Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Altair (α Aquilae) - Altairegionen - Altaiska språk - Altaj - Altamiragrottan - Altamura - Altan - Altanbulak (Maimachen) - Altar de los Collanes el. El Collanes - Altarbrun - Altare el. altar - Altarkläde - Altarskrud - Altarskåp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
Altair—Altarskåp
386
Bison. Grottmålning från Altamira.
Alta’ir (a Aquilae), den ljusstarkaste
stjärnan, av i :a storleken, i örnens stjärnbild.
Alta’iregionen, förvaltningsområde i Ryssland,
omfattande större delen av Ryska Altai, kring
övre Ob. 279,300 km2, 2,5 mill. inv. Huvudstad
Barnaul.
Alta’iska språk, sammanfattande benämning på
de turkisk-tatariska språken, mongoliskan och de
tungusiska språken, vilka samtliga förete
åtskilliga överensstämmande drag. De
turkisk-tatariska språken ha dock avlägsnat sig avsevärt
mycket mera från det gemensamma urspråket än de
två andra, vida ålderdomligare språkstammarna.
Alta’j, se Altai.
Altami’ragrottan på Spaniens nordkust, v.
om Santander, en närmast S-formig, 280 m lång
grotta med kultur lager från solutréen och
mag-dalénien. I A. påträffades 1879 de första
paleo-litiska grottmålningarna, naturalistiskt återgivna
bilder av bison, vildhäst, vildsvin etc. samt möjl.
till djur utklädda människor.
Altamu’ra stad i Apulien i s. Italien; 31,000
inv. Den ståtliga romansk-gotiska katedralen,
påbörjad 1232, har delvis ombyggts under
senare årh.
Altän, en vilo- och utsiktsplats, mer el. mindre
högt uppburen av kolonner, pelare, arkader el.
ock av en sluten byggnadsdel, oftast öppen och
obetäckt men alltid försedd med bröstvärn.
Altanbulak (till 1921 Maimachen), stad
i Yttre Mongoliet, vid gränsen till Sibirien,
mittemot den ryska gränsorten Kjachta; c:a
6,000 inv.
Alta’r de los Collanes [kålja’nes] el. El
C o 11 a n e s, slocknad vulkan bland
östkordil-lererna i Ecuador, ö. om Riobamba. Av dess tre
toppar är den högsta 5,404 m.
Altarbrun, i den medeltida altarskruden en
bård, som fästes vid en av altardukarna så, att
den hängde ned från altarskivans kant och skylde
antependiets fäste vid altarbordet. Också efter
reformationen ha sådana bårder utförts.
A’ltare el. altar, offerhärd, offerbord,
egentl. den upphöjning, naturlig el. konstgjord,
på vilken offret förbrännes el. nedlägges åt
gudomligheten; ”Herrans bord”, den i koret
stående upphöjning, framför vilken prästen
förrättar en del av den offentliga gudstjänsten.
NF I — 13
Hos judarna var enligt lagen offer
tillstått endast i templet, men länge bibehöll sig
dock bruket att resa offeraltaren på högt belägna
ställen. Egyptiska a. voro monoliter i form
av en stympad kon, assyriska och p e r s i
s-k a voro fyrkantiga. De antika folkens
(grekers, romares) a. hade vanl. fyrkantig form —
mindre a. voro även runda — och pryddes mer el
mindre rikt med reliefer av ornamentalt el.
figuralt innehåll; upptill anbragtes gärna skulpterade
offerdjurs-(ox-, vädurs-)huvuden. Vissa stora a.
(t. ex. i Pergamon och Fredens altare, ar a pacis,
i Rom) voro verkliga praktbyggnader. Materialet
var mest marmor.
I den kristna kyrkan betecknar a.
platsen för den del av gudstjänsten, som direkt
avser att symbolisera och styrka församlingens
förhållande till Gud. Även nattvardens utdelning,
konfirmation och kyrkvigsel förrättas sålunda
vid a. — Det kristna a. torde i äldsta tid ha
bestått av ett bord, vars form och dekoration
icke voro bundna av särsk. föreskrifter. Seden
att fira nattvarden på el. vid martyrernas gravar
ledde tidigt till bruket att giva altarbordet form
av en sarkofag, under el. i vilken kvarlevor
av ett el. flera helgon voro gravsatta. I
medeltida svenska altarbord påträffas icke sällan
helgonreliker i små blydosor, vilka infällts i
altar-skivan. — Altarbordet uppfördes under medeltiden
alltid av sten el. tegel, i senare fallet dock med
stenskiva.
Intill 300-talet fanns endast ett a. i varje
kyrka, men i romersk-katolska kyrkor blev det
tidigt brukligt att uppställa flera a., bland
vilka högaltaret i koret är det förnämsta,
därnäst lekmanna- el.
helgakorsalta-r e t vid korskrankets västra sida. S i d o a 11
a-ren äro invigda åt helgon och nyttjas till
privata mässor.
För altarbordets dekoration har den
ursprungliga sarkofagformen varit bestämmande. Bordets
sidor äro ofta släta, någon gång arkitektoniskt
indelade; framsidan täckes i regel av ett
ante-pendium el. antemensale. Om altarbordets fasta
utsmyckning se Altarskåp, Altaruppsats och
Ciborium.
Altarkläde, se Antependium.
Altarskrud, se Kyrkoskrud.
Altarskåp, en altaruppsats, vars huvudparti
är format som ett grunt skåp, under
medeltidens senare skede den vanliga formen för
altar-uppsatser i Europas rom.-kat. länder n. om
Alperna. De äldsta a. (från tiden omkr. 1300)
voro avsedda att innehålla relikgömmor, av vilka
en del hade form av helgonbilder. För att dölja
och skydda detta dyrbara innehåll brukade man
i regel hålla a. stängda, t. o. m. under mindre
högtidliga gudstjänster.
Den vanliga altarskåpstypen består av ett
grunt mittparti (c o r p u s) med ett el. flera par
dörrar (flyglar). Corpus och — i regeln
— inre sidan av de innersta flyglarna uppdelas
av hyllor och väggar i nischer, ofta formade
som små kapell och sirade med arkitekturartad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
