Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afrika - Upptäcktshistoria - Afrikaans - Afrikand - Afrikander-Bond - Afrikanska fornlämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
härmed var Nilproblemet löst. Tysken Schnitzler,
mera känd under namnet Emin pascha, utförde
1876—92, delvis som egyptisk guvernör, ett
storartat pioniärarbete i Engelsk-egyptiska Sudan.
De första egentliga upptäcktsresande i
Abessinien voro Bruce (1769—72) och Salt (1810).
Av senare resande märkas framför allt bröderna
d’Abbadie (1837—48), varjämte kunskapen om
landet betydligt vidgades genom det engelska
fälttåget mot kejsar Teodor (1867—68).
Missionärer och resande, bland vilka må
nämnas Barrow (1797—98), Lichtenstein (1803—06),
Burchell (1810—12) samt svenskarna J. A.
Wahlberg (1838—45) och Ch. J. Andersson (1850—
67), trängde under årens lopp allt längre
norrut i Sydafrika.
Ett av de främsta namnen i Afrikas nyare
utforskningshistoria är David Livingstones (1840
—73)- Denne var den förste bildade europé,
som besökte de stora sjöarna Njassa, Bangveolo
och Ngami, och den förste, som följde Sambesis
lopp och skådade Victoriafallen. Medelbart blev
han orsaken till andra viktigare upptäckter, i det
såväl Cameron som Stanley (på sin första resa)
hade till egentligt uppdrag att undsätta honom
med proviant och ammunition och härigenom
fingo impulsen till sina senare framgångsrika
färder i de svartas världsdel.
Bangveolosjön och dess avlopp Luapula,
Kongos egentliga källflod, hade 1868 upptäckts
av Livingstone, som dock antog, att man här
hade att göra med Nilens sydligaste upprinnelse.
Tanganjikas utlopp, Lukuga, konstaterades 1874
av Cameron. S. å. påbörjade Stanley sin stora
expedition tvärs genom A. Efter många
svårigheter lyckades han uppvisa sammanhanget mellan
Lukuga och Kongo samt följde denna flods hela
lopp till Atlantiska oceanen, vilken nåddes 1877.
Härigenom löstes det tredje och sista av Ars
stora flodspörsmål, Kongoproblemet.
Kongoflo-dens norra bifloder ha utforskats på 1880-talet,
utom av Stanley, av van Gèle (1886—90) m.fl.
Områdena n. härom voro redan förut kända, bl.a.
genom Junkers (1874—87) och Schweinfurths
(1864—86) resor. Somalihalvön har utforskats av
James (1885), Bricchetti och Robecchi (1890—91)
och Smith (1894—95).
Bland övriga upptäcktsresande i A. märkas
Götzen, som 1893 nådde fram till Kivusjön n.
om Tanganjika, samt Teleki och Höhnel, vilka
1888 funno de stora avloppslösa Rudolf- och
Stefaniesjöarna n.ö. om Victoria njansa. Mauch
(1865—72) upptäckte i Matabelelandet
ruinstaden Zimbabwe.
Ett flertal svenska vetenskapsmän har
under senare decennier deltagit i A :s utforskande.
Sålunda må nämnas den svenska Rhodesia—
Kongoexpeditionen 1911—12 (greve E. von Rosen
och dr R. Fries), vars färd gick från Kap till
Alexandria. Om Eritreatrakrernas etnografiska,
arkeologiska och framför allt lingvistiska
utforskning ha betydande förtjänster inlagts av
missionären G. R. Sundström. Mawenzieområdet i ö.
Cen-tralafrika besöktes 1905—06 av Y. Sjöstedt,
Brittiska Östafrika utforskades etnografiskt
1910—12 av K. G. Lindblom. Nämnas må ock
Afrikaans—Afrikanska fornlämningar
144
E. Lönnbergs och Å. Sjögrens expedition 1910
—11 till Östafrika. 1920 besöktes Mount Elgon
av en zoologisk-etnografisk expedition under S.
A. Lovén och K. G. Lindblom, som där grundade
en biologisk station. En botanisk expedition av
prof. R. Fries och hans broder, doc. T. Fries,
undersökte 1921—22 trakterna kring Mount
Kenya och Mount Elgon. Madagaskar har studerats
av V. Kaudern 1906—07 och 1911—12 samt av
B. Palm och K. Afzelius 1912—13, Britt.
Östafrika av geologen E. Nilsson 1927—28 och
1932—33. — Kartor se även vid Etiopien,
Franska Västafrika och Sydafrikanska unionen.
Afrikaans [-kä’ns], även kapholländska,
Sydafrikas holländska dialekt. Språket a.
skiljer sig från holländskan genom förenklad
grammatik och lokala uttal, ändelser och betydelser
men är fullt begripligt för en holländskkunnig.
A. är sedan 1914 obligatoriskt i skolor och
sedan 1926 jämte engelskan riksspråk i
Sydafrikanska unionen.
Afrika’nd, i Sydafrika benämning för där
född vit.
Afrika’nder-Bond, en politisk
sammanslutning från 1880-talet av det holländska
folkelementet i brittiska Sydafrika i syfte att väcka
afrikandernas nationalkänsla och åvägabringa ett
enat Sydafrika under egen flagga. A. uppgick
efter boerkriget 1902 i det sydafrikanska
partiet.
Afrikanska fornlämningar. Afrika har
genomlevat en lång stenålder, såväl en äldre som en
yngre, men av bronsåldern har man knappt
några spår utom i Egypten, där den var rikt
utvecklad och varade ned till det nya rikets tid.
I övriga delar av Afrika synes järnåldern direkt
ha efterträtt stenåldern.
De förhistoriska fynden i Afrika fördela sig
på två stora områden, det ena i Nordafrika ned
till Guineakusten och Kongo, det andra i
Sydafrika upp till Sambesi.
Den äldre stenåldern är karakteriserad
huvudsaki. genom s. k. handkilar av flinta,
kvart-sit och andra stenarter, vilka i mängd påträffas
i Alger och Oran, Egypten och Somalilandet
samt s. om Sambesi. Fynden ge vid handen, att
det under den mänskliga utvecklingshistoriens
allra äldsta skeden rått ett intimt samband
mellan de tidiga kulturerna i Europa och A. 1921
gjordes i en grotta vid Broken Hill i n. Rhodesia,
fyndet av en människoskalle, som i hög grad
påminner om neandertalkraniet från La
Chapelle-aux-saints. Den hittades jämte ben av nu
levande fauna och synes antyda, att
neandertal-människan, sedan hon utdött i Europa, länge
fortsatt att existera i Afrika.
Under senare delen av äldre stenåldern
utbildades i Nordafrika en i flera avseenden
egenartad kultur, efter fyndorten kallad c a p s i e n.
Karakteristisk för denna är en närmast
mikro-litisk industri, bestående av fint bearbetade,
geometriska småflintor.
Största delen av de stenföremål (av flinta
m. m.), som hittats i Sahara, Sudan och det
tropiska Västafrika, tillhör den yngre
stenåldern. Pilspetsar, spån och skrapor äro van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
