Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andning - Andningsferment el. andningsencymer - Andningsljud - Andningsorgan el. respirationsorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
511 Andningsferment—Andningsorgan 512
ning i mörker. Härvid oxideras kolhydraterna
närmast till organiska syror, vilka först så
småningom och företrädesvis i ljus oxideras vidare
till kolsyra.
Länge föreställde man sig, att tillgång på fritt
syre var en nödvändig betingelse för livet.
Sedan Pasteur hos jästsvampar visat, att så icke
är fallet, har man såväl inom växt- som
djurvärlden funnit former, som leva i fullständigt
syrefritt medium. Detta kallas anaerobios
och organismerna anaerobionter.
Anaerob andning kan abnormt
förekomma hos högre växter men fördrages mestadels
endast kort tid. Andra kunna utan skada andas
både aerobt och anaerobt (fakultativa
anaer ober), t. ex. jästsvampar och
inälvs-maskar, och åter andra organismer äro så
tillpassade till anaerob andning, att de ej ens tåla
fullt lufttillträde (obligata anaerober),
t. ex. förruttnelseorganismer.
Den anaeroba el. intramolekylära a. torde vara
identisk med alkohol jäsning. — Fysiologiskt
likvärdiga med a. som energikälla äro hos
bakterier och svampar förekommande jäsningar och
oxidation av i marken befintliga organiska och
oorganiska ämnen, ss. vätgas, metan, svavelväte
och ammoniak. Betydelsen av dessa processer
ligger i att ur marken bortskaffas
omsättnings-produkter, som ej kunna tillgodogöras av stora
flertalet organismer. — Anaeroba bakterier, som
leva utan tillgång på luftsyre, erhålla för a.
behövlig syrgas genom reduktion av oxiderade
oorganiska föreningar, ss. sulfat el. nitrat.
Andningens mekanik bjuder ännu på
många problem. Sedan syrgasen diffunderat in
i vävnaderna, åstadkommas här kemiska
förändringar av cellnäringsämnena, vilka till
slutprodukt giva huvudsaki. vatten och kolsyra. Cellerna
ha sålunda förmåga att oxidera ämnen, vilka
utanför organismen icke alls angripas av fri
syrgas. Hur man skall förklara detta, är en
omtvistad fråga. Enl. den senaste hypotesen är
det icke syrgasen, som direkt angriper
cellnäringsämnena, i stället inledes oxidationen med
att den kemiska karaktären av vissa väteatomer
i ifrågavarande ämnen förändras. Vätet blir
m. a. o. aktiverat, så att det kan reagera med
fri syrgas. Denna aktivering åstadkommes av
andningsenzymer inne i cellerna, vilka liksom
transportera väte från cellnäringsämnena till
syrgasen, så att vatten bildas. Kolsyrebildning är
en sekundär process, bestående i ett direkt
avskiljande av molekylernas karboxylgrupper.
Andningens intensitet är dels
specifikt olika för olika växter och organ, dels
varierar den med yttre betingelser, men härvid
står den normalt städse i intim relation till
växtens el. organets funktionella tillstånd.
Groende frön och unga, kraftigt skjutande groddar
och skott, svällande knoppar och blad, som hålla
på att slå ut, blommor — speciellt pistillen och
fruktämnet efter befruktningen — andas
intensivare än den utvuxna växten i sin helhet.
Bakterier och svampar, vilka som bekant under
gynnsamma betingelser kunna växa och förökas
yt
terst hastigt, visa en motsvarande hög
andnings-intensitet. Yttre betingelser för tillväxt och
andra livsyttringar ha inflytande även på a. Hit
hör fuktighet, i den mån den inverkar på
vattenhalten i cellerna. Hos väl torra frön synes a.
liksom andra livsyttringar kunna vara
fullständigt avstannad, utan att livet flytt, och lufttorra
lavar, mossor och dylika växter, som kunna
överleva uttorkning, andas i detta tillstånd ytterst
obetydligt, praktiskt taget ingenting alls. Av
övriga faktorer har temperaturen ett mycket
utpräglat inflytande.
Man skulle vänta, att syrehalten i luften skulle
ha ett starkt inflytande på den aeroba a., men
man har funnit, att a. hos vanliga aeroba växter
kan fortsätta med normal intensitet, ända tills
anaerob a. börjar inträda.
De specifika skillnaderna i
and-ningsintensitet mellan olika växter (i samma
utvecklingsstadium och under samma betingelser)
kunna vara betydliga. Fetbladsväxter ha
i allmänhet särsk. låg andningsintensitet,
tvi-velsutan en anpassning till de karga förhållanden,
under vilka de leva. Även hos skuggväxter har
man funnit en påfallande låg andningsintensitet;
här är det ljuset, som ej räcker till för en riklig
försörjning, så att sparsamhet är av nöden.
Andra tillpassningar beträffande a. möta oss
särsk. hos underjordiska organ. Även i jorden
är lufttillgången i de ytliga skikt, där rötterna
gå, oftast fullt tillräcklig även för mycket
syre-krävande organismer och organ. Rötterna hos
växter av exempelvis våra vanliga kulturväxters
typ äro även mycket syrekrävande. I vissa, särsk.
i alltför våta marker är luftväxlingen mycket
dålig, och vatten-, kärr- och mossväxterna äro
även tillpassade därefter. Många dylika växter
äro utrustade med en svampigt lucker luftvävnad
(aerenkym), genom vilken syre kan di f fundera
ned till rötterna uppifrån. Hos tropiska
sumpväxter, t. ex. mangroveväxter, förekomma t. o. m.
särsk. med luftvävnad försedda
andnings-rötter, som växa upp i luften.
Andningsferment el. (bättre)
andnings-e n c y m e r, ferment el. enzymer, vilka deltaga i
andningen (se d. o.).
Andningsljud, ett ljud, som iakttages vid
auskultation av lungorna, luftstrupen el.
struphuvudet. Detta ljud förändras vid ett antal
sjukdomstillstånd, varför avlyssnandet av a.,
auskultation, är en viktig medicinsk undersökningsmetod.
Andningsorgan el.
respirationsor-gan kallas sådana organ, vilka ombesörja det
för den levande djurorganismen nödvändiga
gasutbyte, som består i upptagande av syre från
det omgivande mediet och avgivande av kolsyra.
Hos de lägre ryggradslösa djuren (urdjur,
svampdjur, nässeldjur m. fl.) fullgöres denna
funktion utan hjälp av särskilda organ;
gasutbytet försiggår genom huden (hudandning).
Med utbildningen av en vidsträcktare
arbetsfördelning inom organismen utvecklas särskilda
a. I ena fallet uppträda de såsom ytförstoringar,
vanligen av huden, utåt, och kallas då gälar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
