Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Argentina - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
743
Argentina
744
Katedralen i Cordoba, grundad 1680, fasaden från
1700-talets mitt.
och Urquiza valdes till president (1853—59). Men
prov. Buenos Aires konspirerade mot
konfederationen och gjorde 1861 uppror under general
Mitre, som besegrade Urquiza och själv blev
president (1862—68) i Argentinska
konfederationen, inom vilken Buenos Aires
erhöll en företrädesställning.
Landets ekonomiska uppsving fortgick under
Mitre och hans två efterföljare Sarmiento (1868
—74) och Avellaneda (1874—80). I samband
med presidentvalet 1880, då general Roca valdes
till president, bröts efter en blodig strid Buenos
Aires’ företrädesställning. Staden ställdes under
nationalregeringens förvaltning och upphörde att
vara provinsens huvudstad. 1886 kunde den
nyvalde presidenten, Rocas svåger, Juarez Celman,
tillträda sitt ämbete utan oroligheter. Det
obetänksamma och hastiga uppdrivandet av
statsskulden för järnvägsanläggningarna och andra
statsåtgärder samt det allmänna
spekulations-raseriet framkallade en finansiell kris. Därtill
kom en gränslös korruption i Celmans
förvaltning. Denne tvangs genom en resning att avgå.
Långvariga och hotande tvister med Chile och
Brasilien om gränserna i Patagonien och med
Bolivia avgjordes under president Roca (1898—
1904), som för andra gången valts till president,
genom skiljedom. Märkligast av de följande
presidenterna var R. Saenz Pefia (1910—14), som
genomdrev allmän, hemlig rösträtt. — En
storartad ekonomisk expansion, som fortgått alltifrån
1880, genom pampasslätternas besittningstagande
för veteodling och rationell boskapsavel hade
gjort A. till ett av jordens huvudländer för
spannmål och köttexport. Invandringen från Europa,
särsk. från Italien, stegrade folkmängden, en
självständig industri grundlädes, och arbetarna
vunno ökat inflytande.
Med valet 1916 av presidenten H. Irigoyen
segrade för första gången det radikala
(demokratiska) partiet, och de hittills härskande
aristokratiska kretsarna undanträngdes. Vid
världskrigets utbrott 1914 hade A. deklarerat
neutralitet, och denna upprätthölls av presidenten även
i det följande. Ett under kriget inträffat
intermezzo i Buenos Aires berörde även svensk
politik (se Luxburgaffären). A. deltog i det
pan-amerikanska samarbetet men intog en avvisande
ställning till U.S.A:s strävanden att utbygga
sitt inflytande i Sydamerika. Med Brasilien och
Chile slöt A. vänskapsförbund vilket
utmynnade 1915 i den s. k. ABC-alliansen. I Nat.
förb. inträdde A. 1919 men höll sig senare
tidvis borta därifrån, då dess strävanden icke
vunno gehör. Irigoyen efterträddes okt. 1922 av
M. de Alvear, även han tillhörande det radikala
partiet. En brytning uppstod därefter bland
radikalerna, varvid Alvear blev ledare för en
moderat grupp, antipersonalisterna, Irigoyen för
radikalernas majoritet, personalisterna. 1928
valdes Irigoyen med stor majoritet ånyo till
president och förde som sådan ett personligt
regemente; hans diktatorslater, radikala socialpolitik
och rundhänthet med statens medel väckte dock
snart stark opposition, och den begynnande
världsdepressionen gjorde sig även kännbar i
A. Irigoyen störtades sept. 1930 genom ett
officer suppror under general Uriburus ledning.
Denne satt vid makten till 1932, då den konservative
generalen A. Justo valdes till president. Han
efterträddes av R. Ortiz (1938—42).
Vid 2:a världskrigets utbrott 1939 förklarade
sig A. neutralt, och R. Castillo, som var president
1942—43, var bestämd motståndare till varje
ändring av neutralitetspolitiken, trots att U.S.A.
ivrigt krävde sådan. A:s politik besvarades av
U.S.A. med ekonomiska repressalier, som
medförde svårigheter för landets näringsliv. Samtidigt
var det inrikespolitiska läget kritiskt, och genom
en statskupp störtades Castillo i juni 1943,
varefter krigsministern P. Ramirez övertog den
exekutiva makten. En ren militärdiktatur
etablerades, men en rad statskupper och omkastningar i
A:s utrikespolitik följde. I jan. 1944 lät
regeringen bryta de diplomatiska förbindelserna med
Tyskland, Italien och Japan, men snart kom en
stark reaktion mot denna politik. I mars tvangs
Ramirez att abdikera, och E. J. Farrell blev
president, (1944—46), Perön krigsminister och
senare s. å. v. president. Något återupptagande
av de diplomatiska förbindelserna med
axelmakterna ifrågasattes dock ej. U.S.A. skärpte det
oaktat sin hållning och vägrade att erkänna den
nya regeringen. På sommaren och hösten 1944
blev läget än mer spänt, och samtliga allierade
stater hemkallade sina sändebud från Buenos
Aires. Fr. o. m. 1945 vidtogos emellertid
lättnader i det autoritära systemet, och A. ändrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
