stället slopade ett något mindre fartyg,
"Settsu", i samband hvarmed Förenta staterna
fick behålla 2 till slopning föreslagna linjefartyg
och Storbritannien bemyndigades bygga 2 nya.
Därigenom kommo de tillåtna tonnagesummorna att
bli resp. 525,000, 525,000 och 315,000. För
Frankrike liksom för Italien föreslogs tonnagesumman
175,000. Sarraut opponerade sig energiskt, men
efter ett sträft telegram från Hughes till Briand
gaf franska regeringen sitt samtycke. Däremot
lyckades Sarraut med amerikansKt stöd efter heta
debatter tillbakavisa ett klent motiveradt brittiskt
förslag om totalt förbud mot hvarje användning
i krig af undervattensbåtar. Ej heller kom något
aftal till stånd om begränsning af
undervattensbåtarnas sammanlagda tonnage eller individuella
storlek. Däremot aftalades (i ett särskildt fördrag),
att undervattensbåtar ej finge sänka handelsfartyg,
utan att dessas besättningar och passagerare
dessförinnan satts i säkerhet, och att brott häremot
skulle straffas som sjöröfveri. Öfriga civiliserade
stater skulle inbjudas att ansluta sig till denna
öfverenskommelse, vidgad till formligt förbud mot
att öfver hufvud använda undervattensbåtar "till
handelns förstörande". I samma fördrag förbjöds
användning i krig af kväfvande eller giftiga gaser
samt alla liknande "vätskor, materier eller
förfaranden", till hvilket (mer eller mindre
uppriktigt menade) förbud alla öfriga civiliserade stater
jämväl skulle uppmanas att ansluta sig. Högsta
tillåtna tontal af moderfartyg för flygvapnet skulle
vara 135,000 för Förenta staterna och
Storbritannien, 81.000 för Japan, 60,000 för Frankrike och
Italien. Dylika fartyg skulle få mäta högst 27,000
ton (två i hvarje stats flotta undantagsvis 33,000
ton), nybyggda linjefartyg högst 35,000 ton;
dessa dimensioner torde ha valts, för att Förenta
staterna ej i Stilla hafvet skulle behöfva räkna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:37:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcr/0637.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free