Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alperna - Uppkomst - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Alperna
370
Uppkomst. A. utgöra ett led i det stora
system av tertiära bergskedjor vid Medelhavet,
vilket åt ö. övergår i Centralasiens väldiga
fjällkedjor. Största delen av A. ingår som ett led i
den del av detta system, som visar en nordlig
veckningsrörelse och till vilken även höra de
spanska kedjorna, Pyrenéerna, Karpaterna,
Balkanhalvöns berg och Kaukasus. Sydligaste delen
av Centralalperna och s. delen av östalperna från
Lago Maggiore i v. tänkas däremot under namn
av de Dinariska alperna tillhöra den del, som
med sydlig veckningsrörelse omfattar Atlas,
Apenninerna, Dinariderna, Helleniderna,
Tauri-derna och Iraniderna.
Beträffande A:s uppkomstsätt antas, att de
största och mest genomgripande rörelserna varit
över skjutningar i horisontell led. Mellan de av
kristalliniska bergarter bestående centralmassiven
i v. och n. samt de Dinariska alperna i s. ö.
sammanpressades liksom mellan blocken i ett
skruvstäd de i mellanliggande depression liggande
bergarterna av olika ålder och konsistens. Största
delen av vad som ligger n. om Rhen-Rhönedalen
i Schweiz utgöres av överskjutna, rotlösa skållor
ur den n. rotzonen. Detta s. k. helvetiska
över-skjutningstäcke avsmalnar åt ö. till en smal bård,
begränsande östalperna i n. Inom de franska A.
ligga normalt på centralmassiven relativt orörda
el. endast passivt framskjutna lagerserier
(autok-tona och paraautoktona). Inom det helvetiska
överskj utningstäcket ligger på båda sidor om
nedre Rhönedalen ovanför Genèvesjön
klipptäcket, som anses kvarligga som en rest från den
tid, då det östalpina täcket sträckte sig över hela
de nuvarande schweiziska A. Mellan
centralmassiven och Poslätten utbreder sig det s. k.
pen-ninska täcket, som icke är uppbyggt av rotlösa
skållor, såsom det helvetiska, utan av väldiga,
mot n. övervälta veck. Gränsen mellan Väst- och
östalperna utgöres av en denudationslinje, i det
man tänker sig, att de senare täcka de förra
och att denudationen nu hunnit avlägsna de
östalpina täckena från de höga Centralalperna till
deras östgräns från Bodensjöns s. ända till Lago
di Como — S. om de nu nämnda täckena ligga
de Dinariska alperna, vilka skilja sig från de
andra genom sin sydliga veckningsrörelse. —
Under och efter överskjutningarna hopveckades
och deformerades berglagren intensivt, så att nu
hela lagerserier ligga upprepade över varandra
två till flera gånger genom att det ena vecket
lagts över det andra som arken i en bok.
Den form, i vilken de nuvarande A.
framträda, påverkades starkt av de morfologiska
processerna under istiden. Istiden i A. indelas i fyra
nedisningsperioder, av vilka den sista,
Würm-nedisningen, och tiden därefter äro bäst kända.
Under denna voro A. täckta av ett isströmnät,
som lät de högre delarna av massiven sticka
upp över isytan som nunatakker. På n. sidan av
A. nådde huvudglaciärerna långt ned på
förlandet, där de sammansmälte till stora islober, under
det på s. sidan endast de största glaciärerna,
såsom Dora Balteadalens och Adigedalens,
förmådde skjuta fram en tunga på Poslätten; i v. nådde
den stora Rhöneglaciären närheten av Lyon, men
längre söderut voro glaciärerna små såväl på
franska som på ital. sidan; även i östalperna
stannade de mäktiga dalglaciärerna ganska långt
inne i längsdalarna. Från detta maximiläge
avsmälte glaciärerna i åtminstone tre etapper. Som
ett resultat av växlingen mellan fluvial och
gla-cial erosion under hela istiden framstå A. nu
med skarpare och mer splittrade former än före
istidens inbrott.
Klimat. Alpernas väst-östliga kedja bildar
gränsen mellan Mellaneuropas klimatområde i n.
och medelhavsklimatet i s. Särsk. utgöra
Centralalperna och v. delen av östalperna en mycket
skarp gräns; de mot s. öppna alpdalarna bilda
klimatologiska oaser med temperaturförhållanden,
som normalt uppnås först omkr. en breddgrad
sydligare. I ö. Östalperna är däremot
övergången långsammare, och de mot ö. öppna, mot v.
och s. avstängda dalarna tillhöra det kontinentala
pannoniska klimatet med kalla vintrar och varma
somrar. S. delen av franska och italienska A.
hör däremot mer helt till medelhavsområdet.
Temperaturen är, särsk. om vintern, mycket olika
allt efter dalarnas läge, exposition och höjd. Då
den kalla luften om vintern sjunker ned mot
dalbottnen, uppstå ofta inverterade
temperaturförhållanden med stigande temperatur till en viss
höjd över dalbottnen. Som särsk. kalla
vinterstationer äro kända Lungau i Salzburgska
alperna (jan. — 8,2°) och Engadin (jan. — 7 till —
8°). De dalar, som äro mycket hemsökta av
föhnvinden, ha däremot en högre temperatur, som
t. ex. Altdorf (jan. o,i°). De mot s. öppna
dalarna ha intill rätt stor höjd över havet i
allmänhet vintertemperatur över o°, liksom de till
medelhavsklimatet hörande A. Säntis på 2,500 m
ö. h. har däremot en jan.-temperatur av — 8,8°
och Sonnblick i Hohe Tauern på 3,105 m ö. h.
— 13,6°. Sommartemperaturen är jämnare.
Inom Östalperna och Centralalperna varierar
julitemperaturen inom n. föralperna mellan i6° och
i8°, i de inre högbelägna dalarna mellan n° och
13°, under det den i de s. dalarna stiger till
omkr. 20°. Säntis har en julitemperatur av 5,o°
och Sonnblick i,s°. På sluttningen ned mot
Poslätten stiger julitemperaturen emellertid till 23°
—24°, liksom inom Havsalperna. —
Nederbördens fördelning är ojämn och betingas av
dalarnas läge i förhållande till de nederbördsförande
s. v., v. och n. v. vindarna. Inom östalperna
uppskattas den årliga nederbörden inom de n. och
s. randområdena till 2,000 mm och därutöver,
inom övergångsområdena till de centrala områdena
till 1,600—2,000 mm och inom de senare till 1,200
—1,400 mm och därunder. Inom Centralalperna
äro resp, tal 2,000 mm och därutöver, 1,200—
1,800 mm samt 1,000 och därunder.
Temperaturen och nederbörden betinga
glaciärerna. Fimgränsen, el. det höj dläge, till vilket
snön på glaciärerna avsmälter under sommarens
varmaste tid, stiger inåt A. på grund av den
stegrade sommartemperaturen. Den av glaciärer
täckta arealen i A. uppskattas till 3,800 km2.
Glaciärerna äro underkastade storleksvariationer, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
