Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arabiska hästen, arab - Arabiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
Arabiska litteraturen
676
Arabisk häst.
tens härstamning. Någon större betydelse fick
den först efter Muhammeds tid.
Arabiska litteraturen delar sig naturligast i
tvenne tidsskeden, före och efter Muhammed.
Från den förmuhammedanska perioden
härstammar ett antal över ett vidsträckt område spridda
inskrifter. Den egentliga litteraturen från denna
tid utgöres uteslutande av lyrisk poesi; de äldsta
alstren torde gå tillbaka till 500-talet e. Kr.
Den poetiska formen nådde tidigt en hög
utveckling med 16 olika på stavelsekvantitet och
versfötter byggda metra och lagbundna slutrim.
Varje vers består av en enda, i två halwerser
delad rad, och rimmet bildas egentligen av en
enda konsonant, som är densamma hela dikten
igenom (varav namnen /-dikt, /-dikt o. s. v.).
En sådan rik formell utveckling förutsätter
nödvändigt en mycket längre utvecklingstid än de
par århundraden, från vilka vi äga litterära
minnesmärken.
Det lyriska innehållet rör sig kring vissa
bestämda motiv, i främsta rummet kärlek, men
sällan lycklig sådan, oftare sorg och klagan över
den älskades hårdhet el. över skilsmässa genom
stammarnas vandring. Därnäst komma
sorge-kväden över i strid fallna släktingar, ofta
diktade av kvinnliga skalder. Lovprisande av egna
och stammens bedrifter, smädelser mot
personliga fiender och andra stammar, skildringar av
stäpp och oaser, stäppens djurliv och i synnerhet
den egna ridkamelens företräden utgöra andra
stående temata. De förnämsta alstren av den
förislamiska poesien äga vi i tvenne berömda
samlingar, de s. k. ”muallaqät” och ”hamäsa”.
Muhammeds egen tid, till vilken hör
författaren av den äldre b u r d a, en dikt, som
förhärligar Muhammeds mantel, kännetecknas litterärt av
koranen. Språket är icke helt prosa, utan stora
delar äro skrivna på s. k. rimprosa, där rimslut
uppträda med kortare, oregelbundna mellanrum.
Det eftermuhammedanska skedet kan delas
i följ, perioder: 1) den klassiska, till 1055,
2) den efterklassiska, som lämpligen kan
räknas ända till den tid, då osmanernas
herravälde genom Egyptens erövring (1517)
utsträck
tes över islams kulturfolk, 3) förfallets
period till 1800 och slutl. 4) den nya tiden,
1800—innev. tid, då en ny a. håller på att uppstå.
Den klassiska perioden. Under omaj
-jadernas tid glänste framför andra skalder den
meckanske kärlekssångaren Ibn abi Rabia (d.
719), vars dikter andades en varm känsla, och
de tre huvudsaki. som smädediktare berömda
hovskalderna el-A’chtal (d. 710) i Syrien, Djarir
(d. 728) och el-Fara’zdaq (d. 728) i
Mesopotamien, men först under abbasidernas tid
utvecklar sig den arabiska litteraturen i rikare mått.
Främst bland hovets diktare stå Abu-Nuwäs (d.
811), vin- och kärleksnjutningens men framför
allt pederastiens glödande sångare, och den
religiöse skalden Abu-l-Atähija (d. 826). Men
ryktbarast av alla blev hos araberna
el-Mutana’b-b i. Under den klassiska perioden uppkom en ny
konstform på rimprosa, makamerna, som
skapades av el-Hamadäni (d. 1008) och bragtes till
fulländning av el-Hariri (d. 1122).
Den för oss viktigaste delen av den arabiska
litteraturen är den historiska. Om den
förislamiska tiden, särsk. dess genealogier, lämnar
el-Kalbi (d. 819) värdefulla meddelanden.
Profetens förnämsta biografer äro Ibn Ishäd (d.
768) och Ibn Sad (d. 845). Betydande
världshistoriska arbeten skrivas av bl. a. T a’ b a r i
och M a s ü d i. Vid sidan av den politiska
historien börjar även litteraturhistorien bli
föremål för forskning. Av största betydelse för
kunskapen om den gamla poesien är ”Sångernas bok”
av Abu-l-Faradj Ali el-Isbahani (897—967).
Den geografiska litteraturen utgör ännu
i dag den enda källan för vår kännedom om
stora delar av Asien, Afrika och Europa under
flera århundraden. Av stort intresse äro bl. a.
de talrika resebeskrivningarna, särsk. de, som
beröra Europa, ss. Ibn Fadläns resa till
bulgarerna vid Volga 921, Ibn Jaqübs berättelser
om Tyskland och de slaviska länderna.
Redan på 700-talet började araberna åt sitt
eget språk ägna ett noggrant studium,
framkallat av skillnaden mellan det rådande talspråket
och koranens och poesiens språk. Basra vid nedre
och Kufa vid mellersta Eufrat voro säten för
två vitt berömda, med varandra polemiserande
grammatiska skolor, av vilka den basriska
slutligen blev den rådande. Ett grammatiskt system
av den största skarpsinnighet utarbetades.
Näst efter koranen utgjorde traditionen,
”hadith”, troslärans och rättsvetenskapens källa.
De sex stora ortodoxa traditionssamlingarna (de
två förnämsta av e 1-B u c h ä r i och e
1-M u’s lim) få samma betydelse för islam som
kyrkofäderna och de ekumeniska mötenas
beslut för katolicismen.
Den egentliga filosofiska spekulationen,
som ledde sitt upphov från översättningar från
grekiskan, blev av större betydelse för Europa
än för araberna själva.
Matematik, astronomi och medicin byggde vid
sitt första framträdande på grekisk och indisk
grund. Inom matematiken utarbetade
araberna särsk. algebra, talteori och trigonometri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
