Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander den store (konung av Makedonien) - Alexander (romersk kejsare) - Alexander Johan I (furste av Rumänien) - Alexander I (Aleksandr Pavlovitj; rysk kejsare) - Alexander II (Aleksandr Nikolajevitj; rysk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Alexander
271
Bland nyare arbeten om A. märkas U. Wilcken,
”A. der grosse” (1931); N. Valmin, ”A. den
store” (1942): W. W. Tarn, ”A. the Great”
(2 bd, 1948).
Alexander, romersk kejsare (208—235), se
Alexander Severus.
Alexander Johan I, furste av Rumänien
1859—66. Se Kusa.
Alexander, ryska furstar.
1) Alexander I (Aleksandr
Pavlo-vit j), kejsare (1777—1825), son till kejsar Paul
I, som han efterträdde
som regent 1801. A.
hade fått en
omsorgsfull uppfostran av
goda lärare, bland
vilka märkes den
schweiziske republikanen
La-harpe, som hos sin
lär-j unge sökte inskärpa
vissa frisinnade idéer.
Liberalismen kom dock
att utgöra blott en
tunn fernissa på hans
utpräglade
despotnatur. — På tronen kom
A. som så många
andra av Rysslands tsarer genom en
sammansvärjning, för vilken han ej stått främmande och
som kostade fadern livet. A. började sin
regering med att annullera en del av faderns
despo-tiska åtgärder och diskutera vissa reformplaner.
Under inflytande av den betydande liberale
statsmannen Michail Speranskij tänkte sig kejsaren
en tid t. o. m. möjligheten av att giva sitt land
en konstitution.
A. fängslades snart av utrikespolitiken. Han
trädde i allt skarpare opposition mot Napoleon
och ställde sig på Österrikes och sedan på
Preussens sida i kampen mot denne. Slagen och
tvungen till fred i Tilsit (1807), slöt han sig dock
sedan till Napoleon och utnyttjade alliansen till
att frånrycka Sverige Finland och Turkiet
Bess-arabien. Så småningom uppstodo emellertid
meningsbrytningar mellan A. och Napoleon, som
slutligen ledde till 1812 års krig. På kongressen
i Wien 1814—15 utövade A. ett avgörande
inflytande och slog under sig större delen av det
forna Polen.
De viktiga händelserna omkr. 1812 medförde
en fullständig förändring i A:s hela regeringssätt.
Från denna tid är det, att han utvecklar sig till en
av bigotta charlataner ledd mystiker. Under
ledning av kejsarens nye gunstling Aleksej
Araktje-jev utvecklade sig i Ryssland en järnhård
reaktion, som sedan kom att bli synnerligen
långvarig. Ett uttryck för den nya riktningen av
A :s politik var även den bekanta Heliga
alliansen, till vilken han var upphovsmannen och
som blev det förnämsta uttrycket för reaktionen
i hela Europa. Till följd av de nya
regerings-metoderna uppstod mot slutet av A:s regering
ett starkt missnöje i hela Ryssland. A. var sedan
1793 g- m. Elisabet, dotter till arvprinsen Karl
Ludvig av Baden och syster till Gustav IV Adolfs
gemål. Han hade med henne blott en dotter,
som dog ung. Han efterträddes av sin broder
Nikolaus.
Litt.: Vandal ”Napoléon et Alexandre I” (1891
—96); Schilder, ”Imperator A.” (2:a uppl. 1904
—05); K. Waliszewski, ”Le règne d’Alexandre
Ler” (1923); M. Paléologue, ”Alexandre I”
(i937; sv. övers. 1940).
2) Alexander II (Aleksandr
Nikola j e v i t j), kejsare (1818—1881), son till kejsar
Nikolaus I. Han tillträdde regeringen 1855 mitt
under det för
Ryssland så olyckliga
Krimkriget. A. slöt
emellertid detta genom
freden i Paris 1856
och lät sedan
kungöra, att hans
förnämsta bemödanden
som regent skulle bli
att upprätthålla freden
och reformera de inre
förhållandena. Förra
delen av A:s regering
blev också en
reformperiod. Främsta
rummet bland reformerna
intager livegenskapens upphävande (genom
re-skriptet av 3 mars 1861). Vidare avskaffades
svårare kroppsstraff, infördes jury vid
domstolar, mildrades censuren och grundlädes en viss
ekonomisk självstyrelse genom
zemstvoinstitu-tionen. Emellertid efterföljdes de första årens
reformsträvanden av en period av svår reaktion.
Vad utrikespolitiken angår, ingick A. med
Preussen och Österrike det s. k.
trekejsarförbun-det. 1877 förmåddes han av den s. k.
panslavis-tiska rörelsen att förklara Turkiet krig.
Genom ingripande av England och Tyskland
hindrades Ryssland från att göra de stora vinster i
freden, som det förespeglat sig
(Berlinkongres-sen 1878).
Emellertid hade under kriget de inre
förhållandena i landet blivit allt värre, och missnöjet
tog sig uttryck i upprepade attentat mot kejsarens
person. Bl. a. inträffade 27 febr. 1880 en
dynamitexplosion i Vinterpalatset. Då gav A.
Loris-Melikov nästan diktatorisk makt för att
återställa lugnet; Melikov försökte nå målet
genom en serie oväsentliga eftergifter åt de
liberalas krav. Bland dessa skall även ha varit
införandet av något slags skenkonstitutionalism.
Oron lät emellertid ej stilla sig, och 13 mars
1881 föll kejsaren själv offer därför. A. blev
1841 g. m. Maria Alexandrovna (1824—80),
dotter till storhertig Ludvig II av Hessen, och hade
med henne sex söner och två döttrar. Kort
efter sin gemåls död (1880) ingick A.
morga-natiskt äktenskap med furstinnan Jekaterina
Michajlovna Dolgorukova (1846—1922), 1880
prinsessa Jurjevskaja, som förut fött honom tre
barn.
Litt.: Golovin, ”Russland unter A. II.” (1870);
Victor Laferté (pseud. för furstinnan
Dolgorukova), ”Alexandre II” (1882); Fr. Charles-Roux,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
